Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Year Of The Goat – Trivia Goddess

Lämna en kommentar

ARTIST: Year Of The Goat
TITEL: Trivia Goddess
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med ett omslag som var lite lockande, men också en smula frånstötande, och med ett bandnamn som jag sett i förbigående men inte fäst mig vid tryckte jag igång ”Trivia Goddess” för ganska exakt två veckor sedan. Nu vill jag bara säga – fan ta er Year Of The Goat!

Bandet från Norrköping har nämligen lyckats göra en skiva som satt sig så till den milda grad i hjärnbarken att låtar poppat upp i skallen på jobbet, strax innan jag ska till att somna, när jag vaknat under natten och när jag har cyklat hem från jobbet. Och det har varit både underbart och fruktansvärt.

Jag hade inte hört en ton av det här bandet innan denna skiva, och nu får det ju bli att kolla upp resten av diskografin, för detta är riktigt bra, tungt svängande och sprakande ockult rock som sannerligen ger mersmak.

Lyssna bara på svänget i titellåten! Det är ju stört omöjligt att inte gilla detta, och även om jag gillar denna låt som bara den så finns det låtar som jag uppskattar än mer och som skjuter ut skivan i stratosfären.

Skulle jag välja ut två låtar som de två bästa så blir det tveklöst Mét Agwe som handlar om en varelse som har sin hemvist inom voodoo, specifikt Haiti och som ses som en varselse knuten till havet och King Of Damnation. Den första har både ett tungt bluesigt sväng och rent magiskt bra sång där bandet släpper på utav bara fan. Lägg till detta gitarrspel som får det att vattnas i munnen.

Den andra är ännu tyngre, men med bibehållen bluesighet, och bandet jobbar så skickligt med att sänka och höja intensiteten att det är svårt att tröttna på att lyssna på skivan.

Överlag är ”Trivia Goddess” en skiva som det är svårt att slita sig ifrån. Att skriva musik som är av denna kvalitet hade räckt för många band, men det jag verkligen uppskattar med Year Of The Goat är att de är så bra sångare – här finns två huvudsångare som levererar totalt, och ett helt koppel med bakgrundssångare som lyfter sången än mer.

”Trivia Goddess” är en fantastiskt bra skiva som jag tvivlar på att jag kommer slita mig helt ifrån. Den excellerar i sväng och hantverkskicklighet på ett så påtagligt sätt att om man gillar band som med lätthet och ackuratess lyckas få musik som känns så hemtam att ändå verka så fräsch som här – ja då har man en skiva att se fram emot här. Kolla in den.

Skivor

Blackbraid – III

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackbraid
TITEL: III
RELEASE: 8/8 2025
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare en betygsåtta hamras in. Det är svårt att inte baxna vid den ytterst habila verkshöjden som Blackbraids upphovsman Sgah’gahsowáh lyckas hålla även på skiva nummer tre.

”III” fullständigt osar av kreativ skaparkraft som, även om här finns dippar, lyckas försätta mig i känslotillstånd av oerhörd tillfredsställelse.

Precis som på föregångsplattan ”II” som jag också skrev om, är ”III” ligger låtmaterialet på en riktigt hög och framför allt jämn nivå. De enda styckena som jag tycker är fullständigt onödiga är inledande Dusk (Eulogy)  och  The Earth Is Weeping som jag lyssnade igenom kanske tre gånger mest för nyhetens behag men som jag sedan har tryckt förbi de efterföljande lyssningarna. Och så Fleshbound som egentligen inte är en dålig låt, men vars placering är en smula olycklig. Jag återkommer till det.

Jag skulle också kunna skriva om att även om låtarna är av karaktären att jag hemskt gärna lyssnar på dem om och om igen så finns det inte mycket av utveckling mellan skiva två och tre. Det är fortfarande fokus på att skriva och framföra atmosfärisk black metal med tydlig inspiration från både den svenska och norska scenen. Absolut inget fel i det, och  det känns fortfarande som att musiken framförs på ett oerhört innerligt och nästan hudlöst uppriktigt sätt.

I låtar som Tears Of The Dawn och Wardrums At Dawn On The Day Of My Death samt den rent episka And He Became The Burning Stars sätts nästan själva verkligheten i känslomässiga darrningar. And He Became…har ett sanslöst driv och ett sväng som det är omöjligt att inte gillar. Den tar dessutom musten ur en på ett påtagligt sätt. Därför hade jag önskat att detta hade varit skivans avslutande låt – den ligger ruggigt nära hur jag känner när jag lyssnar på Watains Waters Of Ain – då kanske ni förstår att Fleshbound något förtar känslan av en i stort sett förträfflig skiva?

”III” är en skiva som jag tycker att man ska kolla in. Den visar en artist som fortfarande besitter kapacitet att skapa musik som både kan funka om man är ny inför genren, men också om man uppskattar den sedan tidigare.

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.