Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju: Ragnar Widerberg från WITHERSCAPE

Med ”The Inheritance” drabbade WITHERSCAPE en ganska oförberedd publik med inte bara growl från Dan Swanö, utan också otroligt fina låtar med briljant strängspel från Ragnar Widerberg. Med nytt album på gång i ”The Northern Sanctuary” är bandet åter aktuella. Martin Bensch skickade iväg ett gäng frågor till Ragnar Widerberg. Detta blev resultatet.

Witherscape band

För oss som kanske inte känner till dig lika väl som vi känner till Dan, vem är du egentligen?

Förutom bas och gitarr i WITHERSCAPE delar jag gitarrlirandet med Peter Huss (SHINING) i SHADOWQUEST och lirar trummor på en del olika projekt men är också gitarrist i hårdrockscoverbandet PIGS IN SPACE.

Hur kom du med i bandet?

-Danne och jag jobbade båda på Musikbörsen (idag 4Sound) i Örebro och delade intresset för äldre JUDAS PRIEST-låtar och mer proggiga band. Ibland satt jag och plinkade på lunchrasten och fick glada tillrop från Danne som gillade det han hörde. Jag hade också samlat på mig en stor hög med riff som hade blivit över efter jag och Ronny Milianowicz (SHADOWQUEST, ex-SAINT DEAMON, DIONYSUS) skrivit till första och andra SAINT DEAMON-plattorna och mycket annat som inte passade in i ”vanlig” metal. Han bad mig skicka allt jag hade och han tyckte att mina och hans riff och idéer funkade bra ihop. Det fanns redan en plan för att starta ett projekt så det blev början på WITHERSCAPE.

Om du skulle välja tre band som har lite extra betydelse för dig vilka skulle de bli och varför?

-JUDAS PRIEST är husgudarna! Sen är det IRON MAIDEN och BLACK SABBATH. Alla de tre har influerat mig från starten och gör det än i dag när jag lyssnar på de tidigare albumen. Jag kommer väl ihåg när jag först lyssnade på dessa band och hur uppfylld jag blev av riffen, solona och energin i musiken. Det var mest NWOBHM som snurrade hemma under uppväxten men den blandades upp med dödsmetall och annat så småningom. Det är en blandning mellan de tre bandens basister som influerat mig mest för mitt basspel.

Hur är det att jobba med Dan?

-Intensivt och otroligt roligt! Den mannen har energi som ett kärnkraftverk och jobbar alltid för att få allt så bra som det kan bli.
Eftersom tid är en bristvara för oss båda, inte nog med att Danne har åkt från Tyskland varje gång vi har spelat in för den här skivan, så blir det väldigt långa inspelningsdagar fyllda med en massa riff, kaffe och många skratt. Danne skriver alla sina riff med gitarren ”felvänd”, dvs tunnaste strängen är högst upp för honom eftersom han lirar vänsterhänt men inte ändrat ordningen på strängarna. Det har varit knepigt att naila vissa av hans riff för det blir bakvänt för mig rent speltekniskt med vissa fingersättningar men det har också inspirerat mig till hur jag skriver själv.

Hur går det till när ni skriver låtar, och har processen ändrats något på ”The Northern Sanctuary” jämfört med ”The Inheritance”?

-När vi startade så skrev vi alla låtarna i replokal. Jag spelade trummor på Dannes riff och vice versa för att leka med idéer och testa olika inputs. Efter det satte sig Danne bakom trummorna med en mikrofon och vi skrev låtarna här och nu i repan helt old school. Otroligt kul! Innan ”The Inheritance” släpptes så flyttade Danne till Tyskland så vi visste redan då att det inte skulle funka att jamma fram nästa skiva på samma sätt. Skillnaden har också varit att det kom snabbare på med andra skivan än jag hade planerat. Jag var i full fart med att skriva till nya SHADOWQUEST så Danne lirade in ett par demolåtar som han skickade till mig och sen dundrade det på med flera svinbra grejer så det var bara att njuta av inspirationen han hade! Jag skickade det jag hade och han satte ihop det så fick jag lyssna och komma med inputs men det var så bra att det behövdes aldrig fixas något. Mannen är ett unikum!

