Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Between The Buried And Me – The Blue Nowhere

Lämna en kommentar

ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Blue Nowhere
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: InsideOut

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, såklart, en lång historia med Between The Buried And Me – det kan ni om inte annat ta del av här om ni vill det – men nu har det gått ett helt decennium sedan jag recenserade någon skiva av bandet från Raleigh i North Carolina. Det är inte det att jag ogillar varken ”Automata” de två skivor bandet släppte 2018, eller ”Colors II” som kom 2021, men jag prioriterade uppenbarligen andra album den åren.

Men nu blev det ändå dags att ta sig an en skiva – och det måste jag tacka en jobbarkollega för – Jonas R – som hade stångat sig mot skivan ett tag, och påminde mig om att den faktiskt var ute.

Och som ni förstår på betyget – jag gillar detta en hel del. Jag märker att mycket är sig likt. BTBAM har alltid lekt och jag har alltid upplevt bandet som ett lekfullt band som inte räds att skruva till det. Så är det även här, men banne mig om bandet inte känns extra sugna på ystra krumsprång?

I vilket fall så dras jag med i bandets spelglädje, och jag gör det med frustande glädje. Redan under inledande Things We Tell Ourselves In The Dark så blir jag sugen på att fucking dansa! Ja, vem fan hade kunnat ana det? För detta spår svänger och gungar fram att det är ytterst svårt att inte bli glad.

Bandet växlar ledigt mellan brutala attacker av sonisk pugilism och mer melodiska passager – och det görs med osviklig ackuratess.

Och det fortsätter egentligen på detta sätt rakt igenom skivan. Den enda låt som jag uppfattar som något skavande är God Terror som mest är…irriterande? I vilket fall har jag tryckt mig förbi den varje gång efter de inledande lyssningarna.

Resten av ”The Blue Nowhere” är en i stort sett oavbruten lyssnarfest. Bandet växlar så självklart mellan olika känslolägen och sveper in mig i gastkramande teknikaliteter och ren mäktighet med melodier som flertalet band skulle döda för att få till. Till största delen ligger detta i det fina samspelet mellan sången, gitarrspelet och pianoliret, som i Absent Thereafter som dessutom har ett slut som fått mig att dra på smilbanden varje gång.

Att ”The Blue Nowhere” bara har fått mig att bekräfta min kärlek till BTBAM förstår ni nog. Jag skulle drista mig till att säga att skivan är en rätt bra punkt att starta från om man är ny inför den typen av progressiv metal som bandet lirar och sedan leta sig bakåt i diskografin. I vilket fall, den här skivan är värd er tid och uppmärksamhet – kolla in den.

Skivor

Haeresis – Si Vis Pacem Para Bellum

Lämna en kommentar

ARTIST: Haeresis
TITEL: Si Vis Pacem Para Bellum
RELEASE: 10/10 2025
BOLAG: Vendetta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland får jag en känsla vid första genomlyssningen av en skiva som direkt säger att jag kommer att gilla skivan riktigt ordentligt. Den känslan infann sig inte många sekunder in när jag drog igång Haeresis ”Si Vis Pacem Para Bellum” (Om du vill ha fred, förbered dig på krig – löst översatt).

Detta är fullängdsdebuten för det här tyska bandet, och det är en övertygande stark debut. Gillar du post-black metal, då kan jag nästan lova att du kommer uppskatta den här skivan.

Med bara 4 låtar och en speltid på strax över 40 minuter – ja ni fattar, det är långa låtar så det bara smäller om det. Men ändå så kan jag inte säga att jag upplever någon av låtarna som överdrivet lång. De flödar fram på ett nästan skrattretande fint sätt.

Inledande Echoes Of Ashes smyger igång med ett skirt, nästan fragilt, intro innan sångerskan Christin släpper löst ett illasinnat tjut som skickar ut mig i omloppsbana. Jag älskar verkligen hur bra sången är på den här plattan. Den ger ytterligare en känslomässig dimension av desperat skönhet till skivan.

Även om bandet räknar sin hemvist till black metal – och således blästrar på utav bara fan mest hela tiden – så är samtliga låtar känslomässigt drabbande och, framför allt, balanserade med rikligt med smäktande melodiska slingor. Den rena mäktigheten i en låt som I Who Repel All Light  är ett bra exempel på detta. Precis när jag tror att bandet inte kan vräka på mer, ja, då lägger de såklart in ytterligare en växel som får mig att baxna.

Produktionsmässigt är ljudbilden en ren dröm. Jag måste dyrka hur M. S. trummor låter, så til den milda grad att jag sitter och önskar mer rullningar på pukorna. Gitarrerna ligger i exakt rätt isande register och maler på med massiva mattor. Oerhört svårt att inte gå igång på detta.

”Si Vis Pacem Para Bellum” är en skiva som jag kan lyssna på om och om igen, och då jag säkert har plöjt den mer än 30 vändor och ändå inte känner mig mätt på den – ja då fattar ni att jag verkligen gillar den här skivan. Om Haeresis presterar så här bra på debuten, då sätter de en satans press på sig redan nu inför framtida släpp. Detta kan vara en av årets starkast drabbande skivor. Kolla in den.

 

 

Skivor

Death By Horse – Liminal State

Lämna en kommentar

ARTIST: Death By Horse
TITEL: Liminal State
RELEASE: 19/9-2025
BOLAG: Cortex Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik. A

Efter släppet av Death By Horse första skiva “Reality Hits Hard” var endast kärnan (Tommy, gitarr och Jahna, sång) av bandet kvar. Fast beslutna om att fortsätta göra musik och driva bandet vidare, hittade de Linus, trummor och Michael, bas. Detta har givit bandet bra energi till att dem nu har släppt andra skivan “Liminal State”.

Singlarna It’s Alright och Nightcrawler gav oss en fin försmak på vad som skulle komma med “Liminal State”. Hit-känsla med stark integritet och en gnutta humor. Efter ett par lyssningar så känns albumet som en gjuten helhet, men innehåller också starka låtar som kan stå för sig själva. Jag fortsätter att nynna på Damaged One efter skivans slut.

Som sjätte låt på skivan har Death By Horse valt att spela in en cover av Cortex-låten The Freaks. Bandet lyckas med konststycket att göra sin egen grej av låten och den känns självklar på albumet.

Låtmaterialet på “Liminal State” är jämfört med sin föregångare “Reality Hits Hard” inte lika spretigt. Men tro för guds skull inte att skivan är tråkig. Nä, jag tycker bara att bandet har samlat sitt sound och finslipat sitt uttryck.

Death By Horse har en stor tillgång i sångerskan Jahna Lund. Hon har en attityd som är punk medan hon har en stämma som får mig att tänka på stora röster från Alanis Morisette och Dolores O’Riordan (The Cranberries). Samtidigt skriver hon lyrik om existentiell ångest, om att inte (vilja) passa in och om att allt en dag kommer bli bättre. Det känns som att hon menar varje ord och det berör mig på djupet.

“Liminal State” är ett rakt och distinkt album. Det bjuder på mycket attityd, djupa känslor, melodi och starka låtar. Death By Horse känns självklara på den svenska punkscenen och har kvalitéer som skulle kunna ta dem längre. Det ska bli kul att följa bandets utveckling nu när de har både skiv- och bokningsbolag i ryggen.