Etikettarkiv: Cannibal Corpse

WeRock 10 år: Tre saker – Fredrik

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Här listar Fredrik tre saker som får henne att tänka på WeRock och de gångna åren med en alldeles särskild värme.

Tja, var skall man börja…?

Kanske med det krassa konstaterandet att en sådan här text ofrånkomligen blir lite av navelskåderi. Samtidigt är det kanske okej? WeRock är ett ”litet” webzine, en handfull skribenter med musiknörd tatuerat i pannan (inte nödvändigtvis bokstavligen, vissa av oss har bläcket på andra delar av vår lekamen) som utan kommersiella hänsyn försöker sätta ord på sin kärlek till nedstämda strängars poesi. Det är klart att sammanhållningen då blir en del av grejen!

Nåväl, tre saker:

Intervjun med Robert Westerholt från WITHIN TEMPTATION

De flesta av de intervjuer jag har gjort har skett för andra webzines än just WeRock, men den förmodligen allra trevligaste har jag gjort här. Det var när jag fick chansen att samtala med Robert Westerholt, gitarrist i och medgrundare av WITHIN TEMPTATION, inför släppet av ”Hydra” i januari 2014. Den mycket talföre holländaren var nästan löjligt trevlig, och oerhört glad och nära till skratt rakt igenom, även när frågorna tangerade hans och partnern Sharon den Adels (tillika sångerska i bandet) privatliv.

När luren lades på var känslan närmast den att man borde ringa tillbaka och bjuda in honom på middag, eftersom det var lite som att prata med en gammal polare. Den typen av avspändhet och öppenhet tycker jag förtjänar en plats på minneslistan!

PS. Robert, if you’re reading this text, A) google translate it, and B) if you wanna stop by Sweden’s west coast for a burger, beer’s on me!

Sharon den Adel & Robert Westerholt, WITHIN TEMPTATION
Kollegialt häng, kärlek och otajta trummor

Ödet ville sig att jag utan att ha planerat det sprang på WeRock-kollegan Martin Bensch på en spelning på Trädgårn i Göteborg 2012. Han visade sig vara en lika trevlig prick i verkligheten som digitalt. Headliners den aktuella kvällen var BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE, och turné-titeln ”Full of Hate”. Så mycket hat var det dock inte frågan om, snarare tvärtom. BEHEMOTHs frontman Nergal hade precis slagit tillbaka den leukemi han diagnosticerats med 2010, och kärleken från publiken som mötte bandet var häftig att skåda.

Mest minnesvärt för mig var dock den stilstudie av CANNIBAL CORPSE trummis Paul Mazurkiewicz jag och Martin (som själv är en inte obegåvad skinnpiskare) gjorde. Om vi säger så här – det gick att avgöra att åldern började ta ut sin rätt… Varje gång det kom ett lite längre blastbeat-parti, började den gode Paul sacka rejält mitt i, och låg tydligt och klart efter resten av bandet, fram till sista takten innan riff-/kompbyte. Då spurtade ha ikapp genom att istället spela lite för fort, varpå cymbalslaget på första taktslag i nästa takt satt spot on.

När vi väl hade hört detta var det omöjligt att ohöra det, och svårt att inte dra på munnen varje gång det hände. Samtidigt finns det något här som gör mig glad även av andra anledningar. Ja, Mazurkiewicz började ha svårt att hänga med i tempot (och vem kan egentligen klandra honom?) men han kämpade. Och, än viktigare, det syntes på honom att han kämpade eftersom han verkligen gillade det han gjorde! Trots svett i ögonen och – rimligen – ett och annat kramphugg i vader och underarmar verkade han njuta av att vara just där, just då. Denna kärlek till musiken är något jag relaterar starkt till, och därför vill lyfta in på listan.

