Etikettarkiv: 2018

Harakiri For The Sky – Arson

ARTIST: Harakiri For The Sky
TITEL: Arson
RELEASE: 2018
BOLAG: Art Of Propaganda 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har väldigt lätt för att falla för den typ av desperat skönhet som kännetecknar HARAKIRI FOR THE SKYs musik. Ända sedan jag, likt många, upptäckte bandet med förra skivan ”III: Trauma” så har jag sett fram emot mer material att försjunka i från denna österrikiska duo.

”Arson” präglas av större ambitioner, utan att bandet för den sakens skull släpper sin grundinställning. Det är fortfarande extremt känslosam post-black metal som bjuds på, men det finns en annan desperation och ett annat allvar på ”Arson” som jag faller hårt för.

Kolla bara in The Graves We Dug, som är en episk, skimrande och svårt hemsökande 10-minutersdänga, eller den magiskt vackra inledningen på Heroin Waltz som för övrigt är en låt som får mig att omvärdera min inställning till 3-takt.

Det finns en hel massa helt underbar musik på ”Arson”. I snart sagt varje låt så finns det partier som skickar ilningar genom kroppen, och jag tänker fler gånger än en på att jag är så glad, ja tacksam, för ett band som verkligen vågar släppa fram känslor på detta sätt – och som dessutom har hantverksskickligheten att göra det.

Precis som på ”Arson” övertygar HARAKIRI FOR THE SKY mig om att de är ett band att verkligen hålla koll på framöver. Något säger mig att det här bandet bara är i startgroparna.

Watain – Trident Wolf Eclipse

ARTIST: WATAIN
TITEL: ”Trident Wolf Eclipse”
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska WATAIN är kanske black metal-genrens allra största artistnamn, såväl i vårt avlånga kalla land som på en global scen. I samband med förra given ”The Wild Hunt” (2013) överöstes bandet med priser, medial framgång och en acceptans i den breda pressen som lär vara ovanlig för en så kontroversiell akt. Man har dessutom lyckats med konststycket att nå detta mediala genomslag och relativa kommersiella framgång samtidigt som man behållit sin integritet och setts som ett ”true” black metal-band som följt sina inre ideal och ledstjärnor. Fem år senare är man tillbaka med uppföljaren ”Trident Wolf Eclipse”, och den kom precis i början av det nya året. Lik en nyårsraket som kreverar öppnar den med en explosion som sedan övergår i stenhårda Nuclear Alchemy, som om WATAIN vill väcka en slumrande värld.

Avskalat i jämförelse med bandets senaste alster så skär ”Trident Wolf Eclipse” rakt in till benet i sin ilska. Spår som Sacred Damnation, Teufelsreich, Furor Diabolicus eller A Throne Below är exakta i sitt framförande. Inget onödigt har sparats, bara det absolut nödvändiga får vara kvar. Den första tanken är att det är för sparsmakat, men här finns luftfickor insprängda här och var – den episka ådran som återfanns på exempelvis Lawless Darkness är här komprimerad för att passa detta nya format. Bästa spåret är Towards The Sanctuary, men det beror i lika delar på att låten lyfts fram i kontrast till övriga stenhårda jabbar eftersom det är den klart mest melodiska och lättillgängliga låten som att den är bra på egna ben.

Egentligen skulle kanske denna recension kommit tidigare, närmare releasen av skivan, men… det finns ett problem med ”Trident Wolf Eclipse”. Efter den inledande chocken av att ha fått en sonisk smocka så förpassas plattan till att stundtals kännas.. tja.. en aning banal. bandet blästrar på. Låtarna är slagkraftiga och korta och snärtiga, produktion klanderfri, förpackningen proppfull med bilder på vargar och utspökade black metal-musiker. Allt är ”rätt”. ”True”. Men det är faktiskt inte sådär vansinnigt intressant och spännande över tid.Och jag vill egentligen att så ska vara fallet, så jag har lyssnat… och lyssnat. Jag gillar fortfarande skivan, och vissa spår är fantastiska, men som helhet vill det sig inte riktigt. Avslutningen med bedövande tråkiga Antikrists Mirakel gör dessutom att jag klipper bort dryga 7 minuter av plattans ca 42 minuters speltid, och kvar blir en skiva som balanserar mellan betyget 7 och 8.

Machine Head- Catharsis

ARTIST: MACHINE HEAD
TITEL: Catharsis
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

MACHINE HEAD är giganter inom hårdrocken. Robb Flynn och mannar åtnjuter en enorm cred och respekt från såväl fans som media, och mästerverket ”The Blackening” återfanns i toppen på undertecknads lista för de starkaste skivorna 2006-2015 i samband med att WeRock firade födelsedag. Med det sagt är det länge sen jag läste sådana svidande omdömen som i samband med bandets nya platta ”Catharsis”, det nionde i ordningen. Recensenter har närapå tävlat i vem som kan sabla ner skivan mest, och bandet har reagerat med ilska och genom att kommentera i aversion.

Alla fattar att en betygsetta på ett MACHINE HEAD-album är rent nys. Texter som förklarar att hela denna skiva ska förpassas till glömskan som om den aldrig fötts är förstås överdrivna å det grövsta, men det finns förstås ett korn av sanning i skitstormen som tycks vina runt ”Catharsis”. Detta är nämligen en skiva som till stora delar borde ha kapats i censuren och omarbetats å det grövsta.

75 minuter bjuds man på, en speltid som materialet inte håller för på långa vägar. Stundtals har bandet strösslat med rätt läckra riff, refränger och övergångar men det tycks liksom aldrig räcka för en hel låt – än mindre än hel skiva. Beyond The Pale och California Bleeding klarar sig kanske med hedern i behåll, men i andra vågskålen lägger man en låt som Triple Beam, en styggelse utan like och något som är så långt från MACHINE HEADs värdighet att det blir löjeväckande. På det hela taget sköter så klart bandet – Robb Flynn på sång & gura, Phile Demmel på gitarr, Dave McClain på trummor och Jared MacEachern på bas – sig bra. De är proffs. Men den här gången hade de behövt en sträng hand som styrt dem rätt när de vandrat vilse.

Detta är inget totalt haveri, men väl en dikeskörning av rejäla mått. Rent krasst – sannolikheten att ”Catharsis” någonsin kommer att spelas av undertecknad framöver är liten, då konkurrensen med bandets övriga diskografi med lätthet tar sådana idéer av daga…