Alla inlägg av Amelie Schenström

Darkened – The Black Winter

ARTIST: Darkened
TITEL:The Black Winter
RELEASE: 27 maj 2022
BOLAGEdged Circle

BETYG: 8
SKRIBENT: Amelie

Albumet inleder med stormljud och akustisk gitarr i introspåret, vilket ger rysningar av förväntan, innan det smackar på för fulla segel i första riktiga spåret Blood. ”The Black Winter” bjuder på skäppan rågad med traditionell death metal. Vill du ha din döds i grunden precis så som det länge låtit är det till DARKENED du ska vända dig. Med sitt andra album följer bandet samma linje som i debuten “Kingdom Of Decay” för två år sedan. Överraskningarna är få och igenkänningarna desto fler. Samtidigt lyckas bandet inom ramarna variera musiken på ett högst njutbart sätt.

Medlemmarna i DARKENED är erfarna musiker som kommer från spridda geografiska håll. Från Sverige gitarristerna Hempa Brynolfsson och Linus Nirbrant samt basisten Tobias Cristiansson. Bakom trummorna brittiska Andrew Whale och så kompletteras bandet med kanadensiska vokalisten Gord Olson. Sammantaget musiker med många års erfarenhet från band som BOLT THROWER, DISMEMBER, GRAVE, MEMORIAM och THIS ENDING.

Det här är traditionell döds med traditionellt dödssound, Dan Swanö är med i produktion och mixning. Inom dessa ramar lyckas DARKENED dock skapa en variation som stimulerar lyssnandet, det blir aldrig någonsin tråkigt. Anslaget må vara traditionellt men framförandet är piggt och engagerat. Inget lämnas åt slumpen. Produktion och musicerande är som förväntat förträffligt. Gord Olson growlar sig förtjänstfullt igenom låt efter låt, som sig bör i ungefär samma tonläge och vill man höra honom i ett bredare register rekommenderas ANGELBLAST där han, tillsammans med bland annat just Hempa Brynolfsson, bjuder på en mer svärtad metal.

Men här och nu rekommenderas varmt ”The Black Winter” för dig som aldrig tröttnar på väl genomförd, pigg och nutida traditionell döds.

Hot or not? – Maj 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Days Of The Lost
ARTIST: The Halo Effect
VALD AV: Amelie
Martin: Längtar ni tillbaka till hur IN FLAMES lät i början av karriären? Då gillar ni detta garanterat. För egen del blir min åsikt lite delad. Ja, jag älskar hur IF lät i början av sin karriär, det gör jag. Å andra sidan brukar jag också framhålla att jag är progressiv i mitt musiklyssnande och då blir det knivigare. För hantverket här är oantastligt, å andra sidan är det saker jag har hört förut och jag har högre krav på THE HALO EFFECT än vad som presteras här. Omdöme: Martin 2005: Självantänder, Martin 2022: stampar foten lite förnöjt.
Robert: Som förr, fast snyggare förpackat kan man säga. I alla fall om man med “förr” menar hur en av Göteborgsdödsens grundpelare IN FLAMES lät när det begav sig. Jag gillar detta, det är skönt svängigt och charmigt – men kanske är det så enkelt att världen (och undertecknad) har ändrat sig lite sen dess, och att den här typen av musik därför inte längre blir världsomvälvande? Ändå: när man finner sig nynna med och digga så är det bara att hala fram eldgaffeln och ge betyget: hett!
Fredrik: Snyggt nummer med läckra riff, aningen sliskigt förpackade. THE HALO EFFECT bjuder på habilt hantverke, och visst är resultatet objektivt sätt ganska bra. Men jag tycker nog ändå någonstans att de tidigare singlarna från “all star”-gänget varit vassare. Således: ljummet.


