Etikettarkiv: 5/10

Falconer – From A Dying Ember

ARTIST: Falconer
TITEL: From A Dying Ember
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“From A Dying Ember” är med lätthet den skiva som jag hittills under 2020 som jag har känt störst kluvenhet inför. Jag har lyssnat idogt på den – cirka 20 gånger – och har fortsatt stora problem med den.

FALCONER har en 20 år lång karriär bakom sig. Mitt närmsta minne av bandet är att min vän Mats hissade “Armod” från 2011 något enormt. Givet detta så visste jag att det här bandet inte skulle vara min kopp kaffe utan förbehåll. Att bandet dessutom räknar sin hemvist inom folkmetallen stärkte mig inte direkt inför lyssnandet.

Och det är just dessa elementen som jag har störst problem med. Här finns några fruktansvärda cringefester som får mitt inre att vibrera av obehag enbart vid tanken – Bland Sump och Dy är en ren golgatavandring i tretakt som jag helst vill glömma, och Mathias Blads falsettsång i Rejoice The Adorned är också hårresande. Lägg till att texten är så töntig att jag skäms. Förresten – jag gillar inte Blads sång något vidare alls.

Finns det inga förmildrande omständigheter med “From A Dying Ember”? Jo, det gör det. Inledande Kings And Queens har ett oerhört mäktigt sväng som jag gillar mycket, Desert Dreams likaså, och här får vi dessutom fint trumspel från Karsten Larsen parat med riktigt fint gitarrspel Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund. Gitarrspelet är i övrigt riktigt bra genom hela skivan.  Att vi också får en himmelskt fet Hammondorgel i Thrust The Dagger Deep applåderar jag alla dagar i veckan.

Jag misstänker att de saker som gör att jag ibland innerligt avskyr “From A Dying Ember” – det helt skamlösa dyrkandet av medeltida ballader, säckpipor, fioler och ett helt orimligt bruk av tamburin – är just de saker som gör att ni som gillar FALCONER på riktigt kommer tycka att den här skivan är riktigt bra.

Eleine – s/t

ARTIST: Eleine
TITEL: Eleine
RELEASE: 2017
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

ELEINE släpper sin självbetitlade debutskiva. Eller? Vid närmare koll visar det sig att albumet funnits tillgängligt digitalt redan ett par år, men att det är först nu albumet kommer i fysiskt format. Bandet har funnits sedan 2011 och spelat sin symfoniska metal på bl.a. Sweden Rock och i år på Gefle Metal Festival samt förbandat åt storheter som EUROPE och MOONSPELL.

Så detta borde rimligen vara något värt att låna sitt öra till. Men musiken gör mig besviken, ganska lamt och med traditionell kvinnlig skönsång av Madeleine Liljestam utan mycket variation. Någon gång stöttas vokalisten av Rikard Ekberg och vid ett och annat tillfälle hettar det till som i Devotion där den manlige sångaren också bjuder på lite rensång utöver growlandet.

Bandet ELEINE ska enligt utsago vara något väldigt speciellt live, så jag spanar in ett par videor och liveupptagningar. Youtube tycker det är lämpligt att erbjuda mig några spår med ARCH ENEMY som komplement. Och tydligare än så kan det inte understrykas hur fantastiskt kvinnlig vokal styrka kan ta sig uttryck. Oavsett frontpersonen heter Angela Gossow eller bandets  nuvarande vokalist Alissa White-Gluz är ARCH ENEMY i liveformat hästlängder före ELEINEs effektsökande uttryck.

Nå, visst finns det vissa fina stunder på “Eleine” det ska inte förnekas. Avslutande Death Incarnate är favoritspåret men även inledande Land Beyond Sanity och nämda Devotion är gott dugandes att lyssna till. Men på det hela taget lite för mycket traditionellt och ospännande även inom sin genre.

 

Criminal – Fear Itself

Fear ItselfARTIST: Criminal
TITEL: Fear Itself
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Anton Reisenegger kanske får några av er att nicka igenkännande? Gitarristen kom vid tiden för LOCK UPs “Necropolis Transparent” med i denna elitgrindgrupp. I övrigt så är han ansvarig för PENTAGRAM CHILE och nu albumaktuella CRIMINAL där han är ende kvarvarande originalmedlem.

CRIMINAL, det kan jag säga direkt, kommer inte med “Fear Itself” hamna på några årsbästalistor. För det är bandets hybrid av death/thrash/groove metal alldeles för ooriginell och generisk. Dock – med Reiseneggers och leadgitarristen Sergio Klein – mer än lovligt spelglädjefyllda spel så lyfter skivan ändå över det medelmåttiga.

Kompet bestående av Zac O’Neil på trummor och Dan Biggin på bas gör jobbet utan något extra egentligen. Det svänger inte ett jota utan stampar på med samma finess som en bulldozer som river ett hus.

Bäst är det i Shock Doctrine och The Needle And The Knife.