Alla inlägg av Amelie Schenström

Hot or not? – Juli 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Utöver stor beundran över att L G Petrovs röst fortfarande håller, både för ständiga liveframträdanden och i inspelat format, är detta en gedigen ENTOMBED-låt i tradition och anda. Alldeles tillräcklig för att hålla denna del av det splittrade bandet fortfarande “hot” efter trettio år.

Martin: Svårt att tycka illa om detta. Det låter, andas och lever ENTOMBED från förr, och det kommer alltid vara något jag gillar. Stekhett? Nja, men klart glödande i alla fall!

Robert: Inget nytt under solen kanske, men något gammalt? ENTOMBED A.D låter mer old school tvåtramp än på länge – och det gillar man ju! I ärlighetens namn har nog FIRESPAWN varit intressantare än ENTOMBED A.D de senaste släppen, så en återgång till gamla beprövade recept är nog helt rätt. Bra!


VALD AV: Martin

Robert: Danska BAEST imponerade redan på debuten, och nu tycks de ha tagit ett stort kliv framåt i både självförtroende och självklarhet. Det här är svintungt grisgung av yppersta sort. Hett, som en kremeringsugn!

Fredrik: Behagligt malande tyngd och trivsamt mörker, men aningen enahanda i längden. Tempoväxlingen efter 01:30 ger dock nödvändig livsluft till låten, som i det stora hela är klart godkänd om än ej mycket mer än så.

Amelie: Första intrycket; faan va bra! Tuuungt, en tyngd som hakar fast och drar som en magnet mot jorden. Efter ett större antal lyssningar börjar dock entusiasmen avta något. Hade velat haft något mer att säga än; tuuungt. Varmt men inte hett.


VALD AV: Robert

Fredrik: Ännu en ganska behagligt malande historia, här med sitt mörker bitvis draperat i luftiga körer. Lite mer nyanser och detaljer här än hos BAEST, varför detta lyckas kittla mitt sinne något mer. Fortfarande inte genuint lysande, men atmosfärisk och stämningsfull lågtempo-black metal.

Amelie: BATUSHKA mig hit och BATUSHKA mig dit. Hur det än är och vilken av de forna bandbröderna som har rätt till namnet har den här halvan gjort sig förtjänt av stor uppmärksamhet. Även om jag inte kan uttala många av titlarna har “BATUSHKA med sångaren” med “Hopsodi” gjort ett glimrande album där Wieczernie är en pärla bland många.

Martin: Stämningsfullt och stundtals ack så vacker musik. Det slaviska kyrkospråket gör verkligen skillnad för mig, då det skänker skopan full av känsla. Jag gillar också det gravt tunga svänget här. Klart ångande!


VALD AV: Amelie

Martin: BLACK OAK har stora ambitioner, och det märks. Jag gillar det till stora delar, även om bandets musik inte känns speciellt nydanande så är hantverket väldigt övertygande. Bra variation i låten också. Jag gillar Samuela Burenstrands sånginsats väldigt mycket, vilken gör att låten lyfter för mig personligen.

Robert: Åh, det har hänt saker med Nynäshamnska BLACK OAK. Första en och halva minuten är snudd på fantastisk och minner om numera avsomnade (och lysande) GHOST BRIGADE. Sen ändrar sångerskan Samuela Burenstrand till klassisk rensång av den sort det finns så andra som levererar, och även om det är imponerande att hon klarar alla aspekter av sång så blir det mer ordinärt. Tappar mig en hel del över tid då. Ljummet och på väg upp kanske – klart läge att lyssna mer.

Fredrik: Initialt relativt samtida skrik-metal, med ganska “digital” ljudbild. Den plötsliga ankomsten av kvinnlig rensång överraskar därmed något, men känns ändå som en fungerande kombo. Det här är dock en sådan där låt där jag noterar att alla beståndsdelar är väl utförda, men där helheten ändå inte säger mig särskilt mycket. Snyggt, men ganska själlöst.