LÅT: Myrå
ARTIST: Purified In Blood
VALD AV: Fredrik
Amelie: Tio år sedan senaste plattan och musiken norska PURIFIED IN BLOOD bjuder på är inte revolutionerande men ett mycket gott hantverksarbete är Myrå ändock. Skön death metal att värma sig vid utan att det bränns.
Martin: Blir lite samma sak som med THE HALO EFFECT här. Driven HM2-döds kan man lapa i sig alla dagar i veckan till förnöjelse – det är som metallens spaghetti bolognese – man vet vad man får. PURIFIED IN BLOOD bjuder dock till med lite extra mumma, bruket av orgeln är ju helt fantastiskt, och stämningen under gitarrsolot är magiskt. Extra plus för den tunga mäktigheten som levereras i slutet av låten. Ja, det blir aningens hett ändå!
Robert: …tycker lite synd om PURIFIED IN BLOOD här. Det här är rätt bra och habilt, men i denna omgång av Hot’or’Not är konkurrensen och avigheten påfallande hög så… den här låten faller bort lite i just detta sammanhang. Det här är väl ihopskruvat och framfört, och borde rendera mungipor upp. Varmt!


LÅT: Leviathan
ARTIST: White Ward
VALD AV: Martin
Robert: Fantastiskt! Ny bekantskap för min del, och dessutom ett band som klarar av att leverera någon form av progressiv svärtad sludge utan att för en enda sekund förlora styrfart. Att dessutom lyckas inkorporera blåsarrangemang på ett sätt som får känslorna at svida är inte alla förunnat. Omgångens vackraste, sällsammaste och bästa inslag – stekhett!
Fredrik: Det är en väl lång minut innan tillställningen väl brakar loss, men sen gör den det med den äran. Vackert, ångestladdat, luftigt, hårt och (som ni hör) mångfacetterat. Det är sällan jag inte tycker att 13-minutersmonster är för långa för att orka bära sin egen vikt, men här funkar faktiskt formatet. En fin musikalisk resa, och omgångens starkaste kort!
Amelie: Ukraina är ”hett” på många områden i dessa tider och Martin ger oss här en snygg drapa från Odessas WHITE WARD. Här finns mycket att älska, inte minst det vackra kontrasterande trumpetsolot mitt i. Ge dig tid och ge dig hän så är bestens tretton varierade minuter en fantastisk lyssning. Hett!


LÅT: Hang ‘Em Low
ARTIST: Mantar
VALD AV: Robert
Fredrik: Skön desperation och fin ljudbild, med maffigt malande bas som bottenplatta för en aningen lo-fi-aktig gitarrmatta. Det som verkligen sticker ut är refrängen, som har hög allsångsfaktor. Extremt bra driv här. I övrigt ett nummer som håller fullt godkänd klass utan att fullt ut lyckas engagera mig.
Amelie: Den titeln! MANTAR skickar härliga rysningar längs ryggraden med Hang ‘Em Low (So the Rats Can Get ‘Em). Skön skriksång och snygg svartvit video med skräckstämning ökar på känslan. God glöd i detta.
Martin: Lite härlig desperation i sången! Jag gillar också ebben och floden i låtens struktur. Men då jag vet hur bra MANTAR kan vara så känns detta lite väl mellanmjölks-artat. Bra, men räcker inte hela vägen för mig.

Hot or not? – Februari 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Tamashii No Houkai
ARTIST: Ibaraki
VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta älskar jag! Matt Heafy från TRIVIUM i sitt nya projekt IBARAKI och under sitt hela japansk-amerikanska födelsenamn Matthew Kiichi Heafy. Norska Ihsahn producerar och medverkar här med ett gitarrsolo men det är Kiichi som står för det vokala rakt igenom, läckert. Hade någon beskrivit projektet för mig innan hade jag kanske skakat på huvudet men detta ska tas in rakt genom öra och hjärta. Glödhett!
Martin:  Bra – slår Heafys huvudband TRIVIUM med hästlängder. Har närvaro, känsla och ett engagemang som är svårslaget i mitt tycke. Jag är inte helt tagen av partiet med rensång, men hatar det inte heller. Blandat för mig – ljummet med dragning till varmt.
Robert: Detta var härligt! utan att ha koll på bandet och dess bakgrund sedan innan konstaterar jag att musiken är skönt tung och ilsken – det är bara rensången jag egentligen inte kommer överens med – och det var nog bra. Hade jag i förväg vetat att det var TRIVIUMS Matt Heafy som stod bakom det hela hade risken för snabbt avfärdande varit överhängande. Där ser man hur det kan bli när ens förutfattade meningar utmanas!

