Etikettarkiv: 2018

Alkaloid – Liquid Anatomy

ARTIST: Alkaloid
TITEL: Liquid Anatomy
RELEASE: 2018
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Proggigt extrema ALKALOID återvänder, hett åstundade av mig, med sin andra platta, ”Liquid Anatomy”. Jag tokdyrkade debuten ”The Malkuth Grimoire” som kom 2015 men kunde aldrig känna mig tillräckligt säker på om det skulle komma någon mer musik från det här, minst sagt, sysselsatta gänget.

”Liquid Anatomy” är en lika vindlande och hisnande upplevelse som föregångaren. Det proggiga har fått ytterligare spelrum, och även det mer melodiska – inledande Kernel Panic rymmer alla dessa element lika ledigt som valfri bandtisha. Och det är ju här som ALKALOID har sitt forte – de ställer utan problem disparata element bredvid varandra och får det att funka.

Mångsidigheten i både det stundtals brutalköttiga gitarrarbetet – kolla in feta As Decreed By Laws Unwritten som har ett av de tyngsta och mest svängande riffen på hela plattan – kombineras sömlöst med otroligt vackert melodiskt spel från gitarristerna Christian Münzner och Danny Tunker. Jag är oerhört imponerad av dessa herrars spel, som visserligen tillåts ta plats, men som aldrig kommer i vägen för låtarna. Som vanligt hörs basen från Linus Klausenitzer, vilket känns helt självklart när det gäller ALKALOID. Att de har styrt upp en väldigt fin och organisk ljudbild bidrar starkt till hur mycket jag gillar den här skivan. Hannes Grossmans trummor låter väldigt bra, vilket känns skönt för det händer, såklart, en hel massa på trummorna.

En av anledningarna till att ALKALOID startades var att just Grossman ville jobba med sångaren Morean. Jag förstår verkligen det, för jösses vilken mångsidig och intressant sångare han är. Hans register är magiskt brett – rensången och growlet sitter som en keps.

ALKALOID känns som ett både seriöst och väldigt lekfullt och lustfyllt band. Det är så roligt att lyssna på ”Liquid Anatomy”, för jag upptäcker nya saker vid varje lyssning. Kolla in den.

Gutter Instinct – Heirs Of Sisyphus

ARTIST: Gutter Instinct
TITEL: Heirs Of Sisyphus
RELEASE: 2018
BOLAG: Pulverised Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I den grekiska mytologin var Sisyfos kung, väl känd för att konspirera mot både människor och gudar. Han styrde med järnhand över sitt kungarike som troligen var Korint. I sitt sista trick lurade han flera gudar i ett försök att undkomma döden. Men Zeus hade tröttnat på Sisyfos uppstudsighet och belade honom med ett grymt straff. Intill tidens ände fick han rulla en stor stenbumling uppför ett berg. Bumlingen var förtrollad av Zeus att rulla nerför berget precis innan toppen så att den forne kungen fick börja om. Detta har gett upphov till ordet sisyfosarbete som beskriver ändlöst och meningslöst arbete.

Hur helsingborgsbandet GUTTER INSTICT kopplas in till denna myt har ju snarast att göra med idén att göra uppror mot gudarna – och högst sannolikt inte med att det bandet gör är meningslöst arbete. För denna, uppföljningsskivan till debuten ”Age Of The Fanatics”, visar att GUTTER INSTICT verkligen vet vad de sysslar med.

Det mesta som det brukar i GUTTER INSTICT-land. Bandets högkvalitativa svärtade dödsmetall har tagit ytterligare kliv framåt, vilket inte vill säga lite, då både debuten och EP:n ”The Insurrection” var väldigt bra skivor.

Låtskriveriet har verkligen växlat ut. Varenda låt är fint sammansatt, och ”Heirs Of Sisyphus” vinner på att bara ha 8 låtar, för nu känns skivan som en rungande, effektiv smocka där du som lyssnare inte tillåts hämta andan. Redan från första låten, Satan Within sätts tonen. Förresten är just inledningen på den låten så helvetiskt episkt mäktig att ni kommer ramla av stolen.

GUTTER INSTINCT har två drivna gitarrister i Oscar Petterson och Hannes Hellman som vet vad de vill göra med sin musik. Att bandet gillar sin döds från 90-talet känns självklart, men musiken känns aldrig antikverad eller pastischartad. Det är oavbrutet underhållande att lyssna på allt från de fetaste bisvärmsriffen till de galet snygga melodierna som dessa strängbändare väver in i samtliga låtar. Att dessutom produktionen är magiskt bra gör ju verkligen inte sakernas tillstånd sämre.

”Heirs Of Sisyphus” är en solid käftsmäll från ett band som verkligen förtjänar att få uppmärksamhet av många, och det är solklar årsbästalistevarning på denna. Kolla in den.

 

Dimmu Borgir – Eonian

ARTIST: DIMMU BORGIR
TITEL: ”Eonian”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Sentida DIMMU BORGIR kräver egentligen ett initialt vägval av dig som lyssnare. Ska du 1) skrika och bråka för att det inte är ”old school trve black metal á la skandinavien”, eller 2) skiter i historien och väljer att lyssna på musiken som den levereras? Gissningsvis anser de flesta som vill att DIMMU BORGIR ska vara som förr att de senare alstren är rätt trista, för även om bandet väl aldrig varit ett av de där farligaste norska monsterbanden, och alltid haft det episka och lite teatraliska draget som sitt signum så är det helt klart mindre aggressivt nu för tiden. I fokus står snarare körer, orkestrar, stora refränger som funkar lika bra på en teaterscen som i bandets musik. Någonstans vid ”In Sorte Diaboli” från 2007 så styrde bandet helt enkelt in skutan i de vatten man själva ville segla, och det innebär att förhållningssättet ”det behöver inte vara en gitarr som framför ett riff” styr. Det som är rätt för låten är rätt för låten.

För de fans och lyssnare som vill ha bra musik och inte låter sig fastna i de nostalgiska krokarna  så bjuder däremot Shagrat, Silenoz och Galder på smaskiga godsaker. Förra skivan ”Abrahadabra” (2010)  var långt dragen åt det episka, och för egen del tycker jag den är fantastisk. Nu, åtta år senare, svänger ”Eonian” tillbaka en liten bit mot hårdheten, och resultatet är kanske bandets starkaste alster så här långt. Antalet låtar där bandet bjuder på löjligt starka refränger, allsångskörer eller drivna och svängiga verser äro legio. Interdimensional Summit. Ætheric . Lightbringer. I Am Sovereign. Council Of Wolves And Snakes. Alpha Aeon Omega. The Unveiling. Närapå varenda låt växer med antalet lyssningar, speciellt om du har förmånen att lyssna på den här musiken i en påkostad anläggning.

DIMMU BORGIR går sina egna vägar. Personligen gillar jag deras vägval, och låter ”Eonian” ta plats i spelaren… på repeat.