Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Crash Nomada – Innan mörkret faller

Lämna en kommentar

ARTIST: Crash Nomada
TITEL: Innan mörkret faller
RELEASE: 28 mars 2025
BOLAG: Transnational Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie Schenström

Det här är ett efterlängtat album från Sveriges mesta globala folk-punkband! Tre år har gått sedan senaste plattan och fyra år mellan albumen dessförinnan. CRASH NOMADA strösslar inte ny musik över oss. Å andra sidan håller låtarna från de tidigare albumen fortfarande och bandet ger oss alltid mycket att med glädje återkomma till, i musik som lyrik. Så också med albumet ”Innan mörkret faller”.

Melodierna böljar vilt i olika musikaliska världar med allt från punk och folkmusik till utflykter i hårdare rock och mjukare balladtoner. Så verserat att det, på pappret, kunde verka splittrande men det behövs bara några få sekunder av en låt för att höra att ja, detta är omisskännligen CRASH NOMADA.

Dragspel och fiol är beständigt bärande delar i bandets musik, ibland mer framträdande, ibland något mindre men alltid just där och då det gör sig som bäst för helheten. Mathilda Sundin (även i ELVIRA BIRA) tillkom som basist efter den självbetitlade plattan 2018 och bidrar även alltmer som sångare och låtskrivare. Hennes varierade sångstil är här ett fantastiskt komplement tillsammans med ordinarie sångaren Ragnar Bey, inte minst i duetten Trasiga och i avslutande Tusen platåer.

Texterna knyter an till varandra som en helhet, ibland med bärande fraser återkommande i olika spår som till exempel ”aska i din mun”, ”vi är oförstörbara” och ”flyktlinjer djupt inom oss”. Filosofer, barnboksfigurer och författare från olika tider gör varandra sällskap och inspirerar till den lustfyllda och sinnrika lyriken. De kraftfulla och glädjesprittande låtarna har också alltid ett stråk av melankoli, samtidigt som de mörkaste och mest melankoliska kompositionerna ändå nånstans lyses upp av människokärlek och hopp.

Vi är alla vilse och trasiga i en ganska oförsonlig värld men – ”kanske är det du som kan rädda mig”. Ensam är väldigt sällan stark. Vi är bara människor och vi gör så gott vi kan. Och det vi kan, det gör vi tillsammans. ”Innan mörkret faller” är ett album som ger allt vi kan önska av CRASH NOMADA. Kärlek, melankoli, glädje och engagemang – och medryckande musik som gör att du vill både hoppa, studsa, skratta, djupfilosofera och tillsammans med andra fortsätta kämpa för ett bättre liv i en bättre värld. Vi behöver detta.

Skivor

Avantasia – Here Be Dragons

Lämna en kommentar

ARTIST: Avantasia
TITEL: Here Be Dragons
RELEASE: 28/2
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland tänker jag att det är en smula bra att jag är sölig med att recensera skivor. ”Here Be Dragons” är AVANTASIAs tionde album. Inte dåligt med tanke på att bandet/projektet mest började som en grej för Tobias Sammet att göra mellan EDGUYs skivor, och mängden vokalister som gjort inspel på både skivor och konserter är, ska vi säga, försvarligt.

Jag drog igenom skivan en gång. Herrejävlar, tänkte jag, detta är ju svinbra! Betygsåttan började fladdra i skallen. Som ni ser landar skivan på ett betyg ner. Fortfarande bra, men inte lika bra som några av bandets andra skivor. Som ”Moonglow” från  2019 som jag tyckte var så bra att jag satte den på plats två på årsbästalistan över det året. Eller, såklart, ”The Metal Opera” del 1 och 2.

Men ”Here Be Dragons” är en bra skiva, det fula omslaget till trots, och att Jørn Lande inte är med.

Ni kan konceptet vid det här laget. Det är prima power metal med många gästande vokalister. Ofta lyfter de låtar till otroliga nivåer, ibland känner jag att de förtjänar bättre låtar. Som Tommy Karevik från KAMELOT i The Witch som ju inte är direkt dålig, bara lite meh!

