Etikettarkiv: Hannes Grossmann

Listor

Hot or not? – Juni 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Symbolic Nature Of Terms
ARTIST: Hannes Grossmann
VALD AV: Martin

Amelie: Det stampar på, tryggt och säkert, stilfullt och med hög musikalisk kvalitet. Absolut lyssningsbart men spännande? Knappast. Landar för min del i ”helt okej bakgrundsmusik”.
Robert: Säg ordet “ungkarl” flera gånger snabbt i rad: ungkarlungkarlungkarlungkarlungkarlrunkar… slutordet säger det mesta om hur dessa musiker vill visa upp att man är just musiker. Duktiga såna, och låten är egentligen inte dålig –  men det är skapat för och med hjärnan. Hjärta och känsla göre sig icke besvär. Detta är inget för mig.
Fredrik: Habil och kompetent utförd, men överlag ganska trist, dödsmetall. Det tuggar väl på rätt okej, men det händer liksom inget som riktigt förmår engagera. Next, please.

https://open.spotify.com/track/7zAmUeT8QtTM7syg2nAktX?si=b59e098bcde94d8d

LÅT: Lost In The Waves
ARTIST: PHARAOH
VALD AV: Robert

Amelie: Melodiskt så det förslår och även om det känns som att en hört melodin många, många gånger förr så duger det i alla falla att höra ännu en gång – och ännu en. Omgångens starkaste.
Martin: Alltså, den här låten har vuxit med varje lyssning. Nu har jag svårt att inte uppskatta det fantastiska svänget som PHARAOH dukar upp. Den underbara gitarrtonen gillar jag också, och sången är fantastisk!
Fredrik: Vid en första genomlyssning kändes denna lite enahanda, men vid ytterligare genomlyssningar upptäcks nyanser och detaljer. Lost In The Waves visar sig vara ett ganska charmigt nummer, som förtjänstfullt blandar hjälterock med thrash och en märkbar dos riktigt tidiga SCORPIONS. Trallvänlig refräng och fet avslutning!

LÅT: Blood And Envy
ARTIST: The Great Discord
VALD AV: Fredrik
Robert: THE GREAT DISCORD går ju inte i upptrampade stigar och mixar helt efter eget behag. Ibland blir det lysande, ibland mindre bra – men alltid intressant. Blood And Envy är inte det bästa eller mest originella man skapat – därtill är de ganska tråkiga RAMMSTEIN-influenserna (se där ett oerhört överskattat band!) lite för starka, men… ändå. De har det, det där säregna soundet som gör att det sticker ut!
Martin: Låt vara att THE GREAT DISCORD är ett av de band som jag uppskattar enormt mycket och att influensen av RAMMSTEIN i den här låten kanske inte faller alla på läppen – jag har vansinnigt svårt att inte gilla detta! Det är mäktigt, pompöst nästan, och så Fia Kempes sång som ju alltid levererar. Stekhett!
Amelie: Inleds maffigt och lovande. Avslutningen är pampig. Och visst är det kvalitet i sången och i låten som helhet men det här är bara inte vad jag personligen gillar.

LÅT: Hate Cloak
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Amelie

Fredrik: Bitvis rätt sköna riff, och den ganska fattiga produktionen passar nu faktiskt materialet rätt bra. Bitvis får jag nästan lite vibbar av tidiga METALLICA, tro det eller ej. Så inte helt oävet, men låten är för lång och sånginsatsen i ärlighetens namn inte alltför jäkla het. Så för min del ett rätt svalt helhetsintryck.
Robert: Det går kanske nästan inte att beskriva hur “trve” DARKTHRONE är, och det är inte för att de bränner kyrkor och bor i skogen. Det är för att man fortfarande, 19 plattor och 30 år in i karriären orkar hitta nyanser i sin musik och influeras av andra lika som man ger tillbaka till scenen. Hate Cloak är lite för lång och enformig för att få upp mig i brygga, men det spelar ingen roll. Herrar Nocturno Culto och Fenriz levererar som vanligt ändå!
Martin: Jag borde inte gilla detta så mycket som jag gör. Trots att produktionen skaver och att låten är alldeles för lång egentligen, nog fan ormar den sig in i hjärnan! Oreserverad kärlek är det inte, och det kommer det sannolikt aldrig att bli mellan mig och DARKTHRONE – för det tarvas bas!

