Etikettarkiv: Down Below

WeRocks samlade årsbästalista 2018!

“One List to rule them all, one List to find them, One List to bring them all, and in the darkness bind them.”

Att få ihop individuella årsbästalistor brukar vara en nog bitterljuv huvudvärk för WeRocks skribenter. Att ge sig på uppgiften att knåpa ihop en gemensam lista är inte direkt lättare, men eftersom vi på WeRock nu både är listnördar och (uppenbarligen åtminstone i viss mån) masochister, gav vi oss i kast med detta.

Här följer resultatet av våra ansträngningar, och vi törs nog säga att det blir svårt att hitta ett starkare urval av tio plattor från 2018!

10. HAMFERÐ – Támsins Likam

Omdöme från Martin Bensch.

 

9. BLACK PEAKS – All That Divides

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

8. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

Omdömen från Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

7. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs

Omdöme från Amelie Schenström.

6. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Omdöme från Martin Bensch.

 

5. AMORPHIS – Queen Of Time

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

Omdömen från Robert Gustafsson och Fredrik Sandberg.

3. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

2. TRIBULATION – Down Below

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

1. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Omdömen från Robert Gustafsson, Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

Årsbästalista 2018 – Fredrik

Att utse vilka tio av årets skivor som är de tio främsta är som alltid en hart när omöjlig uppgift. Hur rangordnar man egentligen något så humörberoende som musik?  Min ärliga åsikt om musikåret 2018 är att det faktiskt inte var särskilt starkt, med färre än tio plattor som på allvar kunde konkurrera om den juvelbeströdda kronan. Detta borde egentligen ha gjort gallringen till årsbästalistan enklare, men istället var det säkert ett tjugotal olika plattor som konkurrerade om de sista 3-4 platserna på listan. Så efter den till synes oundvikliga huvudvärken blev detta utfallet:

Topp 10 skivor

10. CLUTCH – Book of Bad Decisions

Några större kulturella höjder kommer kanske aldrig CLUTCH att nå, men det finns inte alltför många band som bättre än dem vet hur man skruvar ihop Sväng™. “Book of Bad Decisions” är måhända en aningen ojämn platta, men visst svänger det rakt igenom. I vissa spår, så som titelspåret, genuint lysande How To Shake Hands och In Walks Barbarella (med textstrofen “weaponized funk”, vilket bara det torde vara värt en plakett av något slag) svänger det till och med så pass bra att det räcker till plats 10 på årsbästalistan.

9. OCEANS OF SLUMBER- The Banished Heart

“The Banished Heart” är inte en lika stark platta som föregångaren “Winter”, men det är det å andra sidan jäkligt få plattor som är. Samtidigt erbjuds även här gott om finstämd magi tillsammans med tung, mörk melankoli, och Cammie Gilbert är fortsatt en av världens allra bästa sångerskor. En vacker platta, där titelspåret sticker ut lite extra.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag är egentligen mer förvånad över att BEHEMOTH kvalar in först på åttonde plats än vad jag är över att de är med på listan, då polackernas alster brukar komma med kvalitetsgaranti. Det som håller dem tillbaka från ännu högre placering är att den symfoniska ljudkulissen ibland stjäl väl mycket fokus från den rena, råa energi som BEHEMOTH är kapabla till. Men visst, med spår som Wolves Ov Siberia, God = Dog och Angelvs XIII finns det ändå mer energi än vad många andra band förmår uppamma.

7. TRIBULATION – Down Below

“Down Below” är nog den platta som åkt mest jojo i min bedömning när den här listan skulle värkas fram, och sannolikt även den platta som är mest humörberoende. Intrikat, mångfacetterad, vacker och mörk är det en platta med mycket att erbjuda, men det är även ett verk som kräver full koncentration och ett visst vemod som ingångsvärde hos lyssnaren för att verkligen komma till sin rätt. Nightbound och The World är hur som helst genuint lysande spår.

6. EARTHLESS – Black Heaven

För cirka 4-5 år sedan fanns det en 70-talsvåg som väldigt tydligt sköljde över rockmusiken, med hur många bra tungt gungande, blues-bottnade alster som helst att välja mellan flera år i rad. Denna våg har i mångt och mycket ebbat ut, men EARTHLESS håller fanan jäkligt stolt och högt! Årets ledigt svängigaste och mest pårökta alster, med tydliga influenser från JIMI HENDRIX, LED ZEPPELIN, CACTUS och liknande klassiker. Är det instrumentala åttaminuters-monstret Black Heaven årets bästa låt? Fullt möjligt.

5. THE CROWN – Cobra Speed Venom

Dödsmetall FTW! Eller, for the femteplats på årsbästalistan, i alla fall. “Cobra Speed Venom” är ett alster kliniskt fritt från krusiduller och post-metal-kultursvåra ambitioner. Här finns istället bara ett överflöd av tyngd, dubbelkaggar, tvåtakt och köttigt svulstiga riff med ypperligt driv. Om någon ber dig tipsa om en platta som kan visa dem vad dödsmetall är, funkar denna platta utmärkt. Varför inte börja med det härligt råa titelspåret?

4. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

En låt under åtta minuter, sex stycken som är längre än nio minuter. Detta är ingen platta för slö bakgrundslyssning, utan precis som i fallet med TRIBULATION tidigare ett verk som kräver sin uppmärksamhet. Även här finns det dock mycket att hämta för den som är villig att investera tid och koncentration. Det är ett mångfacetterat och vackert mörker som målas upp med hjälp av eleganta mollharmonier, drivna trummor och ack så desperations-osande skriksång, ett mörker man gärna låter sig drunkna i. Heroin Waltz utgör den vackraste pärlan vilandes på den kalla botten.

3. NECROPHOBIC – Mark of the Necrogram

Det är med darriga steg du sakta går nedför den vindlande stentrappan. Unkna pustar av rutten luft slår upp emot dig från källarvalvets djupa mörker, och släcker nästan din flämtande fackla. När du viker runt hörnet efter trappans sista steg, ser du i skuggorna konturerna av en fruktansvärd, demonisk best kedjad till den fuktiga stenväggen. Besten kastar sig mot dig om och om igen med hatisk frenesi, och det är bara de rostiga kedjorna som räddar dig från en blodig, horribel död. “Mark of the Necrogram” är den besten, och rycker i de där kedjorna precis så härligt illavarslande som en black metal-platta skall göra…

2. BLACK PEAKS – All That Divides

Pretentioner i sig behöver inte vara av ondo, det finns gott om pretentiös musik som har genuint hög verkshöjd och lever upp till sin ambitionsnivå. Dock brukar sådan musik oftast vara relativt svårlyssnad och krävande. BLACK PEAKS lyckas dock i och med “All That Divides” kombinera det bästa av två världar, då detta är en platta som erbjuder både intrikata arrangemang och mångbottnade kompositioner utan att för den skull tulla på hit-faktorn. Melodierna levererade av Will Gardner är fästande, och när sagda herres sångstil även erbjuder både sval luftighet och härligt raspig ångest, blir slutresultatet riktigt, riktigt bra.

1. AMORPHIS – Queen of Time

AMORPHIS har alltid varit bra, och deras släpp vanligtvis en given post på årsbästalistan. I år tar de dock steget hela vägen högst upp på podiet och är inte bara bra, utan bäst. Blytunga riff, köttig growl och oklanderligt skarp gitarrdist gifter sig med löjligt snygga harmonier, högklassig rensång och eteriskt luftiga körer, och tillsammans får de ack så vackra barn i form av låtarna på “Queen of Time”. Produktionen är som alltid oklanderlig, och som bonus har AMORPHIS på detta släpp mixat upp sitt finska vemod med ett par sömlöst inritade orientaliska mönster. Kvalité rakt igenom, och därmed en värdig vinnare av titeln årets bästa platta 2018!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “äntligen!”
Årets “äntligen!” har inget med Nobel-priset i litteratur att göra, utan vad vad det handlar om är att jag till slut, efter många år, fick chansen att se THE HELLACOPTERS live. De var verkligen precis så snortighta, spelglada och helgjutet rock ‘n’ roll-svängiga som jag hade hoppats på. F**k yes!

Årets “guilty pleasure”
Alltså, egentligen tycker jag ju inte att det finns något sådant som “guilty pleasures”. Man får tycka om precis vad man vill, och antingen så gillar man något eller så gör man inte det. Inte i något av fallen behöver man skämmas för sin åsikt. Men om jag nu skulle se något av det jag gillat under året som ett skyldigt nöje, så är det i så fall låten Steel and Silver med VISIGOTH. Oerhört pompöst, vindmaskin-fläktande-i-håret-dramatiskt och pojkrums-macho, men lik förbannat väldigt trallvänligt, medryckande och snyggt utfört. Death or glory, into battle now we ride!

Årets gitarr-onani
Här joggar MARTY FRIEDMAN hem hedersomnämnandet med sitt spår Whiteworm, som är en månghövdad best med gott om charm. Inslag av allt från djent via smörig easy listening till SANTANA-vibbande latino-sväng utgör en ständigt ombytlig ljudkuliss till ett gitarrspel i den allra högsta skolan. Läckert!

Årsbästalista 2018 – Robert

Musikåret 2018 – riktigt bra! Ett par toppar som nådde otroligt högt, samt flera riktigt vassa skivor från gamla rutinerade rävar. Att peta alster från JUDAS PRIEST, ALICE IN CHAINS, IMMORTAL, DIMMU BORGIR med flera från den yppersta toppen svider, men ni vet hur det är – there can be only ten. Och musikåret destillerade fram dessa…

Topp 10 skivor

10. CRESCENT – The Order Of Amenti

CRESCENT stammar – som sig bör med denna lyrik! – från Egypten. och gosse vilken mäktig skiva de har satt samman.

