Etikettarkiv: Bæst

Baest – Venenum

ARTIST: Baest
TITEL: Venenum
RELEASE: 2019
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ren och yster glädje är begrepp som jag alltmer har kommit att förknippa danska BAEST med. De gånger jag sett bandet på Copenhell så har den rena berusande känslan allt som oftast kunnat beskrivas som en form av våldsam glädje. Av de band som på senare år har lyft den danska metalscenen till rent magiska nivåer är BAEST mina favoriter, inte bara för att de lirar skandinavisk death metal, utan också för att de gör det med en sådan satans övertygelse att det inte går att motstå.

När bandet nu släpper sin andra fullängdare bara ett knappt år efter sin mycket imponerande debut “Dance Macabre” är det kul att kunna konstatera att den energi som bandet demonstrerar på sina konserter har tagits med in i det nya materialet.

Öppnaren Vitriol Lament är en rensfest av episka proportioner, en låt som gjord för att få igång moshpits. Lasse Revsbech och Svend Karlssons riffande kommer att få uppskattare av traditionell dödsmetall att dra på smilbanden. Och det gäller föresten genomgående på “Venenum”. Det är bara aningens synd att deras gitarrlir inte får komma fram liiiiite mer i solon.  Vitriol Lament visar dessutom hur BAEST sannerligen är ett band som trivs ihop – det är inte bara gitarrspelet som det glöder om här. Sångaren Simon Olsen demonstrerar att han är en sångare med klass – bra artikulation, ett brutal growl, och en tydlig vilja att sjunga för låten – inte helt olikt hur en viss Mikael Åkerfeldt lät på de BLOODBATH-skivor han medverkade på. Basisten Mattias Melchiorsen gör sig ett namn här, då han inte bara följer gitarrerna, bildar en solid grund med trummisen Sebastian Abildsten, utan också stundtals bryter formen och får mig att lyssna lite noggrannare. Och trummisen Sebastian Abildsten som får mig att känna mig så trygg och omhändertagen att det bara är att sluta ögonen och njuta av denne batterists underbart kompetenta spel.

Det är inte bara hastigt spel som BAEST bemästrar – långsam malande tyngd och sväng kommer redan i plattans tredje låt, Nihil, som på ett rent lysande sätt visar vad det här gänget är kapabla till. Här finns helt underbara melodislingor som får mig att tänka på NILE, tungt solitt groove och ljuvlig tvåtakt – helt klart plattans bästa spår.

Det enda som jag kan komma på som skulle kunna göra plattan ännu bättre är om bandet inte hade haft med en visserligen fin låt som Styx,  och den avslutande covern på episka BOLT THROWERs No Guts, No Glory. Den förra drar ner tempot och tyngden på skivan, och den senare är helt onödig då BAEST är mer än kapabla att hyvla ner allt motstånd på egna ben.

BAEST visar på “Venenum” att hypen kring dem är värd att ta på allvar. Det här bandet lyckas, utan att hänfalla åt ren nostalgi om det episka 90-tal som de flesta förknippar med death metal, visa att det faktiskt går att förnya och vidmakthålla en extrem fräschör som kommer att få fler att upptäcka denna fina subgrenre. Håll koll på det här gänget – de är värda er tid och er uppmärksamhet.

Live: Baest på Copenhell

ARTIST: Baest
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

De har hyllats som det mest intressanta dödsmetallbandet i Danmark – BAEST från Århus – klarade de av att leverera?

Den danska metalscenen har de senaste åren verkligen växlat upp till en högst intressant scen med mängder av band som är redo att ta nästa steg och leverera på den internationella scenen. BAEST anses vara det absolut hetaste som Danmark har frambringat på senare år, och det är inte svårt att förstå varför när de kavlar ut sin dödsmetall över en minst sagt engagerad publik. Av de band jag såg igår så var crowdsurfingen som mest intensiv under Århusbandets konsert.

