Etikettarkiv: death metal

Baest – Venenum

ARTIST: Baest
TITEL: Venenum
RELEASE: 2019
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ren och yster glädje är begrepp som jag alltmer har kommit att förknippa danska BAEST med. De gånger jag sett bandet på Copenhell så har den rena berusande känslan allt som oftast kunnat beskrivas som en form av våldsam glädje. Av de band som på senare år har lyft den danska metalscenen till rent magiska nivåer är BAEST mina favoriter, inte bara för att de lirar skandinavisk death metal, utan också för att de gör det med en sådan satans övertygelse att det inte går att motstå.

När bandet nu släpper sin andra fullängdare bara ett knappt år efter sin mycket imponerande debut “Dance Macabre” är det kul att kunna konstatera att den energi som bandet demonstrerar på sina konserter har tagits med in i det nya materialet.

Öppnaren Vitriol Lament är en rensfest av episka proportioner, en låt som gjord för att få igång moshpits. Lasse Revsbech och Svend Karlssons riffande kommer att få uppskattare av traditionell dödsmetall att dra på smilbanden. Och det gäller föresten genomgående på “Venenum”. Det är bara aningens synd att deras gitarrlir inte får komma fram liiiiite mer i solon.  Vitriol Lament visar dessutom hur BAEST sannerligen är ett band som trivs ihop – det är inte bara gitarrspelet som det glöder om här. Sångaren Simon Olsen demonstrerar att han är en sångare med klass – bra artikulation, ett brutal growl, och en tydlig vilja att sjunga för låten – inte helt olikt hur en viss Mikael Åkerfeldt lät på de BLOODBATH-skivor han medverkade på. Basisten Mattias Melchiorsen gör sig ett namn här, då han inte bara följer gitarrerna, bildar en solid grund med trummisen Sebastian Abildsten, utan också stundtals bryter formen och får mig att lyssna lite noggrannare. Och trummisen Sebastian Abildsten som får mig att känna mig så trygg och omhändertagen att det bara är att sluta ögonen och njuta av denne batterists underbart kompetenta spel.

Det är inte bara hastigt spel som BAEST bemästrar – långsam malande tyngd och sväng kommer redan i plattans tredje låt, Nihil, som på ett rent lysande sätt visar vad det här gänget är kapabla till. Här finns helt underbara melodislingor som får mig att tänka på NILE, tungt solitt groove och ljuvlig tvåtakt – helt klart plattans bästa spår.

Det enda som jag kan komma på som skulle kunna göra plattan ännu bättre är om bandet inte hade haft med en visserligen fin låt som Styx,  och den avslutande covern på episka BOLT THROWERs No Guts, No Glory. Den förra drar ner tempot och tyngden på skivan, och den senare är helt onödig då BAEST är mer än kapabla att hyvla ner allt motstånd på egna ben.

BAEST visar på “Venenum” att hypen kring dem är värd att ta på allvar. Det här bandet lyckas, utan att hänfalla åt ren nostalgi om det episka 90-tal som de flesta förknippar med death metal, visa att det faktiskt går att förnya och vidmakthålla en extrem fräschör som kommer att få fler att upptäcka denna fina subgrenre. Håll koll på det här gänget – de är värda er tid och er uppmärksamhet.

Tomb Mold – Planetary Clairvoyance

ARTIST: Tomb Mold
TITEL: Planetary Clairvoyance
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska TOMB MOLD har varit en snackis inom den underjordiska dödsmetallscenen sedan bandet startade 2015, och de har sannerligen levt upp till de förväntningar som bara har ökat med varje skivsläpp. Kommande “Planetary Clairvoyance” som släpps den 19/7 är deras hittills bästa skiva.

Den här skivan får mig att minnas varför jag älskar death metal, inte bara för att det låter så fantastiskt om det här bandet, men också för att de visar att genren fortfarande efter så många års existens kan bjuda på utveckling, och på låtar som får nackhåren att resa sig.

Inledande Beg For Life fullständigt maler ner motståndet med sin krossartyngd,  och visar hur mycket det går att variera ett grundriff. Det är så helvetiskt bra, att jag redan efter första lyssningen knappt trodde att TOMB MOLD kunde hålla stilen hela skivan. Gosse, om jag bedrog mig!

När låt två drar igång, titellåten, skuttar jag omkring som en duracellkanin från helvetet, vill dricka öl och hoppa in i en moshpit.

Det är inte bara det att TOMB MOLD har verktygen att skriva både hastig men också svängig musik som gör att jag så i det närmaste totalt dyrkar den här skivan. Det är också känslan av något hemtamt som också känns fräscht som gör “Planetary Clairvoyance” så oemotståndlig.

Payson Power och Derrick Vella bjuder på en riffkavalkad som heter duga, och deras solon har dessutom blivit riktigt bra, en sak som jag tyckte kunde utvecklas från tidigare plattor. Lägg därtill en sådan massiv inrattning av gitarrljudet att jag baxnar, så fattar ni att detta är ren ljungeld. Denna produktion gynnar också Max Klebanoffs (på både trummor och sång) trummor och Steven Musgraves bas.

Det var längesedan jag hörde en sådan genomarbetad dödsmetallplatta som “Planetary Clairvoyance”, och jag skulle inte alls bli förvånad om den dyker upp på en hel massa årsbästalistor när 2019 ska summeras. Kolla in den.

Vomitory – Redemption

ARTIST: Vomitory
TITEL: Redemption
RELEASE: 1999, re-release 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag har lyssnat på “Redemption” under den gångna tiden så har jag vid flertalet tillfällen plockat fram Close-Up #212 och läst intervjun med bandets trummis Tobias Gustafsson. Och varje gång jag gjort det så har jag färdats tillbaka i tiden till dess att jag såg bandet på Getaway Rock Festival om ni kommer ihåg den festivalen.

VOMITORY lirade inne i en av gasklockorna som fanns på festivalområdet och det var, för att använda ett uttryck som nog Tobben skulle skriva under på, helt jävla bläster. Samma känsla återkommer när jag lyssnar på titellåten på den här till stora delar helt förträffliga skivan. Här märker jag hur VOMITORY verkligen har växlat ut på ett så jävla imponerande sätt vad gäller låtskriveri – och då var bandet redan väldigt bra redan på debuten. “Redemption” fullständigt ångar av ren death metal med pondus, och det svänger också så bottenlöst gött i flera låtar att jag vill fara upp ur soffan, dricka öl och häva mig in i moshpits. Inte så illa pinkat för en skiva med så många år på nacken.

Att bandet vid den här tiden hade fått en så brutalt bra sångare i Jussi Linna gör “Redemption” bara än mer njutbar.