Etikettarkiv: Eat Heavy Records

Skivor

Haradrim – Death Of Idols

Lämna en kommentar

ARTIST: Haradrim
TITEL: Death Of Idols
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Trust No One Recordings/EAT Heavy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag blir alltid glad när det kommer promos från Tomasz och Erik – de har hittills visat sig ha ett rätt bra korn för att leta upp band som ligger och puttrar i undervegetationen redo att brisera.

HARADRIM (såklart bonuspoäng från undertecknande bibliotekarie för referensen till Tolkien) från de norra delarna av landet har kokat ihop en till stora delar riktigt sympatisk skiva.

Det som jag mest går igång på är det rent fantastiska gitarrspelet från Anton Palmborg. Här finns en otroligt fin stringens i både riffen som ledigt pendlar mellan de crustiga delarna till de svärtade ditona. Lägg därtill en kuslig skicklighet att väva in rent infernaliskt snygga melodislingor och vi får en skiva som detta hänseende smeker trumhinnorna på rätt sätt.

Och det börjar bra direkt – titellåten är en av de bästa låtarna på plattan, och det är lite av ett tveeggat svärd att öppna med en så pass stark låt med ljuvlig stämning och furiösa blastbeats som triggar igång nackmuskulaturen hos mig direkt. Jag skriver tveeggat för det är svårt att följa upp en dylik låt, och trots idogt lyssnande så faller jag inte lika hårt för Venus Falling som visserligen har en till stora delar nöjsam musikalisk båge, men där refrängen aldrig riktigt lyfter för mig.

Ska jag hitta en akilleshäl hos HARADRIM så är det faktiskt – för en refrängdåre som mig – just refrängerna. Här finns några som jag tycker drar ner helhetsintrycket, och som om bandet hade kört låtarna ytterligare ett varv med sträng blick på detta hade fått mig att höja betyget ett snäpp. Så pass bra är nämligen “Death Of Idols” i övrigt.

Här finns ett underbart driv i härligt stökiga Tyrant, furiösa Nero som med emfas visar att korthet är en dygd, brutalt drivande Conquest och snyggt snirkliga Acheron som jag verkligen gillar. Jag uppskattar också hur sömlöst Palmborg och Dennis Sjögren (bas) går mellan black metal och crust på ett väldigt balanserat och bra sätt. Sången är en ren dröm – brötigt och köttigt, men med en tydlighet i fraserna som gör att det går att höra vad som sjungs. Produktionen är föredömligt uppstyrd.

Jag ser, med tanke på hur sympatisk “Death Of Idols” är, fram emot att få höra mer från den här duon.

Skivor

Child – Meditations In Filth

Lämna en kommentar

ARTIST: Child
TITEL: Meditations In Filth
RELEASE: 16/2 2023
BOLAG: EAT Heavy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Alla som skriver om musik, eller ens lyssnar på musik, vet hur fantastiskt det är när en skiva som man haft förväntningar på lyckas med att leva upp till dem. CHILDs “Meditations In Filth” är en skiva som har hypats i ganska många delar av scenen, inte minst med tanke på att Erik och Tomasz – duon bakom EAT Heavy Records och Metalpodden – är ganska duktiga på att bedriva marknadsföring, och för att de har visat att de har viss fingertoppskänsla när det kommer till vilka band de väljer att samarbeta med. Men det är en sak att bli hypad och en annan sak att lyckas leva upp till hypen.

På pappret är “Meditations In Filth” visserligen en debutskiva, men CHILD befolkas inte precis av duvungar inom scenen. De allra flesta torde känna till Alex Stjernfeldt från GRAND CADAVER på gitarr, och med tanke på hur helvetiskt bra de låtar som har släppts innan fullängdaren – däribland smått geniala Manic Vortex – så har i alla fall jag byggt upp nästan orimliga förväntningar på skivan.

Som ni förstår av betyget så infrias i det närmaste samtliga. Min främsta anmärkning gäller de fem, ska vi kalla dem intermezzona, Splendor Solis, Prima Materia, Nigredo, The Stone Which Burns och Vitriol som inte fyller någon som helst funktion på skivan. Då hade bandet hellre fått skriva en till låt. Det finns också några, visserligen korta, transportsträckor som drar ner helhetsintrycket.

Men resten av skivan är en mästerlig uppvisning i gitarrdriven dödsig grindcore. Är du svag för HM2-soundet så kommer du äta den här skivan med sked. Maken till ljuvlig produktion som så väl lyfter fram de fina insatserna från samtliga medverkande musiker. Jag vill verkligen poängtera att CHILD är ett band som lirar som just detta – en samstämmig enhet som drar åt samma håll. Stjernfelt och Stålberg driver visserligen musiken framåt med sitt vildsinta gitarrspel, och när de backas upp av basisten Staffan Persson och trummisen Albin Emanuel Sköld blir det en våldsam utväxling som stundtals gränsar till genialitet. Sångaren Joakim Lindström har en pipa som skapt för att sjunga den här typen av musik. Den är ljuvt brötig men också tydlig. Jag får samma känsla av Lindströms insats som jag får när jag lyssnar på BAESTs Simon Olsen, och det är något som ni ska ta som ett mycket gott betyg.