CANNIBAL CORPSE, live på Trädgårn i Göteborg
Musik, musik, musik i långa rader…

Kollegorna, hur fantastiskt trevliga de än må vara – och det är de! – får ursäkta. Det allra bästa med den här skribentsysslan, och därmed i någon mening också det mest minnesvärda, är så klart all musik man kommer i kontakt med. Genom att skriva för WeRock har jag snubblat över så ofantligt mycket musik jag annars hade missat.

Gudarna skall veta att det varit högt och lågt. Jag har fått nya favoritband, och jag har upptäckt skivor som kommer att följa mig tills jag dör av hög ålder. Jag har fått hundratals tips från mina kollegor, vissa imponerande mitt i prick utifrån min smak och andra sådana som får mig att undra hur vädret är på deras planet…? Jag har imponerats av hur musiken lyckas förnya sig själv, och skrattat småelakt åt en del av dikeskörningarna.

Jag har stiftat bekantskap med rockabilly-covers på HELLACOPTERS, ryska black/folk metal-band som sjunger på ”svenska”, samt texter på (korrekt) svenska som lyckats med konststycket att göra mig illa berörd på riktigt. Jag har headbangat, dansat och gråtit, även om möjligen inte alla tre samtidigt. Jag har inspirerats till att ta upp gitarren och skriva låtar, men också förbannat de som begåvats med all den talang jag själv inte fick.

Musik är känslor, och åren med WeRock har innehållit ofantliga mängder av just detta. För det är jag evigt tacksam.

SVARTBY – ”Riv, Hugg och Bit”. Intressanta… eh… texter, på… eh, ”svenska”.

 

Cannibal Corpse – Skeletal Domain

skeletal-domainARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Skeletal Domain
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Måste vi verkligen recensera CANNIBAL CORPSE, ett band som betraktas som dödsmetallens SLAYER? Ja, vi måste göra det för att gör man skivor som ”Torture” från 2012, ”Kill” från 2006 och senaste släppet ”A Skeletal Domain” då många tycker att bandet var som bäst i början av karriären då har man en hel del att ta igen.

CANNIBAL CORPSE är dödsmetallens bäst säljande akt. Jag kan lugnt säga att framgångarna inte stigit bandet åt huvudet. Mer sympatiska och ödmjuka lirare får ni leta efter. Och man har med dårars envishet fortsatt att förfina den formel som funnits från början. Det är ju trots allt brutal och blodindränkt dödsmetall vi pratar om. Finns det mer att ta av undrar ni kanske? Tja, med låtar som Kill Or Become, The Murderer’s Pact och High Velocity Impact Spatter visar bandet att det gör det mer än 25 år in i karriären.

Gitarrarbetet från Pat O’Brien och Rob Barrett är faktiskt bättre än någonsin. Det är fullständigt vrickade grejer som plågas ur instrumenten. Och det vill inte säga lite. Basspelet från Alex Webster är i vanlig ordning sinnessjukt –  det är ytterst få band som kan skryta med en basist av denna klass. Trummisen Paul Mazurkiewicz verkar ha fått en eldgaffel uppkörd i känsliga trakter då han spelar ovanligt hetsigt. Kul att hans trummor har fått en produktion som är synnerligen mäktig. George Corpsegrinder Fischer gastar som vanligt gomseglet ur led.

Kort sagt – gillar du CANNIBAL CORPSE sedan innan finns det ingen anledning att tveka – du ska ha ”A Skeletal Domain” hemma. Det är så här death metal låter när den levereras av folk som vet hur man bedriver verkstad. Då behöver man inte snacka. Alls.

 

Intervju: Paul Mazurkiewicz från Cannibal Corpse

När CANNIBAL CORPSE drog genom Europa med BEHEMOTH, MISERY INDEX, LEGION OF THE DAMNED, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI på Full Of Hate-turnén slog sig Martin Bensch ner med en nyvaknad Paul Mazurkiewicz, trummis i bandet, på Trädgår’ns övervåning för ett samtal om bland annat turnerande och låtskrivande.

