Alla inlägg av Amelie Schenström

Årsbästalista 2018 – Amelie

Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!

Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!

Topp 10 album

10. TRIBULATION – Down Below
TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet “The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med “Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.

9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn

Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) “The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.

8. COHEED & CAMBRIA – Vaxis – Act 1: The Unheavenly Creatures

Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med “The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.

7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse

Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. “Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års “The Wild Hunt”.

6. VREID – Lifehunger

Norges “alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given “Sólverv” men ändock med mycket gott gry.

5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself

Filosofiska frågor väl bearbetade med  melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i “To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att “alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde.  Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.

4. ENGEL – Abandon All Hope

Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. “Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med “Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. “Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.

3. CRASH NOMADA – S/T

Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.

2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)

Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv “The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocratordär “havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.

1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs
Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.

“Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på “rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood

Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.

Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir
Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs “Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet “The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!

Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp –  vi behöver det.

Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.

Årets festival – Borgholm Brinner
IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).

En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!

Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock
Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…

GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!

Live: Slayer på Hovet, Stockholm 2018

ARTIST: Slayer
LOKAL: Hovet, Stockholm
DATUM: 5 december, 2018

På Hovet en nermörk och regntung decemberkväll tar vi farväl av och får ta del av ett mäktigt avslut och en ärofull sorti av ett Slayer som alltjämt 37 år efter starten är i högsta grad relevant.

Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström
Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström

Lamb of God
Visst hade jag gärna återsett ANTHRAX ännu en spelning, de är alltid bra på scen, och kanske ännu hellre sett OBITUARY en första gång men med starttid 18.10 fanns ingen chans att hinna i tid efter jobbet när en bor och arbetar i Stockholms glesbygd. För den som inte heller känner att en riktigt orkar ett sextimmars pass med tungmetall mitt i veckan kändes det lagom att glida in på Hovet i tid till att LAMB OF GOD äntrar scenen. Publiken är på plats i stora skaror och bandet genomför en bra spelning utan att imponera med något speciellt. En helt okej uppvärmning för det vi alla är här för.

Lamb of God. Foto: Amelie Schenström

Slayer
Det känns som att en kollektiv rysning går genom den flertusenhövdade publiken när introt drar igång och Tom Araya, Kerry King och de andra kliver in på scenen. Publiken är hängiven och kan sin Slayeristik. Allsången excellerar. Den ystra ringdansen (ett av redaktör Martins uttryck) i form av en mäktig circle pit rullar på genom varenda låt, endast då och då avbruten av lite mer halvprivat grupp-moshande.

Efter nästan fyra årtionden som band, med en pågående avskedsturné runt världen som nu är inne på andra halvåret och en konsertfrekvens på två kvällar av tre senaste månaden, kunde en tro att bandet skulle visa någon slags trötthet. Att Araya någon gång kunde känna sig blasé över att sjunga sig igenom Black Magic från -83 års debutalbum för femtioelfte gången. Att King skulle tröttnat bara något lite på att spela sina och Jeff Hannemans tonårsskapelser. Av något sådant syns inte det minsta spår. Intensiteten och spelglädjen tycks vara på högsta topp även denna kväll. Bortemot två timmars kompakt musikupplevelse bjuds. Araya ser nästan oförskämt lycklig ut när han blickar ut över sin likaledes lyckliga publik.

Spellistan är ingen överraskning, samma låtar körs i stort sett varje konsert under denna avskedsturné. Och det är gott så, publikfavoriterna regnar som blodiga spön i backen med låtar alltifrån debutalbumet fram till sista plattan Repentless med därmed i stort sett hela karriären representerad.  Vilket bara visar på den oerhörda styrkan i bandets låtskatt.

Stående ovationer i fulla tio minuter, även från sittplatsläktarna, avslutar. Tom Araya står stilla framför publiken och tar emot jublet utan åthävor, han bara förflyttar sig sakta längs scenkanten steg för steg så att alla i publiken kan känna sig sedda. Slutligen och sist går han fram till trum-podiet och tar upp ett papper innan han vänder sig om; “Jag kommer sakna er alla” är det sista vi på staplande svenska hör från frontmannen denna nästan makabert mäktiga kväll. Vi kommer att sakna SLAYER.

Kerry King, Slayer. Foto: Robert Sandström.
Slayer på Hovet. Tom Araya, Paul Bostaph och Kerry King. Foto: Robert Sandström.
Slayers avslutande back drop tillsammans med låten Angel of Death är bandets hyllning till Jeff Hanneman. Foto: Robert Gustafsson.

Avatar – Avatar Country

ARTIST: Avatar
TITEL: Avatar Country
RELEASE: 2018
BOLAG: eOne

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Delar är riktigt bra men helheten blir bara konstig. Erfarna och duktiga musiker, en sångare med otrolig bredd och riktigt bra låtmaterial med en hel del hitpotential. Detta borde kunnat bli succé men landar hos mig i ett enda stort Va??!

Det finns konceptalbum och det finns “konceptalbum”. Jag vet ärligt talat inte vad AVATAR vill göra med den här skivan. Bara för att ordet King används i varje spårtitel blir inte helheten ett koncept. Att man hittat på en bakgrundshistoria om det fiktiva landet Avatar Country kan verka spännande men saknar djup. Jag tro, men är inte säker, att det är meningen att det hela ska vara humoristiskt. Skivan består av 6 låtar och knappa 30 minuter. Ovanpå det en massa utfyllnad som ett intro och inte mindre än två instrumentala outron. Dessutom ett spår där “kungen håller tal”, på svenska med en speakerröst som översätter till engelska. Det är inte roligt ens första gången och att behöva hoppa över det spåret varje gång orsakar i sig att jag kommer tveka att ladda denna skiva i spelaren. Tillsammans med övriga “spillspår” förstör det albumet som helhet.

Jag gillar AVATAR och deras musik, tro inte annat. Har följt dem de dussinet år som gått sedan Thoughts of No Tomorrow även om det har varit ett slags “av och till”-förhållande. Tyckte bandet gick lite på tomgång efter Schlacht men kom tillbaka starkt med underbara Black Waltz 2012, som fortfarande är deras bästa platta. Sen blev det inte så kul igen. Hoppades på en nystart när detta “konceptalbum” aviserades men blir rejält besviken. AVATAR slarvar bort sitt fina låtmaterial och dränker guldkornen i rent trams.