Etikettarkiv: 5/10

Déluge – Ægo Templo

ARTIST: Déluge
TITEL: Ægo Templo
RELEASE: 6/11 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni som jag är svag för post-hardcore med black metalinfluenser som låter som HARAKIRI FOR THE SKY har ingått i en ohelig allians med ALCEST så kommer ni högst sannolikt att gilla vad franska DÉLUGE gör på “Ægo Templo” som är bandets andra skiva. Och det är helt i sin ordning för DELUGE gör en del som är väldigt bra på den här skivan.

När allt stämmer som i låtar som Abysses  eller Ægo Templo och den där känslomässiga svallvågen som är det som drar mig till den här typen av musik dundrar in med full kraft, ja då är det lätt att överväga att ta fram de höga betygen. Men “Ægo Templo” är en skiva som lider av för ojämnt och aningens för stagnerat låtskriveri. Många av låtarna antingen smälter ihop för mig, alternativt innehåller element som känns aningen för tunna eller i ärlighetens namn helt förfärliga. Spoken word-partiet i Gloire au Silence  får mig, de facto, att längta efter tystnad.

DÉLUGE är ett band som, stundtals, visar upp fantastisk potential, men som inte lyckas leverera en skiva där helheten har vässats till skarpa vapen. Då hjälper det inte att “Ægo Templo” har en produktion som är helt fantastisk.

Falconer – From A Dying Ember

ARTIST: Falconer
TITEL: From A Dying Ember
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“From A Dying Ember” är med lätthet den skiva som jag hittills under 2020 som jag har känt störst kluvenhet inför. Jag har lyssnat idogt på den – cirka 20 gånger – och har fortsatt stora problem med den.

FALCONER har en 20 år lång karriär bakom sig. Mitt närmsta minne av bandet är att min vän Mats hissade “Armod” från 2011 något enormt. Givet detta så visste jag att det här bandet inte skulle vara min kopp kaffe utan förbehåll. Att bandet dessutom räknar sin hemvist inom folkmetallen stärkte mig inte direkt inför lyssnandet.

Och det är just dessa elementen som jag har störst problem med. Här finns några fruktansvärda cringefester som får mitt inre att vibrera av obehag enbart vid tanken – Bland Sump och Dy är en ren golgatavandring i tretakt som jag helst vill glömma, och Mathias Blads falsettsång i Rejoice The Adorned är också hårresande. Lägg till att texten är så töntig att jag skäms. Förresten – jag gillar inte Blads sång något vidare alls.

Finns det inga förmildrande omständigheter med “From A Dying Ember”? Jo, det gör det. Inledande Kings And Queens har ett oerhört mäktigt sväng som jag gillar mycket, Desert Dreams likaså, och här får vi dessutom fint trumspel från Karsten Larsen parat med riktigt fint gitarrspel Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund. Gitarrspelet är i övrigt riktigt bra genom hela skivan.  Att vi också får en himmelskt fet Hammondorgel i Thrust The Dagger Deep applåderar jag alla dagar i veckan.

Jag misstänker att de saker som gör att jag ibland innerligt avskyr “From A Dying Ember” – det helt skamlösa dyrkandet av medeltida ballader, säckpipor, fioler och ett helt orimligt bruk av tamburin – är just de saker som gör att ni som gillar FALCONER på riktigt kommer tycka att den här skivan är riktigt bra.

Eleine – s/t

ARTIST: Eleine
TITEL: Eleine
RELEASE: 2017
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

ELEINE släpper sin självbetitlade debutskiva. Eller? Vid närmare koll visar det sig att albumet funnits tillgängligt digitalt redan ett par år, men att det är först nu albumet kommer i fysiskt format. Bandet har funnits sedan 2011 och spelat sin symfoniska metal på bl.a. Sweden Rock och i år på Gefle Metal Festival samt förbandat åt storheter som EUROPE och MOONSPELL.

Så detta borde rimligen vara något värt att låna sitt öra till. Men musiken gör mig besviken, ganska lamt och med traditionell kvinnlig skönsång av Madeleine Liljestam utan mycket variation. Någon gång stöttas vokalisten av Rikard Ekberg och vid ett och annat tillfälle hettar det till som i Devotion där den manlige sångaren också bjuder på lite rensång utöver growlandet.

Bandet ELEINE ska enligt utsago vara något väldigt speciellt live, så jag spanar in ett par videor och liveupptagningar. Youtube tycker det är lämpligt att erbjuda mig några spår med ARCH ENEMY som komplement. Och tydligare än så kan det inte understrykas hur fantastiskt kvinnlig vokal styrka kan ta sig uttryck. Oavsett frontpersonen heter Angela Gossow eller bandets  nuvarande vokalist Alissa White-Gluz är ARCH ENEMY i liveformat hästlängder före ELEINEs effektsökande uttryck.

Nå, visst finns det vissa fina stunder på “Eleine” det ska inte förnekas. Avslutande Death Incarnate är favoritspåret men även inledande Land Beyond Sanity och nämda Devotion är gott dugandes att lyssna till. Men på det hela taget lite för mycket traditionellt och ospännande även inom sin genre.