Redan när turnémanager Pete tar emot mig utanför Trädgår’n i Göteborg slås jag av hur avslappnat allt är runt omkring CANNIBAL CORPSE. Att anstränga sig för att allt ska funka så smidigt som möjligt verkar vara viktigt för bandet.  Vid sidan av att skapa någon av den mest extrema dödsmetallen som gjorts verkar veterangänget inte vilja skapa något väsen kring sig som personer. Stämningen på klubben är samlad – på scen soundcheckar MISERY INDEXs crew trummor – och när väl Paul glider in efter en stunds väntan för mig är det med en mycket avslappnad attityd och en kopp kaffe i högsta hugg.

Okej, kul att se dig Paul.

– Tack, kul att vara här.

CANNIBAL CORPSE har ju varit med sedan slutet av 1980-talet, och har ju haft sina upp- och nergångar. Vad skulle du säga är det bästa med att vara med i bandet idag?

– Well, jag vet inte riktigt. Faktumet att jag kan göra detta, och har gjort det under de gångna nästan över 20 åren är ju stort i sig. Att spela den musiken som du älskar, fullständigt galen dödsmetall, och att du kan försörja dig på det är fullständigt häpnadsväckande egentligen. Och det har ju varit så sedan vi startade. Du går ju inte in i denna scenen och tänker att du ska vara där CANNIBAL CORPSE är idag. Turligt nog så hade vi flyt från början. Vi fick möjligheten att turnéra redan från början av vår karriär och på det sättet bli större och kunna lägga undan lite pengar.

Full Of Hate-turnén tog bandet till en del ganska stora spelställen. Hur skiljer sig detta från när bandet började frågar jag Paul.

– Well, från början var ju inte dödsmetallscenen så speciellt stor, som du vet. Det var mer klubbkänsla på gigen, och musiken var så ny för i stort sett alla. Om du kunde fylla ett ställe med en publik på mellan 300 till 400 personer så var det ett bra gig. Och det var ju det vi var vana vid, vi gjorde en hel del gig i den storleksordningen i början. Och vi gör dem fortfarande här och där, men just nu är det galet att tänka på att scenen faktiskt startade som en liten, underjordisk grej och jämföra med hur det är idag. Det är lite av en bedrift faktiskt.

Paul vet vad han talar om. Tillsammans med basisten Alex Webster är han en av två originalmedlemmar i bandet. Vid intervjutillfället är Paul den ende i bandet som både är på spelstället, och vaken. Gitarristerna Pat O’Brian och Rob Barrett och sångaren George ”Corpsegrinder” Fisher utgör de övriga tre femtedelarna av dödsorkestern som faktiskt har sålt mest plattor inom dödsmetallscenen.

Berätta lite om Full Of Hate-turnén. Hur blev den av?

– I vanlig ordning var det genom managementet.

Paul blir lågmält till sig när jag säger att det verkligen är ett respektingivande paket.

– Ja, det är det verkligen. Vi visste att BEHEMOTH var på väg att göra comeback (efter Nergals framgångsrika kamp mot cancer) och de högre makterna kom med en plan, typ vad skulle ni säga om att turnera med BEHEMOTH? Och vi sade, typ visst – varför inte?

Var det första turnén ni gjorde med BEHEMOTH?

– Ja, vi har inte gjort denna typ av vända med dem. Några festivalgig, mest i USA. Och det har verkligen kommit mycket publik till konserterna. Jag tror att hade du pratat med vilket som helst av banden i paketet, så skulle de säga att detta har varit en mycket bra turné.

Några galna grejer som har hänt?

