Etikettarkiv: Metal Blade

Portrait – At One With None

ARTIST: Portrait
TITEL: At One With None
RELEASE: 3/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

PORTRAIT. De har aldrig hymlat med vad för sorts musik och vilket årtionde denna gjordes under de gillar och hämtar sin inspiration ifrån.

1980-tals referenserna står som spön i backen på varenda skiva som bandet från Kristianstad har gett ut under karriären, och även om det rena kopierandet (se debuten från 2008 som var en ren MERCYFUL FATE-skiva utan att vara orginalbandet) har tonats ut allt mer så tror jag inte många kommer att missa att PORTRAIT dyrkar JUDAS PRIEST, IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE/KING DIAMOND på ett i det närmaste religiöst sätt.

Kan man köpa detta faktum är kommande “At One With None” en skiva som man kommer gilla. Entusiasmen och hantverksskickligheten är det i alla fall inget fel på. Att sångaren Per Lengstedt dessutom har kopplat in ytterligare en växel är klart märkbart. Sången är den bästa som bandet har presenterat på samtliga plattor.

Men såklart är detta också bandets akilleshäl. PORTRAIT blir ett alibiband alternativt en musikalisk snuttefilt eftersom man saknar att bandets inspirerande band inte skriver sådan här musik längre, framför allt då inte IRON MAIDEN, och då måste det till en satans leverans om man ska behålla sin relevans. PORTRAIT har i alla fall för mig med denna skiva visat att ja, de kan sitt hantverk, men börjar alltmer slira ut ur bild för mig. Vill jag verkligen ha JUDAS PRIEST, MERCYFUL FATE och IRON MAIDEN, ja då lyssnar jag på originalen. Mitt behov av ett band som så stringent kollar bakåt som PORTRAIT gör har blivit allt mindre, och de är inte längre ett band vars skivor jag ser fram emot, utan ett band som “bara” underhåller för stunden. Gott så, men hela vägen räcker det inte.

Fractal Universe – The Impassable Horizon

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: The Impassable Horizon
RELEASE: 25/6 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vid de första antalet genomlyssningarna av “The Impassable Horizon” var jag aningen skeptisk. “Vad är det med band som ska lägga till saxofon till den här graden?” tänkte jag. Jag har inget emot saxofonen som instrument – jag har lyssnat min försvarliga del på både SPIDERGAWD och den där berömda balladen på DREAM THEATERs “Images & Words” och njutit.

Men sedan började jag tänka hur otroligt logiskt användandet av saxofonen blir här. Vi pratar ändå om ett franskt progressivt och tekniskt dödsmetallband. Och nu får ni ta detta med en skopa salt om ni vill, men om jag jämför progressiva tekniska dödsmetallband från USA med band som kommer från Frankrike, Tyskland, Belgien, så nog har de europeiska banden en vida mer intellektuell inställning till sin musik? Med detta i åtanke så kanske frågan istället borde vara varför inte fler band använder sig av blåsinstrument?

Nu kanske ni tror att det liras rundor på luren i varenda låt på “The Impassable Horizon”, men så är det inte. Istället använder FRACTAL UNIVERSE instrumentet på ett skrämmande effektivt sätt som gör att låtarna förstärks på ett rent magiskt sätt. A Clockwork Expectation sammanfogar på ett oerhört fint sätt tungt sväng, blasts, djentiga inslag, lite Steve Vai-inspo på solot direkt efter saxsolot och en satans sånginsats av Vince Wilquin.

Men det tog en stund att komma dit, för då jag föll omedelbart för det här gängets förra skiva, “Rhizomes Of Insanity” som kom 2019, och spelade skivan om och om igen, så fick jag kämpa med “The Impassable Horizon”.

Är det för att bandet radikalt har ändrat inriktning? Nä, för det har de inte. Här finns fortfarande nickarna till CYNIC, ALKALOID, DEATH och GOJIRA i någon mån som, såklart, bandet gör sin egen grej av. Nej, snarare är det så att “The Impassable Horizon” har låtar som bänder och skaver åt fler håll än på tidigare plattor, och som gör den här plattan som helt enkelt behöver lite mer lyssnartid för att komma till sin rätt. När detta väl händer så kommer ni inse att den här skivan är lika bra som föregångaren och med eftertryck visar på att FRACTAL UNIVERSE är ett band som är så fantastiskt att lyssna på.

Jag hyllade produktionen på “Rhizomes Of Insanity”, och den som bandet har fått till här är faktiskt ännu bättre. Här finns en underbar rymd i ljudbilden som är direkt hänförande stundtals, men också en densitet i de mer gitarrstinna delarna. Att bandet tog två dagar att ratta ljudet på Clément Denys trummor märks för satan så bra de låter. Är då detta viktigt? Ja, när man betänker hur fantastiskt fint produktionen förstärker redan otroligt bra låtar så blir det ju det.

FRACTAL UNIVERSE bevisar med självklar tydlighet att de är ett av de intressantaste banden inom scenen med “The Impassable Horizon” som med råge kvalar in som en av årets hittills bästa skivor. Kolla in den.

Vulture – Dealin’ Death

ARTIST: Vulture
TITEL: Dealin’ Death
RELEASE: 21/5 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ska man köra retro-racet, så ska man göra det fullt ut. Tyska VULTURE gör detta, och har gjort det sedan starten av bandet 2015. Prick allt med det här gänget är så välgjort att det inte är svårt att imponeras. Kolla bara på det omslaget! Det hade lika gärna ha suttit på en skiva som kom ut på 1980-talet även om den är en tydlig nickning till filmen “The pit and the pendulum” som kom ut 1961 och som baseras på ett verk av Edgar Allan Poe.

Även bandmedlemmarnas scenalias är så fruktansvärt helgjutna.

S. Castevet och M. Outlaw på gitarr,  A. Axetinctör på bas, G. Deceiver på trummor och L. Steeler på sång. Blir det för mycket för att ta på allvar? Lugn, dessa durm und strang-herrar från Dortmund kan sitt hantverk. “Dealin’ Death” fullständigt sprutar ur sig en helt underbar speed/thrash metal som i alla fall jag har oerhört svårt att värja mig emot.

Riffen sitter som en truckerkeps, det är bra driv i samtliga låtar och det matas på med både tvåtakt och gruvligt gött sväng genom hela skivan. Plus att jag älskar stämningen på skivan. Det är precis som att VULTURE har tagit prick allt som jag gillar med 1980-talets scen med IRON MAIDEN, METALLICA, MERCYFUL FATE och JUDAS PRIEST och ändå lyckas med att göra något eget av det arv dessa band har lämnat.

Framför allt är VULTURE skickliga på att underhålla. Hade jag gjort en årsbästalista över skivor som är perfekta partyplattor då hade “Dealin’ Death” tveklöst platsat på den. Kolla in den.