Etikettarkiv: death metal

Paradise Lost – Medusa

ARTIST: PARADISE LOST
TITEL: Medusa
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Britterna PARADISE LOST är tydliga med en sak: de är ett band som spelar doom och döds. Måhända har deras mångåriga karriär bjudit på en hel del annat under årens gång, men nu på gamla dagar har man slutit cirkeln med sina egna rötter och är kort och gott nedstämda, dystra och elaka. Ett tydligt minne av det är sen i somras när bandet hade piskat upp en närmast yster stämning bland festivalpubliken på Gefle Metal Fest, och där publikfriande stycken som Say Just Words, Pity The Sadness, One Second, Embers Fire och Enchantment orsakat allsång och ringdans under kvällen. Perfekt läge att fortsätta publikflirten och glida hem med en enkel seger. Om det nu inte vore för att PARADISE LOST faktiskt är ett band som spelar doom och döds. Med öppna ögon väljer man att säga just det ”nu är det slut på glädjen men det skiter vi i”, och leverera ett fullkomligt beckmörker i Beneath Broken Earth. Den låten är antagligen den ultimata motsatsen till publikfrieri och nästan en plåga att lyssna på i livesituationen.

Så. Vad har det med bandets färska platta ”Medusa” att göra? Ingen av de uppräknade låtarna återfinns ju på den?

Svaret är rätt enkelt: den här nya skivan är ett manifest från bandet, en tydlig signal att det faktiskt inte spelar någon roll att medlemmarna närmar sig övre medelåldern och har hållit med detta värv i 30 år. PARADISE LOST är knäckande hårda om de vill, och klarar fortfarande att sabba humöret på vilken fest som helst.

Hur dystert kan det bli då?

Väldigt. Inledande Fearless Sky skiftar från stålgrå till becksvart. Gods Of Ancient är gamla PARADISE LOST i ny tappning, From The Gallows bjuder på en ensam gitarrslinga som står ut som en mistlur i dödsdimman. Vackra singeln The Longest Winter och titelspåret Medusa är antagligen de starkaste låtarna på skivan, och dessutom goda representanter för just den här skivan. Stenhårda, men ändå med det där oefterhärmliga gitarrspelet av Greg Mackintosh och den melodiska sången av Nick Holmes som signum. De gamla parhästarna har uppenbarligen tagit med sig en hel del dödskänsla från sina andra band VALLENFYRE och BLOODBATH, och det märks ju här med. Fast man gör det i den klassiska PARADISE LOST-tappningen så är detta helt klart bland det tyngsta och brutalaste man levererat på år och dar – det dröjer faktiskt till näst sista spåret Blood & Chaos innan man drar upp tempot och släpper in lite musikaliskt ljus (paradoxalt nog, med den låttiteln…).

Totalt sett är det här en skiva som kräver sina varv. Det är inte lättlyssnat, men gediget framfört och ihopskruvat. Det passar novembermörkret till, och efter de senaste släppen med PARADISE LOST så är det ganska härligt att få ta ett steg i annan riktning än mer av samma sak. Lyss och lär ynglingar. Gammal är äldst, surast och tyngst!

Dagoba – Black Nova

ARTIST: DAGOBA
TITEL: Black Nova
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

DAGOBA är ett stycke franskt band som jag får konstatera att jag aldrig hört talas om eller i varje fall inte lagt märke till tidigare, trots deras 20 år i musiklivet. Och jag misstänker att det kan finnas fler än mig därute som har missat detta? Och det är synd. Inte för att det är någon helt omvälvande upplevelse att ta del av fransmännens sjunde studioalbum, betitlat ”Black Nova”, men ändock en väldigt behaglig bekantskap.

Enligt utsago spelar bandet industrial metal, men på ”Black Nova” tänker jag egentligen mer death och groove än industri. Basist Werther Ytier är tillsammans med sångare Pierre ”Shawter” Maille de ursprungsmedlemmar som fört bandet fram till dagens både spännande och stundom rätt utmanande sound som plockar bitar från många musikstilar. I Shawters growl finner jag likheter ömsom med ENTOMBEDs L-G Petrov ömsom med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.). Utöver det varierade growlandet har vokalisten också en verkligt fin rensång.

Framför allt melodiskapandet triumferar på plattan i låtar som t.ex. Lost Gravity och Stone Ocean. De riskerar att rätt snart sitta klistrade vid hjärnbarken om du lyssnar på plattan några varv. Skivan är välkomponerad och t.o.m. introt, en ofta både omotiverad och för mig  mest irriterande komponent, får här godkänt.

Omslaget rekommenderar jag att du tar en extra titt på och helst i ett inte alltför litet format. Ganska äckligt, va? Samtidigt jäkligt snyggt.

En fin stund med DAGOBAs ”Black Nova” har du som lyssnare framför dig. Inte oförglömligt men absolut något att återkomma till när du vill mysa till lite musik med både tyngd och sväng.

Ett favoritspår på plattan är ovan nämnda Stone Ocean men också The Infinite Chase och avslutande Vantablack.

The Lurking Fear – Out Of The Voiceless Grave

ARTIST: The Lurking Fear
TITEL: Out Of The Voiceless Grave
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att vila stilla verkar inte vara något för Tomas Lindberg – mannen mer fler slevar i dödsmetallstuvningen än någon annan. Och egentligen är vila inte direkt nödvändig när det kavlas ut ytterligare en murken rensmacka i form av ”Out Of The Voiceless Grave”.

Visst, detta är musik som inte peakar i originalitet överhuvudtaget. Men hantverket, gott folk, ja det är i det närmaste otadligt. Vid sidan om sig har Lindberg en minst sagt imponerande grupp musiker. Andreas ”Dread” Axelsson på bas, Adrian Erlandsson på trummor, Fredrik Wallenberg och Jonas Stålhammar på gitarr. Samtliga med CV:n som talar för sig själva.

THE LURKING FEAR imponerar på flera sätt. Jag tänker då framför allt på att bandet inte har nöjt sig med att skriva alibilåtar, utan verkligen ser till att fullständigt plöja över lyssnaren med både hastighet och tyngd. Kolla bara in With Death Ingraved In Their Bones för en magiskt uppvisning i kvalitetsdöds.

Gitarrarbetet från Wallenberg och Stålhammar är stundtals så magiskt bra att knogarna vitnar. Och det är något som jag tänker på genomgående: THE LURKING FEAR är ett band där engagemanget får skivan att glöda. Detta är inte ”bara” en skiva som har skapats för medlemmarnas höga nöje (även om jag är helt övertygad om att det har varit hemskt roligt att jobba med processen), utan ”Out Of The Voiceless Grave” är en skiva som vill vara lite mer.

Jag hoppas sannerligen att medlemmarna lägger prioritet på att göra mer musik under namnet THE LURKING FEAR, för detta är sannerligen aningens för bra för att bara resultera i en enda skiva.