Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Dearth
ARTIST: Speglas
VALD AV: Amelie
Martin: Detta är löjligt bra. Hur kan jag ha missat detta band? Stämningen går ju att karva med kniv, och är resten av den kommande plattan av samma kaliber, ja, då har jag ytterst svårt att se att den inte ska in på årsbästalistan. Stekhett!
Robert: Detta känns sprunget ur samma väv som Morbus Chron och Sweven, men ger undertecknad starka vibbar av Tribulation. Det är liksom lite… avigt? samtidigt som det är melodiskt. Hyperintressant, och helt klart stekhett. Mycket talar för att vi talar om Speglas en hel del under 2026…
Fredrik S: Väldigt snyggt men aningen för långt intro-parti, vilket på ett sätt är en aning symtomatiskt. Det är hela tiden väldigt elegant men utan att tappa ett tillräckligt stråk av mörker, på ett sätt som påminner mig om Tribulation. Dearth hade mått ännu bättre av någon/några tempoväxlingar, den tuggar på ganska makligt rakt igenom sina dryga sju minuter, men visst är det en snygg låt. Och de sista två minuterna skapar en behagligt meditativ ljudkuliss. Ingen självklar vinnare, men om man som lyssnare är på rätt humör är detta nog omgångens starkaste bidrag.
LÅT: Tide
ARTIST: Omnifear
VALD AV: Fredrik S
Amelie: Fullt ös – medvetslös… fånigt uttryck kanske men just det som kommer för mig när brittiska Omnifear kastar sig ut i tidvattnet och prioriterar hastighet framför allt. Och det kan ju bli bra, var nästa tanke. Jag hänger gott med i första halvlek men efter något av en vilopaus kring tre minuter tappar jag därefter all lust för detta kaos – som också avslutas med ”kräks-growl” som är rejält avkylande. Och där förblir jag.
Martin: Whoa, har Necrophagist återuppstått?! Det var så jag tänkte när introriffet i Tide drog igång. Och det ska ses som beröm, för detta är svinbra. Drivet, svänget, skavet och så gitarrtonen till det. Jag gillar det som fan – varmt utav helvete!
Robert: Kanske är det att det bryter av helt perfekt i denna vända av WeRocks Hot or Not, kanske är det att det är bra på egna ben – oavsett så träffar detta helt rätt. Bisvärm med en gnutta meck, ackompanjerat av automatkarbinstrummor och en gnutta grod-growl? Man tackar och tar emot!
LÅT: The Spirit, Alive
ARTIST: Urne
VALD AV: Robert
Fredrik S: En låt som blandar och ger. Snygg produktion, bitvis bra tryck i trummor och riffande, och en i grunden rimlig växelverkan mellan growl och rensång. Men någonstans på upploppet mot mållinjen ”Fredriks gillande” snubblar Urne ändå till litegrann. Det känns på något vis lite för… amerikanskt? Ni vet, på det där vagt glättiga och ”vi är till för alla”-viset? The Spirit, Alive är ingen dålig låt utan högst habil, men slår ändå inte riktigt an rätt sträng. Rumstempererat.
Amelie: Jag är ambivalent till det här. Ena lyssningen trivs jag riktigt bra i Urnes hägn för att nästa gång uppleva det hela som rätt menlöst. Allsångsvänligt och med en smittande refräng, javisst, men håller det för ett fortsatt större antal lyssningar? Ytterst tveksamt.… Slutomdömet blir ljummet.
Martin: Det är inte helt tokigt detta. Jag tröttnar snabbt på sången – det gäller både growlet och rensången. Refrängen är inte lika bra som resten av låten. Gitarrtonen/spelet är det som räddar låten för mig – solot är klockrent – men resten faller på det ljumma intryck som låten ger.
LÅT: Sentience
ARTIST: Phendrana
VALD AV: Martin
Robert: Några saker behöver vi nog klargöra direkt när vi tittar på den här låten. För det första: den är för lång, och då spelar det ingen roll att den väver samman ett flertal i sig intressanta delar. För det andra: att Ana Bitrán gästar med rensång är direkt negativt – det närapå skär i öronen och borde lämnats därhän. För det tredje: det här är en låt som växer… och som sådan är det till slut en intressant, lovande och spännande historia som är på väg att hettas upp från varm till… vad? Det återstår att se!
Amelie: Mexikanarnas Sentience är i förstone härligt varierad och känslosam, tills det inte blir riktigt så härligt längre och jag tappar bort mig i låtens alla växlingar och hettan som infann sig inledningsvis börjar svalna något. Lite för långt intro, lite för mycket av instrumentala mellanspel. Kan inte hålla intresset uppe genom de dryga nio minuterna. Helt svalnar det inte men stannar i ett rätt ljummet läge.
Fredrik S: Stämningsfull post-black av det mjukare slaget, med tämligen god kreativ verkshöjd. Ganska charmigt, och med fin kontrast mellan black metal-growlen och den väna, kvinnliga stämma som bryter av. Låten är lite i längsta laget och ibland kanske aningen planlös, och produktionen aningen luddig. Men jag gillar ändå detta, det finns något där. Mer varmt än kallt!
Åh, och ett PS för åldrande gamers med fäbless för retro-nostalgi: Den stålsträngade akustiska gitarren som börjar där vid 02:15 – visst påminner den om ”Diablo 1”-musiken…?
Sent på året dök danska Morild upp på min radar med sitt andra album. Metal Archives benämner musiken Atmospheric Black Metal och visst finns det stundom atmosfär och melodi i ”Disse Fugle Får Ingen At Se” men framför allt är det skränigt, slamrigt och obekvämt – på bästa tänkbara sätt. Och ibland vill man inte ha det bekvämt alls. Då är det perfekt att plocka fram detta album på dryga 46 minuter fördelade på endast fyra spår.
För tio år sedan hade det aldrig hänt att Behemoth placerats så här långt ner på min topplista. Jag har fortfarande en känsla av besvikelse över att bandet inte längre gör det suveränt känslostarka intryck som det gjorde under första tjugo åren av sin karriär, med ”The Satanist” som absoluta topp.
Ett löfte till mig själv detta år var att lyssna på mer hårdrock från utanför den vanliga sfären. Ni vet, Europa, USA, Latinamerika… Och mer har det blivit, om än inte riktigt i den grad jag avsett från start.
Mycket black, death och doom blir det i årets lista. Tyska Caliban lyckas dock med sitt bidrag få in lite fart och fläkt, ja faktiskt blir det metalcore här på sjunde plats, en genre jag annars inte lyssnar mig fördärvad på.
Med en del Melechesh, i både tema och ljudbild, en del Behemoth, inte minst i vokalistens framförande och frasering, och en alldeles, alldeles egen del gör portugisiska Anzv ett djupt intryck med årets ”Kur”, bandets andra album.
Vilken debut! 
Veteranerna som återkommer med album efter album och med dessa också regelbundet på mina årslistor. Musikaliskt kunde man byta ut en eller annan låt från en platta till en annan och ändå tröttnar jag aldrig på nytt material från doomens mästare.
Crash Nomadas insiktsfulla och varma lyrik kombinerat med deras glädjeskapande globala folkpunk är en injektion rakt i hjärtat.
Denna kom tidigt under året, så tidigt att jag var på väg att ”glömma” den och tänka den som förra årets album. Turligt kom jag på bättre tankar. Skotska SAOR skapar magiskt vacker black metal med djupa inslag av folktoner. Naturmystik och historiska skeenden befolkar lyriken.