All er musik känns som ett veritabelt smörgåsbord med mängder av nyfikenhet och ystra krumsprång – men finns det något som ni har testat musikaliskt som sedan har strukits från musiken i de färdiga produkterna?

-Egentligen inte. Om något har strukits så har det varit för att riffet eller melodin inte klaffade med låten men vi har haft allt vi gillar i låtarna från vocoder till black och döds-riff till handklapp och för oss klassiska synthljud så det mesta har fått stanna. Jag tror vi strök ett visselparti i ett tidigt stadium på någon låt på ”The Inheritance”. Kanske lika bra? Ha ha ha!

När ”The Inheritance” släpptes så fick den fina recensioner. Var ni beredda på den grad av beröm som skivan fick?

– Inte det mista. Vi fattade ju att den skulle få uppmärksamhet eftersom det var så länge sedan Danne släppt någonting med growl, men inte att det skulle bli så mycket som det blev. Själv fick jag en glad chock över att den blev så uppskattad eftersom det var min skivdebut som gitarrist och basist inom genren.

När jag lyssnar på ditt gitarrspel så njuter jag både av din teknik och känsla. Hur skulle du själv beskriva din spelstil?

-Tack! Största influensen i mitt gitarrspel är nog Glenn Tipton från JUDAS PRIEST. Jag har suttit och nött alla hans riff och solon otaliga timmar under min uppväxt så det har nog satt sig i min spelstil. Han har en grymt bra ton och bra blandning mellan blues och neo-klassisk stil. Jag gillar att spela hårt och tar i väldigt mycket. Det i kombination med ett tjockt plektrum tycker jag ger ett bra klipp och ton, i alla fall i vanlig 440Hz-stämning, som inte går att fuska fram med effekter och stärkare. När det kommer till plock och finlir byter jag till olika tunnare plektrum beroende på hur det passar i låten. Jag gillar att artikulera riffen så de lever lite mer och även när det bara ska tuggas vill jag få fram dynamik genom att accentuera olika slag i underdelningarna.

När jag lyssnar på ”The Northern Sanctuary” så tycker jag att du tar mer plats än på ”The Inheritance”. Håller du med? (Om svaret är ja, hur kan det komma sig?)

-Det har jag faktiskt inte tänkt på…

Jag tycker att ”The Northern Sanctuary” är en fin skiva. Har du själv hunnit smälta plattan, och vad tycker du själv om den egentligen?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-Tack! Den är på många sätt tvärtom från första plattan eftersom vi båda inte vill göra samma skiva en gång till. Om ”The Inheritance” var torr och med få effekter så är den här precis motsatt produktionsmässigt. Jag tycker också att ”The Northern Sanctuary” är svartare och mer elak än ”The Inheritance” som var lite mer vemodig och 70-talsinfluerad.

Har du några låtar på skivan som du gillar mer? Vilka och varför?

-Svår fråga… Divinity har ett fantastiskt driv som jag går igång på och In The Eyes Of Idols var speciellt kul att spela in. Varje låt har ju sin egen personlighet fastän de sitter ihop storymässigt, som olika kapitel i en bok. Jag lyssnar gärna från början till slutet.

Jag tycker att nya skivan är mer eftertänksam än den första. Var det något ni hade bestämt er för från början?

-Nej, inget uttalat…

Ni är ju ett tvåmannaband. Har ni funderat på att ta in fler medlemmar? (Varför/varför inte?)

-Till första skivan hade vi några gästartister: Eddie Risdal (LEGACY OF EMPTINESS) Paul Kuhr (NOVEMBERS DOOM) som också skrivit all text till alla skivor, Joel Selsfors (Joel Selsfors Trio) och Morten Jørgensen (SPECTRAL MORTUARY). På den nya plattan har vi Uwe Osterlehner (DEATHROW) och Tino Kallionemi som gästlåtskrivare på en låt. Förnyelse är intressant så om det blir fler skivor kanske vi tar in andra musiker för att det ska bli någon slags annat sound men det får framtiden utvisa.

Kommer WITHERSCAPE någonsin spela live? (Varför/Varför inte?)

-Det har aldrig funnits planer på det. Vi bestämde oss i början att det bara skulle vara ett studioprojekt.