Det är klassisk svärtad döds som för tankarna till BEHEMOTH och NILE, men det är helt eget – och smiskar rumpa hela vägen till tiondeplatsen. Håll span på det här gänget framöver!

9. EVIL WARRIORS – Fall From Reality

Alltså… namnet på det här bandet kan ju få en att ta sig för pannan och undra hur de tänkte – men ser man bortom det så döljer sig en av de ondaste riffpartjane som kokats ihop på en black metal-platta från Tyskland på.. ja.. någonsin? Dra mig baklänges vad bra det är.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag tror fanken inte Nergal och BEHEMOTH kan göra något fel. Inte ens när de ska följa upp smått legendariska “The Satanist” så går de i fällan och försöker sig på en given uppföljare – istället kommer en dynamisk, nytänkande extremmetalplatta med… popmelodier och barnkörer. Och man kommer undan med det med den äran.

7. UADA – Cult Of A Dying Sun

När amerikanska black metal är riktigt riktigt bra så river den djupa sår i själen. Gräver fram allt du har gymt i dina inre skrymslen, oavsett om det är ångest, kärlek, sorg eller rädsla. UADA och deras andra platta “Cult Of A Dying Sun” är en sån skiva. Gåshud från start till mål, typ.

6.SLÆGT – The Wheel

Danska SLÆGT är sjukt intressanta. De går sin egen väg, och mixar rock’n’roll, black metal, döds och heavy metal, och det på ett sätt som får en att längta efter resten av bandets karriär. För det här kan väl bara sluta väl, right? Gör man den här skivan som fullängdare nummer två så har man något speciellt på gång…

5. BLACK FAST – Spectre Of Ruin

Årets argaste skiva?

Sannolikt. Och det är ju bra!

BLACK FAST har meckat ihop en häxbrygd av thrash, heavy och black metal som träffar lyssnaren som en högerslägga rakt i fejset. På nåt märkligt sätt har de rackarna lyckats få dit ett helt knippe melodier och bra låtar dessutom. Svårt att värja sig då!

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

NECROPHOBIC har ett par ess i rockärmen sedan tidigare. En skiva som “Hrimthursum” går ju liksom inte av för hackor, och när då “Mark Of The Necrogram” från 2018 nästan äter den till frukost så vet man att det när något speciellt. Innehåller förövrigt årets låt, Tsar Bomba!

3. SKELETONWITCH – Devouring Radiant Light

Alltså… gitarrspelet på den här skivan får mig att tappa andan en aning. Känslan. Riffen. Slingorna. Drivet. Det är underbart, och att SKELETONWITCH kunde producera såna här starka låtar över en hel skiva hade jag ingen aning om. Förrän nu då. Sent ska syndaren vakna.

2. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Egentligen finns det inte ett smack som talar för att detta ska gå hem på bred front. Kolsvart lyrik, låtar runt 10-minutersstrecket och ett totalt introvert perspektiv på livet… det är liksom motsatsen till populistiskt, så att säga. Och lik förbannat står man där, med HARAKIRI FOR THE SKY’s fjärde giv i högtalarna och fulgrinar för att det är så vackert och sorgligt på en och samma gång. Och kan inte annat än att älska skivan, trots att den är så… otymplig att älska. Livet är verkligen fantastiskt.

1. TRIBULATION – Down Below

Ärligt talat – i slutänden var det inte mycket att bråka om. Hur bra skivor de andra kandidaterna än släppt så har mitt hjärta tillhört “Down Below” sedan den dag den släpptes – och då trodde jag inte att TRIBULATION skulle ha en chans att överträffa sig själva efter förra given “Children Of The Night”. Detta kommer att gå till historien som en klassiker, och vi ska vara glada att vi får leva i det här bandets tidsålder.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets liveskiva
Flera bra kandidater i år (sa jag att det är ett starkt musikår?), men till slut går det inte att värja sig mot OPETH och deras “Garden Of The Titans”. Filmningen utomhus med de underbart vackara röda klipporna tillsammans med setlistan gör detta till något alldeles extra.

Årets blunder
MACHINE HEAD har några av världshistoriens starkaste skivor på resumén (“The Blackening” tronar till exempel allra högst på listan över bra skivor 2006-2015), men med årets “Catharsis” lägger bandet en rejäl bajskorv. Vad fan hände?

Årets hårdrocksexportörer
Danmark. Ja, jävlar vad Danmark exporterat hårdrock på senare tid. Nykomlingar som SLAEGT, TAPHOS, PHRENELIT, UNDERGANG och RISING trängs med gamla ess som KING DIAMOND, D.A.D och VOLBEAT. Imponerande att det där landet levererat så bra.

Årets “Ett värdigt slut”
SLAYER har alltså bestämt sig för att hänga upp handduken, och man reser världen runt för att tacka för sig. Genom att ge samtliga närvarande ett rejält kok stryk! Det är så bra, och känns så värdigt att de här legendarerna får avsluta så här. Hell, SLAYER!