Etikettarkiv: Cannibal Corpse

Cannibal Corpse – Red Before Black

ARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Red Before Black
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Världens största death metalband CANNIBAL CORPSE ser till att kavla ut ytterligare ett album för att tillfredsställa sin stora fanskara. Känns det tryggt, men aningens tråkigt? Då tycker jag att ni ska tänka om för på ”Red Before Black” så uppfinner sannerligen inte CANNIBAL CORPSE hjulet på nytt (om det nu var någon överhuvudtaget som trodde att de skulle göra det på platta nummer 14) men de lirar med en glöd och ett engagemang som smäller rätt högt ändå!

Jag tänker då mest på trummisen Paul Mazurkiewicz som straffar kaggarna med en ruggigt imponerande uppvisning! Han ser till att hålla blåslampan stadigt under ändalykterna på gitarristerna Pat O’Brien och Rob Barrett som ligger i med inte bara gediget riffande, utan ser till att späka loss rejält i solona som faktiskt låter bättre än någonsin.

Låtmässigt finns här tillräckligt med ös för att resultera i en solid betygsåtta: fina och okomplicerade titelåten som sätter plattan i mattan direkt, temposkiftande Code Of Slashers, mosigt drivande Shedding My Human Skin, tungt gungande Remaimed där jag älskar skiftningarna mellan det tungt dova och bandet ihärdiga tvåtaktande och maffigt mäktiga Scavenger Consuming Death där Alex Webster från skina lite extra i introt.

Produktionsmässigt låter det bra. Bandets gamle medarbetare Erik Rutan har styrt upp en fin, om än väldigt ren ljudbild på den här skivan. Gitarrerna låter precis så bedövande mäktiga som jag gillar. Trummorna hade gärna fått låta lite skitigare.

Allt som allt är ”Red Before Black” en bra skiva som står sig väl i CANNIBAL CORPSE diskografi. Att detta är legendarernas 14:e skiva märks det inte något alls av. Kolla in den.

WeRock 10 år: Tre saker – Fredrik

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Här listar Fredrik tre saker som får henne att tänka på WeRock och de gångna åren med en alldeles särskild värme.

Tja, var skall man börja…?

Kanske med det krassa konstaterandet att en sådan här text ofrånkomligen blir lite av navelskåderi. Samtidigt är det kanske okej? WeRock är ett ”litet” webzine, en handfull skribenter med musiknörd tatuerat i pannan (inte nödvändigtvis bokstavligen, vissa av oss har bläcket på andra delar av vår lekamen) som utan kommersiella hänsyn försöker sätta ord på sin kärlek till nedstämda strängars poesi. Det är klart att sammanhållningen då blir en del av grejen!

Nåväl, tre saker:

Intervjun med Robert Westerholt från WITHIN TEMPTATION

De flesta av de intervjuer jag har gjort har skett för andra webzines än just WeRock, men den förmodligen allra trevligaste har jag gjort här. Det var när jag fick chansen att samtala med Robert Westerholt, gitarrist i och medgrundare av WITHIN TEMPTATION, inför släppet av ”Hydra” i januari 2014. Den mycket talföre holländaren var nästan löjligt trevlig, och oerhört glad och nära till skratt rakt igenom, även när frågorna tangerade hans och partnern Sharon den Adels (tillika sångerska i bandet) privatliv.

När luren lades på var känslan närmast den att man borde ringa tillbaka och bjuda in honom på middag, eftersom det var lite som att prata med en gammal polare. Den typen av avspändhet och öppenhet tycker jag förtjänar en plats på minneslistan!

PS. Robert, if you’re reading this text, A) google translate it, and B) if you wanna stop by Sweden’s west coast for a burger, beer’s on me!

Sharon den Adel & Robert Westerholt, WITHIN TEMPTATION
Kollegialt häng, kärlek och otajta trummor

Ödet ville sig att jag utan att ha planerat det sprang på WeRock-kollegan Martin Bensch på en spelning på Trädgårn i Göteborg 2012. Han visade sig vara en lika trevlig prick i verkligheten som digitalt. Headliners den aktuella kvällen var BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE, och turné-titeln ”Full of Hate”. Så mycket hat var det dock inte frågan om, snarare tvärtom. BEHEMOTHs frontman Nergal hade precis slagit tillbaka den leukemi han diagnosticerats med 2010, och kärleken från publiken som mötte bandet var häftig att skåda.