“Meditations In Filth” är en djupt beroendeframkallande skiva som har snurrat försvarlig tid även efter att jag skrev färdigt den här texten. Med ett gediget hantverk i låtskriveri där snart sagt varenda låt känns som en present är det högst troligt att skivan kommer vara med i racet om årsbästalisteplaceringar. Plattan upplever jag som både otroligt hemtam – här finns flera stilgrepp som jag helt enkelt förväntar mig från en dödsig grindcoreplatta – men ändå upplever jag den som fantastiskt fräsch och relevant. Mest imponerar den rena stringensen – “Meditations In Filth” är en skiva som håller en hög och jämn kvalitet och präglas av en satans entusiasm och glöd.

“Meditations In Filth” förtjänar många lyssnare – kolla in den.

Skivor

Various Artists – Eating The Swedish Underground: Vol. 1

Lämna en kommentar

ARTIST: Various
TITEL: Eating The Swedish Underground: Vol. 1
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: Eat Heavy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Samlingsskivor kan vara kul, och det finns gott om exempel på skivor inom denna illustra genre som blivit klassiker för just det där bandet som fick sin chans på just den skivan blev något ganska stort, eller kanske helt gigantiskt.

Därför är det en respektingivande tradition som Tomasz och Erik väljer att ansluta sig till med det första släppet på sitt bolag, och därför också en smula nervöst inbillar jag mig.

Nu tror jag att både de nyblivna skivbolagsbossarna och ni andra kan slappna av när de och ni ser den där betygsåttan, eller hur?

Samlingsskivor kan, och kanske bör, vara spretiga historier men alltför mycket blir ju lite för bra. Därför är det skönt att se att det finns något som liknar en röd tråd på den här skivan.

Självklart, och högst uppskattat från min sida, är det att öppna med två riktiga fartlåtar. ETERNAL EVIL hämtar sin inspo från både tidiga METALLICA och SLAYER och de gör det bra utan att förfalla till total antikvitetsdyrkan. Det känns fräscht och jag ser mycket fram emot debuten som kommer i november.

AGE OF DYSTOPIA visar med Gore Commander att de kan sin thrash. Jag formligen älskar det distinkta markeringsarbetet på cymbalerna precis innan huvudriffet börjar. Bara detta får mig att gå i gång som satan, och resten av låten är minst lika fin.

Hastigt lirad metal är ju bra, men det funkar minst lika bra med sväng för min del. Därför är det så grymt skönt att få höra ett band som GUENNA som ser till att både få det rätta gitarrljudet i Bongsai, löjligt snygga melodier och ett satans sväng som jag både tror och hoppas kommer ge bandet många lyssnare i framtiden.

OBOLUS Sov Gott, Rose-Marie är den låt jag kämpat mest med på den här skivan. Den har ett fint tålamodsprövande vemod som jag gillar mycket, och en klassisk uppbyggnad som funkar bra. Den skulle hemskt gärna fått varit mer massiv – och med det menar jag att jag hade hemskt gärna hade fått mer av den ljuvliga desperation som finns i slutet av låten.

KATAKOMBA kan sin döds. Av samtliga band på den här skivan så har stockholmarna den i särklass fläskigaste produktionen och den passar Godless Crypt så fruktansvärt bra. Övergången från det tunga svänget till tvåtakten vid 1-minutstrecket är, trots att det gjorts en miljard gånger, helt magiskt. Mer tack!

EASTERN HIGH lirar progressiv metal med sjukt snygg sång. Jag blev inte förvånad när jag såg att det är Ola Svensson från lokala CHINE som sjunger. Mycket snyggt sväng och en grym produktion gör att det här lätt slinker ner.

FLORAs progressiva musik gillar jag skarpt. Jag uppskattar att produktionen är så härligt organisk och det här bandet vill så mycket med sin stundtals OPETH-minnande musik. Med mer rutin kan det bli magiskt, för bandet läger sig på en hög och bra nivå redan nu.

ULFVEN formligen andas Norrland för mig. Det låter som mustiga skogar och ruttnande lik. Att bandet sjunger på svenska gör att det känns än mer autentiskt. Fruktansvärt snyggt gitarrarbete och stark känslomässig intensitet gör att det är ett brott att det här bandet inte har signats än.

“Eating The Swedish Underground: Vol. 1” är en fin skiva och jag tycker att banden och Tomasz och Erik ska känna sig stolta av vad de har åstadkommit här. Jag hoppas att det blir mer skivor från bolaget. Att flera band som medverkar här har fått skivkontrakt, kanske som en följd av att ha förekommit i Metalpoddens avsnitt om Sveriges bästa osignade band, visar på en fin känsla från Tomasz och Erik att välja band som är bra.