Det intryck jag har fått av dig när vi chattat inför intervjun är att du gillar att sköta ditt hantverk, men egentligen mest föredrar att befinna dig lite i bakgrunden. Hur kommer detta sig?

-Det är nog ett personlighetsdrag. Jag har aldrig brytt mig om medial uppmärksamhet. Jag är hungrig på musiken och fokuserar på att skapa och spela in. Det andra runt om är inte så intressant.

En av webzinets skribenter undrar om det är du som lirar trummor i WITCHCRAFT under namnet Rage Widerberg?

– Ha ha! Ja det är det. Det var Magnus Pelander (WITCHCRAFT) som fick den briljanta idén att byta mitt förnamn för att passa med bassistens efternamn (Tobias Anger) För övrigt en otroligt talangfull basist från 2 TON PREDATOR och ALL HELL. Värt att kolla upp för den som gillar hårdare grejer!

Det var alla frågorna! Tack så hjärtligt!
– Tack själv! ?

Intervju: Pär Hulkoff från RAUBTIER

På fredag släpps det femte studioalbumet från RAUBTIER – ”Bärsärkagång”. Martin Bensch tog ett snack med bandets odisputabla ledargestalt – Pär Hulkoff. 

Egentligen är det bara förväntat att Pär Hulkoff på frågan hur läget är svarar att det är synd att klaga, för det är ändå ingen som bryr sig. RAUBTIERs frontman har inte gjort sig ett namn för att vara den som viker ner sig i första laget. I gengäld är han dock inte sämre än att han kan trösta mig med att det är flera som är sjuka då jag berättar om senaste i den närmaste episka sjukdomsperioden i familjen med kräksjuka.
– Människor verkar vara utslagna till höger och vänster tycker jag.
Men du står pall som vanligt eller?
-Jajemän. Jag gillar inte det där att vara sjuk. Jag ser till att inte bli det, vet du!

Bärsärkagång
Nya skivan som släpps i dagarna – ”Bärsärkagång” – är RAUBTIERs femte album och som vanligt flankeras Hulkoff av Jonas Kjellgren (ex-SCAR SYMMENTRY) på bas och Buffeln på trummor. För en lyssnare som undertecknad som kom att uppskatta bandet först som liveakt innan poletten trillade ner även vad gäller studioplattorna markerar nya skivan ett fint bevis på att RAUBTIER nu även fått till det vad gäller ljudbilden på skiva. När jag undrar hur responsen varit hittills verkar det dock vara ganska mycket negativt. Att frontmannen, som inte är mycket för fjäsk, blir rörd när jag säger att skivan är fantastisk, förvånar mig faktiskt.

Hur pass nöjd är du själv med skivan?
– Jag är faktiskt väldigt nöjd med den. Den innehåller en del element som är ganska ovanliga egentligen i den hårdare metallen överhuvudtaget. Jag har lagt mycket själ och hjärta i komponerandet av den här skivan. Jag tycker personligen att det hörs att materialet är genomarbetat.

Hur tycker du att själva skrivprocessen var den här gången, om du jämför med de andra skivorna?

– En gång såg jag en intervju med Magnus Uggla av alla människor där han berättade att låtskrivande var det värsta han visste för det var så jävla jobbigt. Jag var ung då och minns att jag tänkte att det är väl inget jobbigt med det. Det är ju bara kul! Men tiden går ju, och när du inser att allting hänger på de här låtarna och pressen ökar. Perspektiven förändras, och inte så lite utan till och med ganska mycket. Man vill ju verkligen prestera det bästa man kan. Det följer med lite ångest i bagaget så att säga som påverkar arbetet och man blir väldigt, väldigt självkritisk om du förstår. Mitt gebit och det som jag verkligen lägger ner själ och hjärta i är ju låtsnickeriet – lyrik och musik i kombination. Jag vill naturligtvis flytta barriären hela tiden, och göra låtar som är mer intressanta och nå ut till fler människor utan att för den sakens skull bli löjlig och larvig och kommersiell även om det finns många som tycker att det är precis det vi är. Det får stå för dem. Jag skulle aldrig släppa en platta som jag inte tycker är bra nog. Det är mycket prestige för mig själv som ligger bakom naturligtvis.raubtier_press