– Haha, inte alltför många. Vi har ju varit med en del, så det är ju inte så att allting med turnerande är nytt för oss. Vi är verkligen nedtonade i vårt beteende. Inte för att vi någonsin har varit de vilda grabbarna, haha! Det enda som egentligen hände var att George halkade och trillade ur bussen på turnéns andra dag och slog i sina revben rejält. Hans armbåge var inte heller direkt vacker. Så under den kommande veckan så fick han ju spela med smärta. Men i övrig har det mest handlat om att hänga med de andra banden. Inget utöver det vanliga egentligen.

Om du skulle jämföra turnerande i USA mot Europa – är det stora skillnader tycker du?

– Nej, inte egentligen. Jag menar, i Europa är det ju lite annorlunda med tanke på alla olika kulturer. Men annars är det mesta likt. Vi har bra konserter i USA, vi har bra konserter i Europa, haha!

Jag har läst att Alex speciellt gillar att turnera i Skandinavien. Hur är det för dig?

– Well, jag vet inte om jag har ett speciellt land som favorit. Överallt där vi har spelat på denna turnén så har det varit kul. Här i Skandinavien så har vi haft några fantastiska konserter, och där är det en liten skillnad mot övriga Europa tycker jag. Varje land är olikt det andra, och det är coolt att få uppleva det. Skandinavien dock är ett fantastiskt ställe för oss – speciellt Sverige. Jag brukar alltid säga det, på tal om nåt annat, att med tanke på hur många svenska band vi turnérat med, och hur många svenskar vi känner så är det fantastiskt att jag inte har träffat en enda svensk som jag inte gillar. Jag säger alltid det till folk, att alla svenskar är trevliga. Det är galet!

Snälla ord, i sanning, från trummisen som nu börjar piggna till på allvar.

Jag brukar alltid vilja veta vad musiker i band själva lyssnar mycket på. Svaret från Paul gör mig minst sagt förvånad.

– Well, personligen gillar jag gamla grejer. Jag har gått tillbaka och börjat lyssna på band från 60- och 70-talen. Jag har gjort en poäng att hitta band som jag inte kände till sedan tidigare, alls. Det stora bandet för mig under de senaste åren har varit STEPPENWOLF. De första sju plattorna från det bandet är i mina öron helt makalösa. Fast det är klart, sen finns det ju de banden som man alltid gillat – SLAYER, KREATOR, DARK ANGEL och SACRIFICE. Det finns ju många verkligt duktiga musiker därute, men inget tycks fånga mig lika mycket som de tidiga grejerna. Egentligen, det enda bandet som har gjort det under, säg de tio senaste åren, är AEON. ”Bleeding The False” är en otrolig skiva. När vi hörde den för första gången blev reaktionen så här ska dödsmetall låta. Kan inte hylla den plattan nog.

Har du hört nåt från ”Path Of Fire”?

– Oja! Men av någon anledning så blåste ”Bleeding The False” bort mig fullständigt.

Tillbaka till era egna grejer – hur gör ni när ni skriver låtar?

– Idag är det ganska mycket en individuell grej. Det har ändrats en del över åren hur vi skriver. I början, när vi inte visste bättre, så skrev vi  allt tillsammans. Inte för att det är fel metod, inte alls. Idag är det mycket friare. När vi skulle börja skriva ”The Bleeding” kom Alex och sa att han ville skriva en hel låt på egen hand, och det var nytt för oss vid den tidpunkten, men det har blivit sättet vi arbetar på idag. Dagens situation med all teknik gör att alla har mer verktyg till att skriva musik på än tidigare.

Men när väl en låt är skriven, innebär det att kompositören säger spela exakt så här?

– Nej, egentligen inte. Fast på de två senaste albumen (”Evisceration Plague” och ”Torture”) och de låtar Alex skrev hade han faktiskt i stort sett skrivit trumpartierna. Han kan tillräckligt om programmering och vet dessutom vad som funkar, så för mig var det i stort sett bara att le och spela. Och i hans låtar så är det faktiskt inte mycket jag brukar ändra.

Okej Paul – det var allt jag hade.

– Well, allright. Tack ska du ha.