Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Keep Of Kalessin – Epistemology

Lämna en kommentar

KEEP OF KALESSIN "Epistemology"ARTIST: Keep Of Kalessin
TITEL: Epistemology
RELEASE: 2015
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Tystnaden kring KEEP OF KALESSIN senaste åren har inte enbart berott på turnerande och intensivt arbete med nya albumet. Det har också varit grundat i uppbrottet från sångaren Thebon och turerna kring ersättare, innan bandets skapare och kreativa mästare Obsidian C. till slut tog beslutet att inte kontraktera någon ny sångare utan att från nu ta över och sköta de vokala angelägenheterna själv. Hur detta fallit ut har varit mitt stora bekymmer inför utgivningen av norrmännens sjätte album, då Thebon var och är en av mina favoritvokalister, i alla genrer och tider.

Erkännas skall att jag vid de första genomlyssningarna svårt saknade Thebons djupa och breda röstregister. Samtidigt skall sägas att Obsidian C har växt mycket väl in i sin vokala roll. Snyggt och effektfullt förstärkt med stämmor blir helheten mycket aptitligt, och storslaget musicerande gör plattan till ytterligare en ädel enhet i raden av kalessinska pärlor.

Jag älskar KEEP OF KALESSIN och behöver egentligen alls inte jämföra med andra storheter för att förklara nya skivans styrka. Men iaf… inledningsljuden leder tankarna till CULT OF LUNAs senaste platta, Introspection låter bitvis som svenska DEGRADEAD – vilket väl snarast får ses som en komplimang till sistnämnda band, Dark Divinity låter som absolut inget annat 🙂 Och helheten, med The Spiritual Relief, Universal Code och Epistemology i topp, låter till syvende och sist som… KEEP OF KALESSIN. Och allt är gott.

Lätt att älska, svår att släppa, åtminstone för dig som gillar melodisk extrem metal, är en något klyschig men ack så sann utsaga om “Epistemology”. Och mer än detta, utöver betyget, behöver enligt min åsikt knappast tilläggas.

Skivor

Bloodbath – Grand Morbid Funeral

Lämna en kommentar

ARTIST: Bloodbath
TITEL: Grand Morbid Funeral
RELEASE: 2014
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BLOODBATH ger ut ny skiva. Det är ju ganska många som tycker att det är en anledning till ringdans. Så även undertecknad. Mycket av förhandssnacket handlade ju, fullt naturligt, om vem som skulle hantera sången då Mikael Åkerfeldt tackade för sig i bandet med ”The Fathomless Mastery” från 2008, en skiva som var fullt njutbar även den.

Jag höjde på ögonbrynen då det annonserades att Nick Holmes från PARADISE LOST var ny sångare i bandet. Den gamle dysterkvisten tänkte jag, vad kan han bidra med till BLOODBATH? En hel del. Vi återkommer till det.

Jag har lyssnat på bandet sedan ”Nightmares Made Flesh” kom ut 2004, och just denna skiva brukar betraktas som den starkaste i bandets diskografi. Det finns anledning att ändra detta nu. Så här är det: ”Grand Morbid Funeral” är bandets mest triumfatoriskt bästa album. Jag har haft extremt svårt att slita mig från att lyssna på albumet under den gångna veckan, för här är det genomgående bra låtar som huserar. Hastighet samsas med avgrundsdjup tyngd, groteskt snygga slingor finner sin plats bredvid köttigt riffande, tvåtaktsmatande samexisterar med tungt sväng. Faktum är att jag har inte hört bandet så här stringent taggat, ja, någonsin. Det är verkligen magiskt bra. Öppnande rensduon Let The Stillborn Come To Me och Total Death Exhumed är så blästrande bra att jag studsar till varje gång jag lyssnar på dem.

Efterföljande brottartunga/piskande och sjukt episka Anne och Church Of Vastitas får mig att knyta nävarna i extas. Och så fortsätter det hela skivan. Det liras med en övertygelse och en frenesi som imponerar. Jag tycker mig uppfatta några smådetaljer i Martin Axenrots trumspel som vittnar om hans utveckling i OPETH – men de tar inte över – utan för det mesta är det en uppvisning i hur man lirar batteri i death metal som vi får oss till livs. När det sker på detta vis är det ju en ren njutning. Gitarristerna Anders ”Blakkheim” Nyström och Per ”Sodomizer” Eriksson kavlar ut riff av dignitet genom hela skivan. Vanvettigt bra. Man hör basen – vilket alltid är bra även om Johan Renkses spel inte bjuder på finlir. Vilket är att betrakta som en komplimang.

