Etikettarkiv: 7/10

Iskald – Revelations Of Reckoning Day

iskald2008ARTIST: Iskald
TITEL: Revelations Of Reckoning Day
RELEASE: 2008
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Diffust fokus i melodisk svartmetall
De uppmärksammade unga männen i norska ISKALD levererar sitt andra album redan dryga året efter att debutskivan gavs ut. “Revelations Of Reckoning Day” år ett melodiskt stycke black metal, packad i en mer vuxen och polerad form än föregångaren “Shades Of Misery”. Sångaren och gitarristen Simon Larsen etablerar grunden för hela skapelsen i ett inledande avgrundsvrål, och serverar därefter tillsammans med trummisen Espen Solstad skönt gung och snabbt tempo i öppningsspåret Ruin Of Mankind. Denna öppning lovar mycket och fortsättningen håller också det mesta av det utlovade.

Referenserna bakom ISKALDs musik i allmänhet och till denna platta i synnerhet är styckevis lättspärade. Naturligtvis bär musikerna tung tradition av norsk black metal i sin ryggsäck, och i detta nya alster har man valt att ta ett, eller rentav flera, steg på den stig som DIMMU BORGIR med flera landsmän trampat upp före dem. Tankarna går emellanåt också till grekiska ROTTING CHRIST, särskilt i The Orphanage (tänk Enuma Elish, från Theogonia. I låtar som Warriors of the Northern Twilight, Part 2 och inledande Ruin Of Mankind finns också en känsla och en ljudbild som har gemensamma drag med melodisk death som den tar sig uttryck i till exempel DARK TRANQUILLITYs senare album.

Låttexterna kretsar dels kring nordiskt mytologiskt stoff och dels, som albumtiteln och flera av låttitlarna låter ana, kring domedagstemat. Det mesta sjungs på engelska, medan Det Stilner Till Storm och Dommedag framförs på modersmålet. Ibland gör de starka symfoniska inslagen att det hela inte riktigt håller ihop, såsom det instrumentala “midtro” som dimper ner som fjärde spår. Det är alltför bombastiskt, ger associationer till filmmusik och känns rejält malplacerat. “Körsången” i Journey To Hel är också onödig, och gör musikens fokus mer diffust. I dessa stunder saknas lite av förra skivans mer raka, “skitiga” black metal-sound.

En god uppföljare till debuten har ISKALD gett oss med årets släpp. Mer välputsad än föregångaren, på gott och på ont, och helt säkert avnjutbar för många som gillar melodisk metal antingen denna har sin grund i death eller black, och som inte misstycker om de symfoniska inslagen ibland tar ganska stor plats. En platta som visar ett band på väg bort från sina rötter.

/BiblioteKarin

Enslaved – Vertebrae

Enslaved2007ARTISTEnslaved
TITEL: Vertebrae
RELEASE: 2008
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Ryggrad behöver vi alla

Vad är det jag hör här? Det tar mig en god stund att komma in i och komma underfund med musiken på “Vertebrae”, norska ENSLAVEDs tionde fullängdare. Vid genomlyssning far ett antal spridda associationer genom skallen: DREAM THEATER, PINK FLOYD och dessutom – Phil Collins? Bandets black metal-rötter finns där och tillåts bryta igenom ibland men är på intet sätt dominerande. ”Progressive metal” säger kanske åtminstone något om det musikaliska möte vi har att vänta oss på plattan. Detta välproducerade, 8-spårs album är trots olika influenser och genreutflykter ett gediget sammanhållet verk.

Albumets omslagsbild är utstuderad och sparsmakad. Det är inte svårt att plocka fram en drös album inom extreme metal-genrerna som avbildar skelettdelar, allt från dödskallar till hela skelett eller högar av skallar och benknotor. Här har man kokat ner hela konceptet till varken mer eller mindre än en enstaka ryggkota – vertebrae på latin – upphängd i de tunnaste av tunna blodröda nervtrådar. Läckert.

Sången varieras stort. Det growlas för lite i mitt tycke, den rena sången tar emellanåt över helhetsintrycket, och ibland blir growlet mer ett gurglande som i inledningsspåret Clouds. Å andra sidan består oss sångaren Grutle Kjelsson ibland med en röst så skönt raspigt att skälvningar rister längs med ryggkotorna, t ex i delar av To the Cost och avslutande The Watcher.

Så om man låter alla tankar på norsk black metal fara, låter sig svepas in i den episka atmosfären i Vertebrae och gläder sig åt variationsrikedomen i sång och tempo, ja, då blir det här riktigt, riktigt bra till slut. Bästa låt är avslutningsspåret The Watcher som i sig innehåller delar av plattans många element. Gillar du den så gillar du resten.

Corporation 187 – Newcomers of Sin

corporation187ARTIST: Corporation 187
TITEL: Newcomers of Sin
RELEASE: 2008
BOLAG: Anticulture records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Inga nykomlingar inte
Sex år efter senaste plattan, kommer CORPORATION 187 med sitt tredje album, “Newcomers of Sin”. Linköpingsbandet har varit verksamt sedan 1998 och 2000 gav de ut sitt förstlingsverk, “Subliminal Fear”. Efter det, inför plattan “Perfection in Pain”, bytte bandet sångare till nuvarande Filip Carlsson, tidigare bland annat basist i “Satanic Slaughter”, där även bandets trummis Robert Eng medverkat. Jag gillar Carlssons röst, inget snack om det. Det konstant pressade desperata röstläget på “Newcomers of Sin” kunde dock fått varieras lite. Elva spår på raken blir väl mycket press och väl mycket desperation. Men som sagt – jag gillar rösten.

CORPORATION 187, som en gång startade som ett Slayer-coverband, har sina trådar både till thrash och death metal. Skulle jag tvingas sammanfatta plattan med ett enda ord finge det bli “speed” eller höghastighet på ren svenska. Det finns inga dödpunkter, eller ens vilopunkter, på den vansinnesresa genom titlar som My Sickness, Madhouse och Virus Nation som CORPORATION 187 bjuder med oss på.

Några favoriter på plattan är således fullt-ös-spåret Teaching the Sick, Feeding the Dead, titellåten Newcomers of Sin – en medryckande refräng sitter fint här – och näst sista spåret I’m the New Messiah som anslår en lite mer vemodig ton, trots att även den öser på fullt ut. Uppiggande eller tröttsamt? Tja, det här är nog rätt mycket en humörplatta som kan passa perfekt vissa dagar medan det andra gånger helt enkelt kan bli lite för mycket av det mesta.

/BiblioteKarin