Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Vreid – Welcome Farewell

Lämna en kommentar

Vreid - Welcome FarewellARTIST: Vreid
TITEL: Welcome Farewell
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Vackra melodier, inte så mycket användande av rensång som på förra given och ett fortsatt lyckat experimenterande med element från olika musikaliska genrer. Det är kort vad VREIDs sjätte album har att bjuda oss på. Och det är bra.

Sedan senaste albumet, “V” som kom 2011, har norska VREID varit ute på turné över stora delar av världen, och också hunnit med experimentella musikaliska utsvävningar i form av ett samarbetet med den indiska dansaren och koreografen Rukmini Chatterjee, vilket förde bandet både till New Delhi och, som första norska metalband, till Oslo-operan. VREID är inte rädda att pröva nytt.

Åtta spår består oss bandet denna gång och jag vill hylla den välgjutna helheten i “Welcome Farewell” för att i nästa andetag lika emfatiskt vilja framhålla de briljanta detaljerna. Smidiga övergångar mellan skiraste melodi och krossande tyngd gör detta album till en ständigt omväxlande musikupplevelse.

Det är ett fåtal band och musiker förunnat att så som VREID kunna plocka det bästa från skilda genrer och skapa harmoni mellan element som tyngd, groove, black metal-partier och det lättillgängligt melodiska – utan att lyssnaren någonsin tappar intresset. Förutom de kanske givna jämförelserna med norska band som ENSLAVED och KEEP OF KALESSIN, är franska GOJIRA och förra årets “L’Enfant Sauvage” ett band och ett album som osökt dyker upp i mitt sinne när jag lyssnar till “Welcome Farewell”.

Bästa spår känns lite onödigt att försöka utse på en sådan här jämn och ständigt spännande platta. Kanske mittpartiet med titellåten Welcome Farewell tillsammans med förstasingeln Reap och skivans längsta spår, Sights of Old, ändå är albumets höjdpunkt och hjärta. Reap har en alldeles egen ton, och även om den är snudd på för lätt att ta till sig håller den ändå hela tiden intresset uppe. Sights of Old bjuder utöver en hård kärna också på en rent meditativ inledning respektive avslutning.

Efter att jag “upptäckt” VREID med förra albumet “V” var mina förväntningar på uppföljaren minst sagt rätt hårt tillskruvade, och det är bara att kapitulera; “Welcome Farewell” uppfyller dessa förväntningar helt och fullt.

Skivor

Cult Of Luna – Vertikal

Lämna en kommentar

col2012ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: Vertikal
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Kyla och känsla i metallisk metal

Udda. Det är första ordet som min hjärna skickar upp till medvetandeytan när jag intensivlyssnar på “Vertikal”, CULT OF LUNAs sjätte album. Om förra årets modeord bland många band om sina nyutgivna skivor var “organisk”, har CULT OF LUNA här skapat snarast det motsatta. Kyligt, exakt och med en metallisk klangbotten, järnsmaken sprider sig över tänderna. Ändock finns det en myckenhet av känsla; jag hör undertryckt vrede, vässad vilja och hjärtskärande ångest. Även blod har metallsmak.

Bandet och frontmannen Johannes Persson har varit tydliga med att hela skivan är inspirerad av den tyska stumfilmsklassikern Metropolis, samtidigt som det i sig inte är ett tematiskt album. Metropolis är en dystopi med ett framtida samhälle där flertalet av människorna sliter med monotona jobb för att hålla samhället/staden i gång och till gagn för en liten minoritet (hmm, scenariot känns inte så förfärligt långt borta…).

Nu ska inte filmen recenseras här, men det kan nämnas att den i sin tur bygger på en roman av Thea von Harbou med samma titel. Filmen ger också associationer till vitt skilda kulturföreteelser som myten om Buddhas uppvaknande (ca 500 f.Kr.), skräckromanen Frankenstein (1818) och filmen Moderna tider (1936) med Charles Chaplin. CULT OF LUNA är inte heller de första som låtit sig inspireras av Metropolis, vilken anses vara en föregångare bl.a. till sentida filmer som Blade Runner, Star Wars och Matrix.

Musiken då? Mekaniskt och ibland så monotont att det är svårt att följa med – jag tappar fokus – men också så rysansvärt bra. Att påstå att texten är sparsmakad är väl ingen överdrift. Dessa rader utgör hela texten till dryga treminutersspåret The Sweep:

Hail falls;
Burn like fire;
Hate turns;
The swell.

The end.

Långa stycken, inklusive två hela spår (tre på den begränsade utgåvan), är helt instrumentala. Ljudbilden är originell, jag får snarare känsla av strukturer från t.ex. klassisk musik (som visserligen inte alls är mitt gebit) än av traditionell hårdrock. Vilket inte ska tolkas som att detta är mer svårtillgängligt. Faktiskt inte. Inte alltför lättsmält, men absolut överkomligt för envar som ger albumet lite tid. Gör det – och ge därmed dig själv tillgång till mer än en trevlig upplevelse.

/BiblioteKarin

 

Skivor

Enslaved – Riitiir

Lämna en kommentar

Enslaved2012ARTIST: Enslaved
TITEL: Riitiir
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Årets Spellemann-vinnare klar?

Med sina senaste fyra album har ENSLAVED abonnerat på utmärkelsen “Bästa metal-album” i norska motsvarigheten till svenska Grammis, Spellemann-prisen, och det är inte alls otroligt att de gör det igen, att årets “Riitiir” blir deras femte album på raken som prisas. Så genuint bra är detta.

Sjutton och tretton år var guttene Kjellson och Bjørnson när de började skapa musik ihop i det gryende 90-talet. Då var det svartmetallscenen som gällde i Norge och ävensom vad dessa ungherrar brann för. I mer än 20 år har de båda fortsatt att skapa musik tillsammans och har radat upp mästerverk efter mästerverk. Senaste albumet “Riitiir” faller inte ur ramen.

Basist/vokalist Grutle Kjellson och gitarrist Ivar Bjørnson skapar idag musik som når långt utanför gränserna för den norska black metal-scen som bandet startade sitt värv i. Growlande Kjellson delar vokalinsatserna med, på ett mer avgörande sätt än någonsin, den rensjungande keyboardisten Herbrand Larsen. Bandet kompletteras, liksom på de senaste tre albumen, av gitarrist Ice Dale (Arve Isdal) och trummisen Cato Bekkevold.

För den som följt ENSLAVEDs drygt 20 år i musikvärlden är denna platta inte någon överraskning. De progressiva elementen i musiken utvecklas vidare, både i betydelsen fortsättningsvis och alltmer omfattande. Låtarna pendlar mellan 5 och dryga 11 minuter, och hela plattan är nästan 70 minuter lång. Denna generositet i utrymme fylls med spännande partier och detaljer som gör materialet varierat trots sin höga igenkänningsfaktor.

Själv har jag varit fast för bandet sedan 2006 års “Vertebrae” och ännu mer med ”Axioma Ethica Odini” från 2010. Årets album bjuder på lite mer variation än de två senaste, fler softa partier, men ingen som känner sitt ENSLAVED behöver från inledande Thoughts Like Hammers och framåt tvivla tiondelen av sekunden om vilket band som ljuder i högtalarna.

Gillar du progressiv metal, oavsett grundgenre, så är detta plattan för dig. Vet du inte om att det är denna musikgren du gillar – ge dig själv en chans, detta är spännande för alla!