LÅT: Hate Über Alles
ARTIST: Kreator
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag och den här typen av mittenfåre-metal har väl egentligen vuxit isär över åren, och det är sällan nuförtiden jag hör thrash som verkligen kittlar min musiknerv. Jag kan inte påstå att KREATOR lyckas fullt ut här, de heller, men man måste ge dem att de skruvat ihop en ruggigt trallvänlig refräng. I den turboladdade avslutnings-versionen av denna refräng är drivet väldigt påtagligt och svårt att värja sig mot, stilpoäng för det.
Amelie: Nja… alltså, de tyska thrashlegenderna har egentligen aldrig varit min grej, även om jag imponerades av KREATORs scenframträdande när jag såg dem på Skogsröjet för några år sedan. Hårt röj även i denna låt men jag saknar något av känsla och närvaro. Ljumt.
Martin: Det går, oftast, att lita på KREATOR. Detta är klart habilt – tvåtakten sitter som en keps. Det är också lätt att sympatisera med budskapet i låten. Lite väl tryggt är det – vi har alla hört detta förut – men det är svårt att inte stampa takten till detta ändå. Ljummet med dragning mot varmt.

LÅT: The Howling
ARTIST: Watain
VALD AV: Amelie

Martin: Härligt att höra att WATAIN verkar ha återfunnit sin något falnande glöd. Bra driv, och bra stämning! Jag gillar det episkt storslagna, och låter resten av skivan så här så blir jag svårt nyfiken på att höra mer. Infernaliskt varmt!
Robert: Det är onekligen så att WATAIN har ledartröjan inom svensk black metal, och trots att det var ett tag sedan bandet släppte nytt så märks det direkt att detta är speciellt. Elitserien i elakheter och piskande black metal, liksom. Bådar riktigt gott för plattan, detta – hett så det förslår!
Fredrik: Det är nästan så jag skulle vilja ogilla detta, bara för att vara anti, givet att alla metalheads som anser sig ha något slags cred verkar dyrka marken WATAIN går på. Men det är nu (tyvärr?) svårt att inte gilla “The Howling”, då det är en härligt elak och mörk black metal-pärla med all den råa desperation och kyliga brutalitet man kan önska sig av en black metal-låt. Riktigt bra, således.

LÅT: Of Clarity And Galactic Structures
ARTIST: The Spirit
VALD AV: Martin

Robert: Kommande skivan med THE SPIRIT är en av de skivor jag personligen ser mest fram mot, givet hur hejdundrande bra de två första skivorna varit. Så pass att jag medvetet undvikit att lyssna på denna förstasingel för att spara hela upplevelsen till senare – och av detta blev det iom Martins val intet. Dagens i-landsproblem, helt enkelt. Tur då att Of Clarity And Galactic Structures är sådär dyngbra att det bara ökar peppen inför första april när fullängdare nummer 3 från tyskarna släpps. Bästa låten i en bra omgång!
Fredrik: Det man möjligen kan hålla emot denna sju-och-en-halv-minuters mangling är att låten är aningen schizofren. Första halvans traditionellt råa black metal byts under andra halvan mot något som mer minner om MY DYING BRIDE eller PARADISE LOST i sitt melankoliskt långsamma malande. Men vad spelar det egentligen för roll, när bägge halvorna håller ypperligt hög klass? En riktigt stark låt, som motsvarar de högt ställda förväntningarna på THE SPIRIT.
Amelie: Jag var inte riktigt med på båten när kollegerna hyllade fram THE SPIRIT till andraplatsen på den gemensamma topplistan 2020. Men nu är jag här! Och njuter av bandets extreme metal, svärtad döds, eller hur vi vill benämna det. Lite långt och tradigt i andra halvan av låten men jag ser fram emot tredje fullängdaren nu i april. Hett om än något avsvalnande.