Kategoriarkiv: Skivor

Shadowquest – Armored IV Pain

Armoured IV PainARTIST: SHADOWQUEST
TITEL: Armoured IV Pain
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning
BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

Powermetal är verkligen inte min starka sida, men när Ragnar Widerberg – strängarbetare i kanske mer kända WITHERSCAPE – nämnde att han hade ytterligare ett band där han fullständigt kunde leva ut sitt intresse för JUDAS PRIEST och tidiga HELLOWEEN så var jag ju tvungen att kolla in bandets debutskiva som släpptes tidigare i år.

Och, banne mig, om detta inte är helt ok. Jag misstänker att gillar man powermetal som den lät när HELLOWEEN var som bäst då kommer man gå igång mer än vad jag gör. Hantverksskickligheten är det då sannerligen inget fel på, och även om jag inte går igång fullständigt på allt bandet gör, så bjuder “Armoured IV Pain” på flera gediget utmejslade låtar. Live Again är en skönt gungande och kraftfull låt med en fint hantverkad och allsångsvänlig refräng. Midnight Sun har fint, tungt riffande och rent episka undertoner, Reach Beyond The Dream har gött köttande på bastrummorna från Ronny Milianovicz och får mig att stundtals tänka på AVANTASIA.

Genomgående njuter jag av det fina gitarrarbetet från Peter Huss och Widerberg. Även om det sannerligen inte peakar på originalitetsskalan så är hantverket när det gäller att lira oantastligt skivan igenom. Det gäller även det njutbara keyboardspelet av Kaspar Dahlqvist och basspelet av Jari Kainulainen. Sångaren Patrik Johansson (även i BLOODBOUND) levererar en bra och solid insats – han har det rätta krämet och det erforderliga registret för denna typ av musik.

Summa summarum: “Armoured IV Pain” är en bra skiva som visserligen inte kommer få världen att ändra sin bana, men som i sina bästa stunder övertygar en konfirmerad dödsmetallyssnare som undertecknad att stampa takten. Gott så.

Tribulation – The Children of the Night

TRIBULATION "Children of the Night"ARTIST: Tribulation
TITEL: The Children of the Night
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

TRIBULATION debuterade, med ett visst buller och bång, för fem år sedan med albumet “Horror”, som då hyllades av bland flera även WeRock-kollegan Martin. Även andra albumet “The Formulas of Death” som kom 2013 fick överlag goda vitsord. Tredje plattan, nu föreliggande “The Children of the Night”, har uppmärksammats positivt och både Sweden Rock och Close-Up Magazine ger albumet finfint betyg, 9 av 10. I den senare får albumet ett snittbetyg på 8,0 av blaskans recensenter, vilket inte händer överdrivet ofta, och där bl.a. Tomasz Swiesciak jämför dess betydelse för dödsmetallen med betydelsen av QUEENs “A Night at the Opera” för dåtida rockens historia.

Och jag som tycker det hela är småtrist. Jag måste ju ha missat något väsentligt här. Eller?

TRIBULATIONs tidigare plattor har gått mig ganska spårlöst förbi, så nu är det dags för mig att seriöst ta mig an detta tänkte jag, och paxade tidigt promoskivan för recension. Och efter några varv i spelaren med “The Children of the Night” rätas det inledande frågetecknet ut till ett fullständigt blekt – “Jaha”. Var det inget mer än detta? Trevlig musik, fint genomförd och med ett ganska skönt men i längden ack så entonigt sound. Vokalistens insats är ett jämnt, stadigt och tillika ganska enahanda growl. Thats it. Två finstämda instrumentala spår är – minst – ett för mycket på denna platta (Själaflykt och Cauda Pavonis). Missförstå mig rätt, detta är inte dåligt, men med de förväntningar jag hade inledningsvis faller det i jämförelse helt platt.

Jag ska såklart försöka vara helt rättvis i betygsättningen, inte låta den tyngas av uppblåsta förväntningar, och visst finns det en del ljuspunkter som lyser upp den annars rätt jämntunna anrättningen, såsom – eh, vilka var de nu igen, ljuspunkterna? De försvann åter ur minnet, liksom hela denna platta tyvärr gör ganska snart efter genomlyssningen.

Betyget blir en sexa, godkänt men inte mer.

Barren Earth – On Lonely Towers

ARTIST:Barren Earth
TITEL: On Lonely Towers
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag föll svårt för BARREN EARTHs första två plattor. Bandets svårslagna och storslagna anslag gjorde att jag fängslades svårt av både debuten ”Curse Of The Red River” och ”The Devil’s Resolve”. Jag såg därför oerhört mycket fram emot ”On Lonely Towers” och undrade om jag hade för högt ställda förväntningar på skivan.

Samtidigt var jag fylld av en viss oro då bandets sångare Mikko Kotamäki (även i SWALLOW THE SUN) hoppade av 2013. Kotamäkis stämma var en starkt bidragande orsak till att de föregående skivorna lyfte till den där extra omtalade nivån där en skiva inte bara är bra utan fantastisk. Visst, jag kanske drar för hårda växlar – en sångare är ju endast en del av bandet – men ändå.

Efter ett ganska långt sökande fann bandet färöingen Jón Aldará. Aldará sjunger även i HAMFERD, ett doom/döds metallband. Som ni säkert har gissat (om inte annat än genom att ni har kollat in betyget skivan fått) sjunger Aldará fullständigt lysande. BARREN EARTHs musik tarvar en mångsidig sångare – ett tjockt growl är nödvändigt, samtidigt som sångaren måste ha ett minst lika imponerande register när det gäller rensången. Det har Aldará. I varenda låt på skivan demonstrerar färöingen sina färdigheter på ypperligt vis. I första ”riktiga” låten Howl öppnar han med en dräpande growlad första vers i fin samklang med Janne Perttilä och Sami Yli-Sirniös framsmekta gråtande gitarrtoner. Det är helt fantastiskt bra. Att låten dessutom svänger påtagligt njutbart delar jag ut ytterligare pluspoäng för. När bandet sedan kopplar på det episka anslag det skämt bort oss med vid minutstrecket kapitulerar jag fullständigt.

Bandet har jobbat mycket med att skapa ickelinjära låtstrukturer, vilket är bra, även om det ställer vissa krav på lyssnaren. Skivan är lång, men det blir sannerligen inte tråkigt under speciellt långa stunder. Att bandet vågat tänka annorlunda är bara bra. Att baka in ett nästan symfoniskt doomigt parti i, återigen, Howl som sedan följs av ett groteskt brutalt blastbeatparti för att sedan följas av ett vinden-i-håretsolo visar på en nyfikenhet och det faller jag ganska ofta för.

Det finns såklart en allvarlig sida i bandets musik – men en stor skillnad från tidigare skivor är en mycket mer påtaglig lekfullhet. I avslutande The Vault som är en väldigt episk låt som präglas av stor värdighet har bandet valt att ha med ett nästan sprittande parti som nästan dansar fram. För övrigt är uppbyggnaden till just det partiet mästerligt. Spetsa öronen lite extra från 03:20.

Överlag imponerar BARREN EARTH mycket. Med ”On Lonely Towers” har bandet fått till en platta som kombinerar bandets seriösa sida med en fin lekfullhet. Skivans stringent starka låtmaterial imponerar storligen på mig, och när jag får musiken paketerad i en sådan här grym produktion gör det att jag kommer återvända till skivan ofta under 2015. Har ni inte kollat in BARREN EARTH innan är det dags att göra det nu – ”On Lonely Towers” är bandets bästa skiva hittills.