Etikettarkiv: death metal

Nekrokraft – Servants

ARTIST: Nekrokraft
TITEL: Servants
RELEASE: 2018
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

NEKROKRAFT från Linköping är ett rasande sympatiskt band. Inte bara lyckas de sammanfoga döds, black och thrash på ett mycket övertygande sätt, de bjuder dessutom på en av 2018 års mest underhållande skivor.

”Servants” är en perfekt avvägd skiva. Den är lagom lång, strax över 42 minuter, och den har ett väldigt naturligt flöde. Det är ytterst få stunder som jag känner att jag tappar koncentrationen, vilket verkligen är en bedrift från bandets sida då, för visst får alla band inom de tre subgenrerna NEKROKRAFT verkar inom anstränga sig då det mesta redan är gjort.

NEKROKRAFT känns väldigt fräscha, ja nästan hungriga! Kolla in ypperliga Gateway To Damnation som både har ett ljuvt d-taktande och ett helvetiskt sväng. Detta är förresten något som gäller genomgående. Jag känner verkligen att NEKROKRAFT är mästare på vadhelst de tar sig för. Här finns mycket fint gitarrspel från Doc och Iron. Riffen är alltid exemplariskt feta, och solona inspirerade. Jag gillar också att basen är tydligt hörbar.

Helt nydanande är ”Servants” inte, men NEKROKRAFT lyckas övertyga mig tillräckligt mycket med sitt hantverk för att jag ska ta fram ett högt betyg.

Hamferð – Támsins Likam

ARTISTHamferð 
TITEL: Támsins Likam
RELEASE: 2018
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har under den gångna veckan pågått en intensiv men kärvänlig debatt på WeRocks redaktion om vilken skiva som var bäst under den rent fantastiska månaden januari. Robert har med en dåres hela känslomässiga styrka förfäktat att ”Down Below” av TRIBULATION är den bästa med råge. Och ja, den är oerhört bra. Själv har jag intagit med en stor mängd envishet positionen att det är ”Támsins Likam” från HAMFERÐ som är den bästa skivan under januari.

Låt mig berätta varför. När promon till skivan kom märkte jag den knappt. Jag trodde i min enfald att det – baserat på bandets namn – rörde sig om folk metal. Men av någon outgrundlig anledning kollade jag en tid senare in promon mer. Och såg att sångare i bandet är Jón Aldará som även är med i BARREN EARTH. Och genast blev det mer intressant att kolla in ”Támsins Likam”, för Aldarás röst går inte av för hackor.

Och första lyssningen kan i det närmaste beskrivas som en känslomässig lavin. Jag blev helt golvad. Och har, som ni förstår, fortsatt att bli påverkad av den rent magiskt förträffliga musiken som HAMFERÐ har snickrat ihop på den här plattan.

Det ligger något uråldrigt över det uttryck som finns på skivan. Att bandet väljer att sjunga på färöiska ha såklart en hel del med detta att göra, men här finns en djup känsla av att stå ute i den färöiska naturen och känna århundradenas historia. Det är både djupt skakande och tröstande på samma gång.

Och just de stora känslorna är HAMFERÐ väldigt duktiga på. Det byggs upp till formliga glaciärer av känsla i snart sagt varenda låt. Inledande Fylgisflog böjar oerhört skirt och vackert för att sedan byggas upp till något betydligt mer mäktigt. Jag imponeras av bandets mod att lita på sin låtskrivartalang och när de väl har hittat nåt som är bra, vila i detta och krama ur precis så mycket det bara går innan de går vidare.

Kolla bara in avslutande Vápn í Anda sannerligen tar ut svängarna och ändå känns konstant intressant, trots sin längd på över 10 minuter.

Den rent speltekniska aspekten av ”Támsins Likam” är, såklart, finfin. Men som med alla skivor som ligger över genomsnittet så är det samspelet mellan medlemmarna som lyfter musiken till de högre nivåerna. John Egholm och Theodor Kapnas gitarrspel väver slingor på ett oerhört effektivt sätt, men utan att briljera på någon annans bekostnad. Och ”Támsins Likam” känns verkligen som en kollektiv ansträngning av ett band som vet vad de vill säga med sin musik.

Produktionen är en ren dröm. Remi Johannesens trummor låter som att de bor inne i hörselgången, och resten av ljudbilden är så bra att jag baxnar.

Detta är inte bara en av januaris bästa skivor – jag är ganska övertygad om att ”Támsins Likam” är en av de vackraste och mest storartade skivor som kommer att ha släppts under 2018. Kolla in den.

Cannibal Corpse – Red Before Black

ARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Red Before Black
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Världens största death metalband CANNIBAL CORPSE ser till att kavla ut ytterligare ett album för att tillfredsställa sin stora fanskara. Känns det tryggt, men aningens tråkigt? Då tycker jag att ni ska tänka om för på ”Red Before Black” så uppfinner sannerligen inte CANNIBAL CORPSE hjulet på nytt (om det nu var någon överhuvudtaget som trodde att de skulle göra det på platta nummer 14) men de lirar med en glöd och ett engagemang som smäller rätt högt ändå!

Jag tänker då mest på trummisen Paul Mazurkiewicz som straffar kaggarna med en ruggigt imponerande uppvisning! Han ser till att hålla blåslampan stadigt under ändalykterna på gitarristerna Pat O’Brien och Rob Barrett som ligger i med inte bara gediget riffande, utan ser till att späka loss rejält i solona som faktiskt låter bättre än någonsin.

Låtmässigt finns här tillräckligt med ös för att resultera i en solid betygsåtta: fina och okomplicerade titelåten som sätter plattan i mattan direkt, temposkiftande Code Of Slashers, mosigt drivande Shedding My Human Skin, tungt gungande Remaimed där jag älskar skiftningarna mellan det tungt dova och bandet ihärdiga tvåtaktande och maffigt mäktiga Scavenger Consuming Death där Alex Webster från skina lite extra i introt.

Produktionsmässigt låter det bra. Bandets gamle medarbetare Erik Rutan har styrt upp en fin, om än väldigt ren ljudbild på den här skivan. Gitarrerna låter precis så bedövande mäktiga som jag gillar. Trummorna hade gärna fått låta lite skitigare.

Allt som allt är ”Red Before Black” en bra skiva som står sig väl i CANNIBAL CORPSE diskografi. Att detta är legendarernas 14:e skiva märks det inte något alls av. Kolla in den.