Hur gick tankarna kring hur skivan skulle låta?
– Alltså, överhuvudtaget är den här skivan, om man går ner till botten av kompositionerna, mer riffburen på det stora hela. Riffen har fått mycket större plats. Lite mindre schlager, lite mer riffande. Och när riffen blir riktigt täta och mer intensiva så blir det lite kaka på kaka om du försöker mata på med fräna syntar och symfoniska inslag och vad i helvete det kan vara. Jag kom ganska nyss hem från replokalen och vi jobbar på setlistan och de låtar från det nya materialet som vi prövar, de funkar väldigt väldigt bra i liveformat.

Vilka är det ni har provat?
– Ja, det är hemligt och kommer så förbli tills vi står på scen.

Det symfoniska inslaget.
RAUBTIER har ju alltid haft ett väldigt episkt anslag. Å ena sidan det brutala thrash-tugget och sen ovanpå detta, det episka nästan symfoniska anslaget. Det blir ju en väldigt intressant kontrast.
– Jo, det är just det, den här kontrasten som intresserar mig så mycket. Jag kan ju inte sticka under stol med att jag är en stor konsument av klassisk musik, ju mer pompöst desto bättre liksom – och därför gillar jag Wagner så mycket. Maffiga horn – det är svårslaget. De kan vara de vackraste ljuden jag känner till. Just de här elementen, jag tycker de gör sig bra i metallformat. Det är inte så många som gör just den här blandningen som vi håller på med. Förstår faktiskt inte varför, för jag tycker att den är fruktansvärt bra. Men det är som du säger, det är kontrasterna som gör det intressant i mina öron i alla fall.

Tror du att vi någonsin kommer att få se och höra RAUBTIER med en symfoniorkester?
– Du skulle bara veta hur många gånger jag lekt med tanken, men det är ju ett stort projekt att förverkliga som kräver extrema monetära insatser. Men det är inte många dagar i veckan som jag inte funderar på vad man skulle kunna göra med en symfoniorkester. Jag har gott om idéer – mindre med pengar säger Pär och lägger av ett skratt.

Ska vi ta en stor fråga här som avslutning? Jag tänker på låten Levande Död där du sjunger att du hellre dör levande än lever som en levande död. Men vad är levande för dig?
– Livet för mig, det som jag tycker är det primära och det som jag fäster allra störst vikt vid – det är friheten. Friheten att kunna fatta sina egna beslut utan att påverkas av agendor från höger och vänster. Jag vill agera utefter mitt eget välbefinnande och värdesätter frihet framför säkerhet.

Utan att ha varit så långt norrut som Hulkoff befinner sig så tror jag i alla fall kunna säga att detta innebär något helt annat än vad det gör här nere i Skåne.
– Jo, sannolikt. Jag är ju inte någon särdeles urbaniserad människa utan jag lever ju ute i marginalen 15 meter från jaktmarken. Här känner jag mig levande. Skulle jag inte ha det som jag har här så – ja då är jag hellre död än levande. Eller hellre död än levande död i alla fall.

Intervju: Miguel Espinosa från Persefone

 2013 utnämnde WeRocks Martin Bensch PERSEFONEs ”Spiritual Migration” till 2013 års med råge bästa album. Nu har samme man haft ett brevledes snack med bandets keyboardist Miguel Espinosa, strax innan bandet lämnade hemlandet Andorra för en turné i Japan.

Först och främst, Andorra. När jag tänker på Andorra så tänker jag snarast på småstater och inte på metal.

– Verkligen, Andorra är inte precis platsen som folk förknippar med metal. För att vara helt ärlig så har det funnits tillfällen i bandets historia där faktumet att vi kommer från just Andorra har varit negativt för bandet. Vi fick till och med svar från olika skivbolag där de kallt konstaterade ”att vara från Andorra är inte coolt”. Men sedan en tid har vi märkt att det snarare är tvärtom – folk verkar tycka att det är intressant att vi kommer från Andorra.

Själv då – hur intressant är det enligt dig att komma från Andorra?

– Det är ett fint litet land, väldigt inspirerande om man gillar berg och natur. Sedan har vi faktiskt en växande metalscen, även om den såklart inte kan komma i närheten av den svenska.