Mest minnesvärt för mig var dock den stilstudie av CANNIBAL CORPSE trummis Paul Mazurkiewicz jag och Martin (som själv är en inte obegåvad skinnpiskare) gjorde. Om vi säger så här – det gick att avgöra att åldern började ta ut sin rätt… Varje gång det kom ett lite längre blastbeat-parti, började den gode Paul sacka rejält mitt i, och låg tydligt och klart efter resten av bandet, fram till sista takten innan riff-/kompbyte. Då spurtade ha ikapp genom att istället spela lite för fort, varpå cymbalslaget på första taktslag i nästa takt satt spot on.

När vi väl hade hört detta var det omöjligt att ohöra det, och svårt att inte dra på munnen varje gång det hände. Samtidigt finns det något här som gör mig glad även av andra anledningar. Ja, Mazurkiewicz började ha svårt att hänga med i tempot (och vem kan egentligen klandra honom?) men han kämpade. Och, än viktigare, det syntes på honom att han kämpade eftersom han verkligen gillade det han gjorde! Trots svett i ögonen och – rimligen – ett och annat kramphugg i vader och underarmar verkade han njuta av att vara just där, just då. Denna kärlek till musiken är något jag relaterar starkt till, och därför vill lyfta in på listan.

CANNIBAL CORPSE, live på Trädgårn i Göteborg
Musik, musik, musik i långa rader…

Kollegorna, hur fantastiskt trevliga de än må vara – och det är de! – får ursäkta. Det allra bästa med den här skribentsysslan, och därmed i någon mening också det mest minnesvärda, är så klart all musik man kommer i kontakt med. Genom att skriva för WeRock har jag snubblat över så ofantligt mycket musik jag annars hade missat.

Gudarna skall veta att det varit högt och lågt. Jag har fått nya favoritband, och jag har upptäckt skivor som kommer att följa mig tills jag dör av hög ålder. Jag har fått hundratals tips från mina kollegor, vissa imponerande mitt i prick utifrån min smak och andra sådana som får mig att undra hur vädret är på deras planet…? Jag har imponerats av hur musiken lyckas förnya sig själv, och skrattat småelakt åt en del av dikeskörningarna.

Jag har stiftat bekantskap med rockabilly-covers på HELLACOPTERS, ryska black/folk metal-band som sjunger på ”svenska”, samt texter på (korrekt) svenska som lyckats med konststycket att göra mig illa berörd på riktigt. Jag har headbangat, dansat och gråtit, även om möjligen inte alla tre samtidigt. Jag har inspirerats till att ta upp gitarren och skriva låtar, men också förbannat de som begåvats med all den talang jag själv inte fick.

Musik är känslor, och åren med WeRock har innehållit ofantliga mängder av just detta. För det är jag evigt tacksam.

SVARTBY – ”Riv, Hugg och Bit”. Intressanta… eh… texter, på… eh, ”svenska”.

 

Cannibal Corpse – Skeletal Domain

skeletal-domainARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Skeletal Domain
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Måste vi verkligen recensera CANNIBAL CORPSE, ett band som betraktas som dödsmetallens SLAYER? Ja, vi måste göra det för att gör man skivor som ”Torture” från 2012, ”Kill” från 2006 och senaste släppet ”A Skeletal Domain” då många tycker att bandet var som bäst i början av karriären då har man en hel del att ta igen.

CANNIBAL CORPSE är dödsmetallens bäst säljande akt. Jag kan lugnt säga att framgångarna inte stigit bandet åt huvudet. Mer sympatiska och ödmjuka lirare får ni leta efter. Och man har med dårars envishet fortsatt att förfina den formel som funnits från början. Det är ju trots allt brutal och blodindränkt dödsmetall vi pratar om. Finns det mer att ta av undrar ni kanske? Tja, med låtar som Kill Or Become, The Murderer’s Pact och High Velocity Impact Spatter visar bandet att det gör det mer än 25 år in i karriären.

Gitarrarbetet från Pat O’Brien och Rob Barrett är faktiskt bättre än någonsin. Det är fullständigt vrickade grejer som plågas ur instrumenten. Och det vill inte säga lite. Basspelet från Alex Webster är i vanlig ordning sinnessjukt –  det är ytterst få band som kan skryta med en basist av denna klass. Trummisen Paul Mazurkiewicz verkar ha fått en eldgaffel uppkörd i känsliga trakter då han spelar ovanligt hetsigt. Kul att hans trummor har fått en produktion som är synnerligen mäktig. George Corpsegrinder Fischer gastar som vanligt gomseglet ur led.

Kort sagt – gillar du CANNIBAL CORPSE sedan innan finns det ingen anledning att tveka – du ska ha ”A Skeletal Domain” hemma. Det är så här death metal låter när den levereras av folk som vet hur man bedriver verkstad. Då behöver man inte snacka. Alls.