Etikettarkiv: Deathcore

Ingested – Call Of The Void

ARTIST: Ingested
TITEL: Call Of The Void
RELEASE: 2019
BOLAG: Unique Leader Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska INGESTED har visat att de kan bygga sitt skåp av brutal musik och ställa det nästan var som helst med framgång. Ganska nya EP:n “Call Of The Void” är inget undantag, men jag tycker mig höra några andra anslag här än bara de stenhårt extrema. Här finns i både Eternal Kingdoms pt. 1 och Pt. 2 fantastiskt fint, riktigt vemodigt gitarrspel som får mig att sluta ögonen, luta mig bakåt och verkligen njuta.

Om ni tror att INGESTED har blivit för mjuka, så får ni däremot tänka om. Det finns gott om hederligt rens på den här fina EP:n som får mig att längta till nästa fullängdare av bandet.

Sångaren Jay Evans svarar, som vanligt, för en riktigt dräpande vokal insats med tonvis av variation i extremerna.

Whitechapel – Mark Of The Blade

imageARTIST: Whitechapel
TITEL: Mark Of The Blade
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

WHITECHAPEL, som såklart har tagit sitt namn efter det område i London där Jack The Ripper begick minst 5 mord på 1880-talet, har under sin karriär blandat och gett med varierande resultat. Jag var direkt missnöjd med föregångsskivan till nu aktuella “Mark Of The Blade”, och egentligen var jag inte alls sugen på att recensera den. Men av någon anledning, kanske främst snacket om att bandets sångare Phil Bozeman i en låt använder det mest oerhörda ett band som sysslar med deathcore kan använda – rensång, bestämde jag mig ändå för att köra.

Har bandet mesat till sig? Nä, det kan jag inte säga. Det är fortfarande rejält gitarrtätt (bandet har tre gitarrister) och de varierar sig numera bra mellan väldigt feta riffmattor och bra melodier. Här skiljer sig bandet inte från de två senaste skivorna. Men faktum är att det är när bandet faktiskt frångår sin genres konventioner som det blir riktigt bra.

Rensången i Bring Me Home gör sitt till, men även utan denna är det en riktigt bra låt, fylld med vemod och rejält känslomässig. Och jag köper den rakt av då bandet verkligen har jobbat fram en stringent stark låt. Likadant är det med instrumentala Brotherhood där bandets tre gitarrister Ben Savage, Alex Wade och Zach Householder får kliva fram och verkligen briljera i en lika mäktig som vacker låt. Efterföljande Dwell In The Shadows golvar mig totalt med sitt oerhört fina sväng som minner en hel del om hur PSYCHROPTIC låter i sina bästa stunder (och de är ju många!), och låter trummisen Ben Harclerode visa upp fint arbete på bastrummorna. Nu kanske ni undrar – hörs basen? Jajemänsan! Inte för att Gabe Crisps spel handlar om att lira rundor runt resten av bandet, men det är alltid bra om basen hörs om ni frågar undertecknad.

Avslutande Decennium (som härleder sin titel till att WHITECHAPEL startade 2006. Fyra originalmedlemmar är kvar i bandet. Bara en sån sak) är även den en bra låt.

WHITECHAPEL uppfinner inte hjulet på “Mark Of The Blade” men revanscherar sig rätt ordentligt från “Our Endless War”. Gott så.

All Shall Perish – This Is Where It Ends

ARTIST: All Shall Perish
TITEL: This Is Where It Ends
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att det verkligen frestar på att lyssna på deathcore är jag inte den förste att upptäcka misstänker jag. Inte för att musiken är speciellt svårtillgänglig, utan för att man så snabbt tröttnar på musiken, som alltsomoftast verkar vara stöpt i samma mall. Detta gäller även ALL SHALL PERISHs nya platta som visserligen bjuder på gött lir, men som jag ledsnar ganska snabbt på.

I mycket har det att göra med att jag tycker att skivan är alldeles för lång, 12 låtar, vilket i detta fall är 4 för mycket. Men mest har det att göra med att musiken blir efter cirka 10 genomlyssningar så förbannat tråkig att lyssna på. Det tas i, det spelas fort, det breakdownas så till den milda grad att man blir lack, det sjungs om hur fruktansvärt påfrestande livet är. Jösses vad man har hört allt detta förut, och i sådana mängder att jag stänger av efter ett tag.

Jag misstänker att min aversion mot ”This Is Where It Ends” har att göra med att jag faktiskt har hört alltför mycket deathcore för att tycka att ALL SHALL PERISH faktiskt har något nytt att komma med, för trots att musikerna lirar på i föredömlig god stil så berör verkligen inte musiken nämnvärt.

Nä, detta är inte min kopp te överhuvudtaget även i fall jag misstänker att ALL SHALL PERISH kommer att nå intresserade lyssnare trots detta. Gott så.