Bandet har, likt flera andra band, haft sina medlemsbyten.

– Jo, det stämmer. När vi höll på att spela in vårt första album (”Truth Inside The Shades”, 2004, redaktörens anmärkning) så lämnade vår trummis bandet. Sedan kom Aleix Dorca in och spelade på ”Core” för att sedan lämna bandet. Men det stämmer att från det att vi började jobba på ”Shin-Ken” så har vi inte bara fått än större framgångar utan vi har fått behålla samma medlemmar. Visst har det funnits stunder då vi har haft konflikter men inte tillräckligt för att någon medlem har känt sig tvungen att lämna.

Jag kom först i kontakt med er genom förra årets magiska skiva ”Spiritual Migration”. När jag lyssnade på era tidigare alster så kände jag att det alltid hade funnits något väldigt speciellt med er musik, men det var först på den skivan som allt verkligen klaffade. Hur ser du på detta?

– Tja, nu när vi har haft samma medlemmar så pass länge så lyckades vi hitta en kreativ ådra som det verkligen var njutbart att följa och det är kanske så att det avspeglar sig i den slutgiltiga produkten. Som musiker strävar vi alltid efter att växa, bli bättre på våra instrument och att aldrig sluta lära oss saker. Vi är stolta över vart och ett av de album vi har gjort eftersom vi gjorde det bästa vi kunde vid varje given tidpunkt.

Om vi ska prata lite om ”Core”. Den släpptes först 2006 och ges nu ut i ommixad version. Vad vad det som fick er att vilja ge ut skivan igen?

– ”Core” är skivan som vi alltid har känt aldrig fick en rejäl chans i mediebruset. Den gavs ut på ett väldigt litet bolag efter det att väldigt många bolag hade refuserat den. På det rent musikaliska planet var vi väldigt nöjda med skivan, så där kände vi att vi inte ville ändra på något. Det var faktiskt bara en sak som vi har gjort: när vi hade avslutat inspelningen och mixningen så upptäckte vi att vi hade glömt en keyboard. Så den har vi lagt in. Får se om folk märker någonting, hehehe!

Skivan är ju helt baserat kring historien om Persephone. Vad är det kring den historien som är så lockande att ni valde att basera ett helt album kring den?

– Vi letade efter ett koncept, och vi tänkte att just historien om Persephone verkligen var cool. Vi kollade upp legenden lite närmre och upptäckte att den var mer än lämplig att basera ett helt album kring. Historien innehåller tre karaktärer så vi gjorde tre låtar som berättade historien från karaktärernas olika synvinklar.

Hur jobbade ni fram albumet?

– I PERSEFONE kommer alltid musiken först. Vi känner oss först och främst som musiker och inte som textskrivare. Processen är i stort sett likadan från skiva till skiva. Någon i bandet kommer med en idé. Det kan vara ett riff, en ackordssekvens, vadsomhelt egentligen, och så tar processen sin början där. Vi gillar dock att hålla kvar vid den ursprungliga idén och istället för att avfärda den så jobbar vi på den tills dess att den reflekterar bandets stil.

Har ni funderat på att framföra skivan i sin helhet?

– Vi har faktiskt gjort det en gång! Hela skivan rakt igenom – 70 minuter av musik och sen gick vi av. Reaktionerna från publiken var lite annorlunda. Vi har ju vår dödsmetallsida, och ”Core” innehåller en hel del ”proggiga” inslag. Om man går för att se oss så kommer man att inse att vi gillar att visa upp vår mer extrema sida, så att spela ”Core” rakt igenom var faktiskt ganska konstigt för oss. Men man ska aldrig säga aldrig – kanske vi kör skivan rakt igenom nu när den släpps igen.

Det var det hela! Tack ska ni ha för er musik, och jag hoppas verkligen att vi får chansen att se er här uppe vid våra breddgrader någon gång?

– Tack så mycket, Martin! Vi känner till att PERSEFONE har börjat bli i alla fall något kända i Sverige på något sätt. Kanske kommer vi att spela där snart! Jag skulle också vilja inbjuda till att man kollar in vår Facebook-sida och vår officiella hemsida. Tack så mycket!