Det märks att BAEST är ett band som är fyllt av självförtroende – det finns en självklarhet i bandets scennärvaro som är påtaglig – och bandet har verkligen kul hela tiden. Det är en sak få höra att ditt band är bra, men att verkligen äga den tanken är ju en helt annan sak. För BAEST verkar detta inte vara något problem alls – de vet att de har låtarna som håller hög klass, och de älskar publikkontakt.

Simon Olsen på sång är född till att fronta ett band – det är helt underbart att inte bara få en krossarinsats på sång, utan också undervisning i hur man kan interagera med en publik. Resten av bandet är också helt lysande på det, och det märks att de verkligen trivs på Hades denna tidiga kväll. Gladast verkar Lasse Revsbech vara – han fyrar av stora leenden mest hela tiden.

BAEST visar med sån klarhet att dödsmetallen sannerligen inte har förlorat sin charm eller sin relevans. Det är helt enkelt en glimrande uppvisning från första till sista ton. Vågar vi säga att om två år så kommer bandet att lira på den största scenen på festivalen? Jag tror det.

Live: Bæst, Rising och Hatesphere på Copenhell

ARTIST: Bæst, Rising & Hatesphere
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni 2017

Den danska metalscenen har på de senaste åren fått en rejäl uppryckning. De danska akterna på årets upplaga av Copenhell behövde verkligen inte skämmas för sig – på lördagen visade två relativt nya band och ett styck åldergäng att scenen lever och frodas. 

Precis när BÆST går på scen öppnar sig himlen. Det är regn av karaktären att ingen kan undkomma, trots att så många som möjligt som står framför Pandemoniumscenen försöker fly det obarmhärtigt fallande regnet. BÆST själva inser att här gäller det att jobba för att få igång publiken. Det gör bandet, vars musik  som verkligen hämtar sin inspiration från 1990-talets dödsmetallscen, och sannerligen inte saknar möjligheter till röj. Trots att musiken  låter som ett ENTOMBED från början av 1990-talet känns den tillräckligt innovativ och ej unket nostalgiskt tillbakablickande för att jag ska gå igång ordentligt på det här bandet från Århus. Sångaren Simon Olsen sliter verkligen hårt för att få igång publiken, och lyckas till slut få folk att strunta i regnet och röja som tokdårar. Att solen dessutom kommer fram lagom till den avslutande låten och den för dagen första wall of death gör att BÆST avgår med en rejäl arbetsseger. Att det här bandet är osignat är ett bedrövligt faktum som jag hoppas snart rättas till.

 

 

 

 

 

Köpenhamnska RISING lirar en djupt sympatisk blandning av sludge och hårt svängande musik. Jag tycker att sångaren Morten Grønnergards uttryck  lite påminner om en viss sångare vid namn Robert Plant under åren i LED ZEPPELIN, och 70-talsvibbarna är ganska så påtagliga i bandets rent fantastiska musik. Om Grønnergards kroppsspråk på scen mest utstrålar koncentrerad värdighet så utstrålar ene gitarristen Anders Bo Rasmussen ett rent episkt röj. Du glade vilken stenhårt arbetande gitarrist!

 

 

 

 

 

HATESPHERE har varit med länge, blivit uträknade, bytt medlemmar i hög grad  och har idag bara en originalmedlem i gitarristen Peter Lyse Hansen. Att bandet får nöjet att spela på den största av Copenhells tre scener måste kännas oerhört bra för denne gitarrist som under alla år stretat vidare, helt oförvägen.

Nöjd ser också Esben Einegaard Kjær Hansen när han drar igång en uppvisning i ren rå-thrash som höjer tvåtaktsration på festivalens sista dag till stratosfäriska nivåer. Bandets energinivå smittar av sig nåt så oerhört på publiken att säkerhetspersonalen får slita hårt för att få ner alla crowdsurfande i fotodiket, bara för att se samma personer springa rakt tillbaka in i moshpiten. Bäst är bandet när de matar på för fullt, och öset som HATESPHERE levererar är på en sådan nivå att inte ens en icke fungerande mick för gästande Trevor Strnad (THE BLACK DAHLIA MURDER) på Iconoclast kan förhindra denna rent triumferade konsert som Århusbandet bjuder på.