Skivor

Hannes Grossmann – To Where The Light Retreats

Lämna en kommentar

ARTIST: Hannes Grossmann
TITEL: To Where The Light Retreats
RELEASE: 1/6 2021
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har verkligen inte svårt att gilla det som Hannes Grossmann gör på sina soloskivor. Med tanke på den rent ruggiga graden av sysselsättning som denne trummis har i band som BLOTTED SCIENCE, ALKALOID, TRIPTYKON och ETERNITY’S END samt alla band som han har varit med och spelat i tidigare är jag rent förundrad hur han ens hinner med att skriva, spela in och producera eget material.

Han har tagit med sig ett rätt hyfsat gäng kompisar på den här skivan – Linus Klausenitzer på bas, Danny Tunker på gitarr och V. Santura på sång gör gedigna insatser. Plus att många solon spelas av Christian Muenzner och Morean gästar på en sång gör att meriterna står som spön i backen redan i startblocken. Men det behöver ju inte betyda att en skiva blir bra för det, eller hur?

Tur då att “To Where The Light Retreats” har en riklig mängd fantastiska låtar. Inledande trion The Great Designer, The Sun Eaters och The Symbolic Nature Of Terms är smockor som dignar av helt underbart spel. Framför allt öppningslåten har en oerhörd förmåga att övertyga mig om att den inte är 8 minuter lång, vilket den inte är ensam om här.

Överlag präglas skivan av en enorm spelglädje som det är svårt att inte imponeras av. Gitarrspelet är helt magiskt, och solona snuddar stundtals vid stratosfären.

Blir det inte för tekniskt? Nä, “To Where The Light Retreats” lyckas klara denna balansgång mellan det tekniska och det melodiösa oerhört väl. Som uppskattare av Grossmanns andra väldigt tekniska band kan jag hitta tillräckligt med mumma för att jag ska känna att den här skivan är verkligen värd att kolla in, men den kommer också att uppskattas av folk som dras åt melodisk dödsmetall.

Produktionen är ganska torr, men organisk. Framför allt känns allt som liggandes på rätt nivåer – inget instrument tillåts dominera och ser till att förstärka varandra.

Fullständigt helgjuten är inte “To Where The Light Retreats”, men det gör verkligen inte ont att lyssna på den. Kolla in den.

Skivor

Hannes Grossmann – The Crypts Of Sleep

Lämna en kommentar

ARTIST: Hannes Grossmann
TITEL: The Crypts Of Sleep
RELEASE: 2016
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att tycka om Hannes Grossmann – en trumslagare som har satt sitt avtryck i band som NECROPHAGIST, OBSCURA, BLOTTED SCIENCE och senast i alldeles utmärkta ALKALOID vars “The Malkuth Grimoire” från 2015 tog förstaplatsen på min årsbästalista.

“The Crypts Of Sleep” är inte en speciellt ny skiva, den kom i början av september, men jag känner ändå att jag vill skriva om den då den är alltför bra för att inte få all den uppmärksamhet jag tycker den förtjänar.

Det som är det bästa med Hannes Grossmann är att han visserligen är en superteknisk trumslagare, men detta blir inte det viktigaste för honom att visa upp. För visst blir jag imponerad av de mer än fläskiga fillen, blastbeatsen och tekniken, men jag blir än mer imponerad av låtskrivartalangen som Grossmann i all evidens lägger fram på ett ytterst övertygande sätt.

Om ni lyssnade på första soloskivan – “The Radial Covenant” – kommer ni känna igen er. Här på “The Crypts Of Sleep” har han fått till än mer stringent skrivna låtar. I stort sett hela skivan är en enda lång triumfparad av musikalisk mumma som får mig att studsa till av häpnad och glädje.

Fina Hail Satan med sin monumentala tyngd och krossande refräng, rent geniala Oceanborn med sitt ystra sväng och avslutande kolosserna Beyond The Boundaries Of Death och Anima Inferna är dock låtar som sticker ut lite extra.

Produktionen är helt underbar. En frisk jordighet i hur trummorna låter är extremt uppfriskande. Gitarrerna och basen kommer fram helt ypperligt. Och framför allt – allt är positionerat så att det bildar en helhet där de individuella delarna aldrig skiner på någon annans bekostnad.

Gillar du smart, genomtänkt och extremt uppiggande progressiv teknisk death metal så har du redan koll på Hannes Grossmann. Alla andra: kolla in för helvete.