Hot or not? – Maj 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Alltså, det här är inte dåligt. Men genren “atmosfärisk och kultursvår mörk aggression” är 2019 ganska välbefolkad, och det finns gott om band som gör det bättre än NIXA. Därmed lite av ett “meh”, om jag skall vara ärlig.

Amelie: Oh, snyggt och bra det här. Lite känningar av mitt eget månadens val med CULT OF LUNA. Förutom sången då som inte är lika stark här. Sammantaget dock alldeles nog för att jag ska vilja kolla vidare på plattan och NIXA.

Martin: Jag kan känna viss sympati för produktionen som är fint organisk, och att sången är riktigt bra. Men som helhet lyfter ju det för fan aldrig!


VALD AV: Amelie

Martin: Jag har aldrig varit något större fan av CULT OF LUNA, och även om jag gillar den av vemod svärtade The Silent Man så är detta inget som jag skulle ranka som något av det bästa jag hört under 2019. Tungt, lagom svårt och innerligt är det däremot så det förslår!

Robert: Integritet. CULT OF LUNA har verkligen integritet, och flera av bandets tidigare alster är essentiella mycket på grund av just det. Bandet går sin egen väg. The Silent Man är lovande för den kommande plattan, men jag kommer inte riktigt in på livet på den. Krävs mer tid kanske?

Fredrik: CULT OF LUNA har gett mig en av de allra mest magiska konsertupplevelser jag har haft, och därmed har deras svala desperation en varm plats i mitt hjärta. Här är de som vanligt atmosfäriska och stämningsfulla, men (för att vara dem) nästan ljusa och luftiga i överkant. Det är bra, men inte magiskt. Dit når månkulten visserligen som regel aldrig riktig på skiva, för det krävs en scen.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Eh, nehej. Eller, eh? Eller ja, jo kanske ändå. Hårdrock på svenska har alltid ett litet plus i kanten redan före start i min bok. Det här växer på allt eftersom med antalet lyssningar. Inte oävet alls men inte heller något jag känner behov att återvända till.

Martin:  Det enda som skulle kunna sänka ostighetsnivån här är om sången framförts på skånska. Jag har pendlat mellan en axelryckning och vredgat stampande då jag lyssnat på detta. Har jag varit på bra humör har det blivit en axelryckning, inte fullt så bra… ja, ni fattar, eller hur?

Robert: Det här föll inte mig i smaken. Inte för att det är sång på svenska – jag klickar inte med musiken. För hetsigt och ryckigt för mig.


VALD AV: Martin

Robert: SPIRIT ADRIFT har rört sig en aning från doom á la PALLBEARER och mer mot ett landskap där klassisk heavy metal dominerar. Det är nästan lite IRON MAIDEN över flera stycken på nya plattan “Divided By Darkness“. Angel And Abyss är en bra representant för hur bandet låter numera – dvs skitbra. Helt klart “Hot”!

Fredrik: Gitarrljudet är hur läckert som helst, särskilt i de lugnare partierna. Jag gillar även trycket när SPIRIT ADRIFT växlar upp, men… jag har väldigt svårt att ta mig förbi sånginsatsen. När Nate Garrett får klämma i funkar det hyggligt bra, men i de lugnare partierna bär det faktiskt inte riktigt. Vilket, tyvärr, är ett för stort skönhetsfel för att överse med. Synd, för låten i sig är annars skön.

Amelie: Det här gungar bra. En hel del Black Sabbath-känning. Vilket också blir ett problem då även sångarens röst ligger väldigt nära Ozzys gnälliga stämma. Så många bra låtar så förstörda av den rösten och här ännu en röst som förstör istället för tillför.