Eller Roy Khan, också med ett förflutet i KAMELOT i avslutande Everbody’s Here Until The End.

Men vad är då bra?  I stort sett allt annat. Michael Kiske, Ronnie Atkins, Bob Catley, Adrienne Cowan, Kenny Leckremo, Geoff Tate och Tobias Sammet svarar för besjälade sånginsatser i de låtar de är med i. Jag smälter inombords av både Tate och Catleys röster på grund av deras insatser i QUEENSRŸCHE och MAGNUM, två band med viss betydelse för mig, och det är ju stört omöjligt att inte bli helt yster till sinnes, vilja dricka öl och hoppa i takt till en låt som Against The Wind som har ett magiskt driv, en svinbra refräng och satans fina symfoniska melodier. Eller varför inte Avalon där Adrienne Cowan får driva upp oktaverna i en nästan patenterad AVANTASIA-låt.

Men jag kan inte annat än undra varför Sammet inte har valt att till exempel välja bort Creepshow till förmån för Return To The Opera som ligger som en sorts extralåt på den version av skivan jag lyssnat på.  Maken till ystert spel på basen får ni leta efter på den här skivan.

Tobias Sammet har gjort bättre skivor än denna, men det går inte att komma undan från faktumet att ”Here Be Dragons” är en förbannat sympatisk skiva – en skiva som har fått mig att återvända till den dagligen sedan den släpptes. Jag tycker att ni ska ge den en chans om ni inte redan gjort det.

Skivor

Havukruunu – Tavastland

Lämna en kommentar

ARTIST: Havukruunu
TITEL: Tavastland
RELEASE: 2025-02-28
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Thrashig svartmetall på finska, som varvar väna körer med råa och riviga blastbeats, och som handlar om ett lokalt uppror mot den (då ännu relativt nyetablerade) kristna kyrkan i Tavastland 1237, kan det vara något?

Vi vilar på hanen lite avseende svaret, och börjar med att konstatera att HAVUKRUUNU (ungefärligen översatt som ”trädkronan på ett barrträd”) här på sin fjärde fullängdare vårdar sitt ganska säregna anslag, där man tämligen obekymrat pusslar med beståndsdelarna.

Black metal-inslagen är old school-minnande och har vassa, jordiga klor, de thrashiga bitarna är skamlöst okomplicerade, gitarrsolona aningen för eleganta för att matcha med någon av föregående byggstenar, och kör-inslagen både eteriskt luftiga och svulstigt pompösa om vartannat. Resultatet blir en helhet där man känner musikhistoriens vingslag svinga unket fuktig källarluft mot ansiktet, och där den råa svärtan är mer framträdande än den eleganta skönhet som också finns där.

Personligen får jag erkänna att jag hade önskat att produktionen ibland var lite mindre old school, den känns bitvis liiiite för tunn och diskant-betonad, men jag gillar ändå hur soundet som helhet bär en så pass distinkt särprägel. Stilpoäng också för skriksången som dryper av ångande desperation, samt för de för soundet stilsäkra låttitlarna. (Kör gärna en Google Translate, om er finska nu inte skulle vara tipp-topp!)

Låtmaterialet erbjuder några distinkt höga toppar, kanske framför allt i form av spår som Havukruunu ja Talvenvarjo med sitt samtidigt energiskt råa och ack så vackra anslag, Kuoleman Oma med sin fästande refräng, titelspåret med sina mäktiga körer, och avslutande tiominuters-monstret De Miseriis Fennorum med sin lite mer lekfulla frihet avseende rytmer och harmonier. Resterande låtar är alls inte dåliga, men i jämförelse ändå aningen mer anonyma.

Så, vad landar domen i, då – yay or nay? Tja, precis som alltid är väl svaret subjektivt. Men om du gillar både genuint rå och skitig black metal och sådan där urtypiskt finsk melankoli-metal, men aldrig riktigt hittat det perfekta mellantinget – räds ej, HAVUKRUUNU finns här för dig!