Etikettarkiv: 9/10

Pure Wrath – The Forlorn Soldier

ARTIST: Pure Wrath
TITEL: The Forlorn Soldier
RELEASE: 6/3 2020
BOLAG: Debemur Morti

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av sakerna som jag verkligen älskar med musik är att den känner inga gränser. Det spelar ingen roll var du sitter i världen, du har ändå chansen att någon upptäcker din musik på andra sidan jordklotet. Hade jag inte kollat in var PURE WRATH kommer ifrån hade jag med stor sannolikhet sagt “Norge” då det här enmansprojektet lirar atmosfärisk black metal. Möjligtvis Frankrike.

Men nej, mannen bakom bandnamnet – Januaryo “Ryo” Hardy, räknar Indonesien som hemvist.

Atmosfärisk black är som all black metal svår att få till så att det känns äkta. Av betyget förstår ni att PURE WRATH lyckas med klingande spel och smattrande fanfarer att inte bara övertyga, “The Forlorn Soldier” hänför från början till slut med bedövande känsla och total innerlighet. Jag hade kunnat bosätta mig med enbart den här skivan som sällskap och ändå inte tröttnat. Så bra är den. Den enda anledningen till att jag inte drämmer dit en betygstia är att jag, såklart, tycker skivan är något för kort med sina 27 minuter. Om ni tycker att det är en bra längd på en skiva så kan ni läsa betyget som en 10:a, haha!

Sweven – The Eternal Resonance

ARTIST: Sweven
TITEL: The Eternal Resonance
RELEASE: 2020
BOLAG: Ván Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vissa skivor vet man från första låten att man kommer att gilla den. Så förhåller det sig med SWEVENs debutskiva “The Eternal Resonance”. Nu vet jag att det är en hel massa av er som tänker att Sweven, var inte det MORBUS CHRONs sista skiva? Jo, och dessutom – det är Robert Andersson som står bakom bandet SWEVEN – MORBUS CHRONs huvudsaklige låtskrivare.

SWEVEN känns som en helt logisk fortsättning på den musikaliska resa som Andersson påbörjade i MORBUS CHRON. Det känns däremot som att SWEVEN tar ut svängarna på ett betydligt mer vidlyftigt sätt än MORBUS CHRON som ju verkligen stod för något eget inom svensk dödsmetall.

“The Eternal Resonance” formligen vibrerar av skaparlusta, och det är inte utan att jag förundras över hur bra den här skivan är, och att jag fortfarande hittar nya saker att upptäcka efter mer än 20 lyssningar. Här finns de oerhört vackra, hemsökande vilsamma partierna i snart sagt varenda låt som skickligt kontrasteras mot den minst sagt underbart murkna sången. Det finns en genomgående balans – en röd tråd om ni vill – som gör att jag som lyssnare känner mig väldigt väl omhändertagen. Bäst är det när en låt som Visceral Blight sveper in på plats 7 av 8 och fullständigt mejar ner allt motstånd med sin vackra desperation. De sista 2 minuterna i den låten är så euforiskt bra att jag får gåshud varenda gång. Och det på en plats då de flesta skivor brukar varva ner.

Överhuvudtaget känns SWEVEN som ett band där kommunikation betyder väldigt mycket. Andersson, Isak Koskinen Rosemarin och Jesper Nyrelius lirar verkligen som ett band, en enhet som vet vad de vill med sin musik.

Jag är som ni förstår helt golvad av “The Eternal Resonance” som helt ärligt är det bästa jag hittills har hört under 2020. Kolla in den, för helvete.

Dawn Of Solace – Waves

ARTIST: Dawn Of Solace
TITEL: Waves
RELEASE: 2020
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

14 år är ganska lång tid, om ditt band inte är typ TOOL, mellan skiva ett och två, men så är det alltså med finska DAWN OF SOLACE som efter sju sorger och åtta bedrövelser med skivbolag och legala dispyter om bandnamnet nu är tillbaka med “Waves”.

Om väntan har fört något gott med sig så är det att “Waves” är en oerhört väl komponerad och disponerad skiva. Det är nämligen inte bara de enskilda låtarna som är ruggigt starka, placeringen av dessa är så löjligt genomtänkt att den formar en helhet av vad skivan faktiskt heter.

“Waves” är en mycket känslosam skiva – till största delen fylld med vemodig och trösterik musik som såklart passar det där säregna finska uttrycket som vårt grannland i öster skämmer bort oss på regelmässig basis.

Det börjar bra med Lead Wings som är som ett tvärsnitt av skivan – en fin inledning som tar tid på sig att bygga upp momentum. När trummorna väl kommer in så känns det som att komma hem. Över hela “Waves” vilar en känsla av tillhörighet och att varenda ton har tänkts igenom, vilket ger att hela skivan – precis som varje enskild låt – känns som en faktiskt våg. Choice är låten då vågen bryts och efterföljande avslutande låten Ghost känns som det sista mjuka svallet in mot stranden.

Toumas Saukkonen och Mikko Heikkilä har lyckats med att göra en  melodisk doom-skiva som är så hemsökande vacker att det bara är att kapitulera. “Waves” är årets hittills bästa platta. Kolla in den.