Hot or not? – April 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert: Nä, jag är  ledsen. FLESHGOD APOCALYPSE funkar inte för mig. Även om musiken är helt okej här så får jag bilder av skumma italienare iklädda teaterdräkter på scen i sinnet, och allt blir liksom pannkaka. Det här är ett band jag nog aldrig kan bedöma rättvist enbart baserat på den musik de levererar…
Fredrik: Bitvis föredömligt köttigt och brutalt riffande, och visst är mörkret kompakt på ett ganska trivsamt sätt, men det blir tyvärr ganska jämntjockt i långa loppet. Dessutom blir det mest rörigt med det piano som smyger med i ljudbilden emellanåt. Näh, inget låt som hamnar på årets spellista.
Amelie: Medan förstasingeln Sugar väckte stor förväntan inför kommande albumet måste jag säga att denna förväntan svalnat betydligt med föreliggande spår. Bra tryck i låten men rovdjurs-lammens växande huggtänder blir svåra att ta på allvar när den överraskande pipiga skriksången sätter in. Synd på så rara monster.


VALD AV: Robert

Fredrik: Högstanivån hos GRAND MAGUS är riktigt, riktigt hög, men de är också en akt som blandar och ger. Ibland blir deras hjälte-pampiga muskel-hårdrock lite för generisk, och då svalnar anrättningen rätt fort. Här tycker jag de landar på rätt sida den gränsen, och även om Brother Of The Storm inte är någon av bandets allra vassaste vapen svänger det rätt bra.
Amelie: Här var det fart och fläkt och mycket gitarrer. Av alla traditionella heavy metal-band därute som jag inte gillar är GRAND MAGUS nog ett bland dem som jag minst icke-gillar. Om ni förstår. Problemet är väl att en upplever sig ha hört det här förr, många gånger. Med det sagt är Brother of the Storm en helt okey låt för sin genre.
Martin: När GRAND MAGUS kopplar på svänggeneratorn, vilket de ju gjort väldigt ofta under karriären, då är det omöjligt att inte nöjt nicka med. Den här låten är en suverän uppvisning rakt igenom i hantverksskicklighet.


VALD AV: Amelie

Martin: Detta är en av årets bästa skivor. Jag har lyssnat oerhört många gånger på den under veckan, och upptäcker ständigt nya känslomässiga bråddjup i NUMENOREANs musik. Stundtals känns den rent av livsnödvändig!
Robert: Det här kommer från årets hittills bästa skiva, och även om Amelie myglat in två låtar har jag inget mot det eftersom båda håller absolut toppklass. Musik för ensamma stunder, men vad spelar det för roll när det håller sådan kvalitet att håret reser sig av välbehag  över hela kroppen?
Fredrik: På grund av ett administrativt missförstånd handlar det här alltså om “två låtar i en”, och jag väljer att bedöma dem som en helhet. En vansklig uppgift, givet att mina redaktionskollegor samtliga behöver gå och byta underkläder om någon råkar hosta något om NUMENOREANs senaste släpp. Vad jag tycker? Det är intelligent komponerat och nyansrikt, med totalsvart desperation balanserad mot spröda, intrikata partier. Jag kan ändå inte komma ifrån att jag finner NOMENOREANs objektiva skönhet påtagligt… sval, och därmed en aning opersonlig.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta är bra! Mörkt som i en unken säck sprider WHITECHAPEL ångest med detta avslutningsspår på ett för övrigt som helhet också mycket bra album. Death metal-rötterna får här ta större plats än i en del andra låtar och det är bra. En trevligt doomig känsla.
Martin: Jag gillar WHITECHAPEL, och “The Valley” har inte fått mig att ändra åsikt om det här gänget. Det är rejält känslosamt och svärtat i vanlig ordning.
Robert: Ja, vafan? WHITECHAPEL verkar ha grävt djupt och hittat en inre kreativ ådra som de drar nytta av. Utan att totalt överge sina tidigare landskap klarar bandet att skapa en unik och ny känsla i sin musik. “The Valley” är bandets intressantaste skapelse till dags dato, och detta är en bra representant för det!