Holmes gastar med en ruttenhetsgrad som verkligen imponerar. Hans röst passar helt otroligt bra till bandets musik. Det går att höra vad han sjunger, utan att ett uns av brutalitet går förlorad. I mina öron är detta det yttersta beviset på att en death metalsångare är någon att räkna med.

”Grand Morbid Funeral” är en magiskt bra death metalskiva som sent in i skivåret 2014 gör att jag nog med stor sannolikhet får möblera om i årsbästalistan.

Skivor

Satyricon – Satyricon

Lämna en kommentar

Satyricon - SatyriconARTIST: Satyricon
TITEL: Satyricon
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nånstans slår hög kvalitet inom musiken rakt igenom taket på ett sätt som gör att genreindelning och annat kategoriserande faller platt till marken. SATYRICON har med sitt åttonde studioalbum lämnat just denna typ av indelningar bakom sig och flyger fritt och högt i musikens öppna rum. Svartmetallen glimrar stålblank tillsammans med en mjukhet som slår undan alla eventuella tvivel.

Norska SATYRICON har egentligen aldrig varit det där riktiga favoritbandet för min del. Visst har de en icke obetydlig roll i den norska black metal-scenen och dennas senare utveckling, och nog för att jag högt uppskattar hitlåtar som t.ex. Mother North från “Nemesis Divina”, K.I.N.G. och titelspåret från “Now, Diabolical” eller Den Siste och Black Crow on a Tombstone från senaste albumet “The Age Of Nero”. Men det är först med årets självbetitlade album som bandet får mig helt på fall.

I originalversion innehåller albumet åtta låtar omgärdade av två (i stort sett) instrumentala spår, introt Voice of Shadows och avslutande Natt. Däremellan återfinns både ganska traditionella SATYRICON-spår; black metal-osande melodier med den karaktäristiska Satyrska rösten och fraseringen, såsom i Tro Og Kraft, förstasingeln Our World, It Rumbles Tonight och Ageless Northern Spirit, men också en hel del, något överraskande, mjuka partier med gitarrplock, skönsång och fin melodisk sötma. Och sedan finns där Phoenix. Något som kan vara årets låt, alla kategorier. Inte mycket black metal här men en ljuvlig sång, framförd av tidigare MADRUGADA-sångaren Sivert Høyem, och med en melodi så vacker att jag ryser varje gång den når mina öron och min hud.

Såsom det har varit de senaste tjugo åren sedan SATYRICONs debutalbum 1993, är det Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och gitarrer samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor som också denna gång utgör bandets bemanning, även om de har med sig en del gästmusiker på skivan. Jag ska inte påstå att alla spår är precis lika bra på plattan, men det är verkligen inget som faller ur ramen eller som jag skulle vilja plocka bort ur helheten. Möjligen kunde man klara sig utan introspåret, men det stör inte mönstret heller.

Omslaget till plattan kan nästan kallas färgglatt… ja, om man jämför med tidigare studioalbum då, som varit strikt svartvita (med undantag för 1996 års “Nemesis Divina”). Och skivan är inte bara självbetitlad utan detta understryks också med ett “självillustrerat” omslag, nämligen prytt med en satyr, det mytologiska väsen bandet och frontmannen tagit sitt namn efter, en satyr som bryter sig upp ur jorden/ut ur växtligheten. En symbolik vars analys jag vidare lämnar därhän i denna text.

Kanske, kanske hade man för att utnämna albumet till en total fullpoängare – dvs en “det kan inte bli bättre över huvud taget” – velat ha något ännu mer utmanande, något spår eller några detaljer som “sparar sig” till efter den tjugonde lyssningen för att först då falla på plats. Min enda kritik mot albumet är alltså att det är aningens lite för lättillgängligt. Och ändå, “Satyricon” är så här långt årets black metal-album nummer ett, och kan mycket väl visa sig vara årets totalt bästa skiva när tiden att summera 2013 närmar sig. SATYRICON har skapat ett album som innehåller “allt” och samtidigt utgör en i det närmaste perfekt enhet.