Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Netherbird – Shadows and Snow

Lämna en kommentar

netherbird-2011ARTIST: Netherbird
TITEL: Shadows and Snow
RELEASE: 2011
BOLAG: Scarecrow Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Efter förra årets fullängdsalbum “Monument Black Colossal” lämnade PARADISE LOST-trummisen Adrian Erlandsson bandet, och Erik Röjås, tidigare bland annat i death/thrash metal-bandet DECADENCE, har sedan dess återfunnits på trumpallen vid livespelningarna. Nu med släppet av EP:n “Shadows and Snow” presenterar han sig även i studiosammanhang, och Röjås visar sig vara en mycket god ersättare bakom trummorna. EP:ns distinkta ljudbild gör hans kompetens full rättvisa.

Första spåret, tillika titellåten, är en mycket typisk netherbirdsk komposition, besläktad t ex med förra albumets A Shadow in the Garden of Darkness. Tempoväxlingar, trummor, gitarrer och den bitskt raspiga sången ger mersmak. Låt nummer två är den mörkt gothdoftande Twilight Gushes Forth. Därefter bjuds på en tvåminuters instrumental snygging betitlad Nightward, innan plattan rundas av med Ode to the False och därmed är tillbaka i bandets egna svartmarmorerade extrem metal.

“Shadows and Snow” är första delen i en planerad EP-trilogi, och släpptes samtidigt både som fysisk skiva och för fri nedladdning bland annat från bandets webbplats. Nästa fyraspårs-EP, betitlad “Abysmal Allure”, är annonserad redan till 1 december. Som vanligt i NETHERBIRDs produktion är det sångaren Nephente och gitarristen Bizmark som står för merparten av låtskrivandet och resultatet har också det eget särskiljande netherbirdska soundet, där igenkänningspunkterna med framför allt senaste albumet är många. Den mörka, själfulla och melodiösa ljudbilden är intakt.

Detta är pampigt och stort, som det ska vara när det är NETHERBIRD, och det enda jag har lite problem med är formatet, en EP med tre fulla låtar och ett instrumentalt mellanstycke gör mig inte riktigt tillfreds. Jag vill ha mer av samma! Men lär väl liksom övriga få hålla ut till december. Och det kommer det vara värt.

/BiblioteKarin

Skivor

As You Drown – Rat King

Lämna en kommentar

ARTIST: As You Drown
TITEL: Rat King
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tyckte att debutplattan från sjuhäradsbygdens AS YOU DROWN, ”Reflections”, erbjöd en hel del bra material men inte riktigt orkade hela vägen. När nu uppföljaren kommer i form av ”Rat King” har bandet styrt upp saker och ting till det betydligt tuffare stuket. ”Rat King” är en stundtals brutalt hård upplevelse. InledandeConqueror innehåller både tungt sväng och ett våldsamt dubbelstampande från trummisen Martin Latvala. Det är inte många sekunder som hans fötter vilar i denna uppriktiga käftdänga.

Smattret fortsätter också i Slaves To The Kingdom Of Fear som förutom att vara en riktigt bra låttitel är den starkaste låten på skivan om ni frågar mig. Det supertajta om DECAPITATED minnande partiet som påbörjas vid 2:25 in i låten får mig att spontant haja till i ren njutning.

Produktionen är föredömligt knallhård och såklart oerhört lämplig för den musik som AS YOU DROWN står för – maskinellt men ändå med rejält av kropp för att hålla sig på denna sidan av den ljudbild som techdeathband brukar styra upp.

Det som jag uppskattar mest med ”Rat King” är dock att skivan växer något alldeles enormt med tiden. Under de första genomlyssningarna var jag visserligen nöjd med vad jag hörde utan att för den sakens skull tycka att det var exceptionellt bra metal i lurarna. Någonstans vid lyssning nummer fem hade jag radikalt ändrat åsikt och någonstans här insåg jag att det skulle bli ett betyg som ligger på den övre delen av WeRocks betygsskala.

Det finns fortfarande en del för bandet att slipa på – ännu mer distinkta låtar kommer göra detta band till en kraft att räkna med på ett annat sätt än vad som är fallet nu. Den större delen av låtarna på ”Rat King” låter fruktansvärt bra, men jag önskar att bandet hade mer mod att skala ner de mycket få transportsträckor som nu finns. Å andra sidan gillar jag att bandet numera är en frustande jävla juggernaut som med all önskvärd tydlighet visar att de både vill, och emellanåt kan, leka med de större pojkarna inom scenen. Betyget skall betraktas som en stark 7:a.

Skivor

Obituary – Cause Of Death

Lämna en kommentar


ARTIST: Obituary
TITEL: Cause Of Death
RELEASE: 1990
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Gillar man som jag DEATH och OBITUARY så har man i ”Cause Of Death” en skiva där man får det bästa av bägge banden – de långsamt tuggande riffen från OBITUARY och de explosiva tonkaskaderna och meckigheten från DEATH. Förklaringen till detta är att James Murphy som spelade i DEATH mellan 1989-1990 lirar gitarr så att det sprutar om det på ”Cause Of Death” som släpptes 1990.

Och just gitarrgrejerna är det som jag verkligen går igång på – lyssna bara på Body Bag och försök hävda att det inte är en rent storartad låt. Precis, du får problem. Låtarna har blivit längre och faktiskt svårare om man jämför med föregångaren, debuten ”Slowly We Rot” från -89. Det är betydligt mer temposvängningar och mer habilt låtskrivande. Vad som inte har förändrats märkbart är den synnerligen av budgeten begränsade (misstänker jag) produktionen. Scott Burns, producenten av så många plattor under 1990-talet, gör dock det bästa av situationen och lyckas bra. I stort sett tänker jag bara att produktionen låter mycket som den gjorde på 1990-talet – och jag gillar ju den ljudbilden.

John Landy sjunger på samma karakteristiska sätt som alltid – hans röst har något unikt över sig, och hans lyrik är lika bisarrt underhållande som på exempelvis ”World Demise”, som i titellåten;

With the dying body dead.
With the dying the coming rotting.
With the dying the coming rot.

Rot in hell religious one
Cold fate the chosen son.
Find the darkness kill the day.
You said you’d never cease saying.

Ändå tycker jag att ”Cause Of Death” inte håller hela vägen för mig – jag tycker exempelvis att ”World Demise” och ”The End Complete” är mer gjutna plattor. Det som gör att ”Cause Of Death” sticker ut i bandets diskografi är just gitarrarbetet. Solona ligger på en verkligt imponerande nivå och får mig väldigt ofta att le av njutning. Jag tycker att ”Cause Of Death” är en platta väl värd att kolla upp – men vad gäller peakar i bandets diskografi finns det bättre plattor än denna.