Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Sorcerer – In The Shadow Of The Inverted Cross

Lämna en kommentar

Sorcerer-InTheShadowOfTheInvertedCrossARTIST: Sorcerer
TITEL: In The Shadow Of The Inverted Cross
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Stockholmsbördiga SORCERER härjade som bäst i slutet av 80-talet och början av 90-talet. 2 stycken demos (en självbetitlad debut och en uppföljare betitlad “Born With Fear”) var resultatet vilket så småningom mynnade att man samlade det naterialet på en självbetitlad skiva år -95. Därefter: tystnad.

Till nu.

Eller, rättare sagt, till dess att man år 2010 fick chansen att spela på Hammer Of Doom Festival i Tyskland, och med detta fick lite blodad tand. Orginalgitarristen Johnny Hagel och frontmannen Anders Engberg var de två kvarvarande elementen, numera i sällskap av Peter Hallegren, Robert Iversen och Kristian Niemann för att åter ge nytt liv ett band som i doomkretsar nästan nått kultstatus. Detta är musik för dig som gillar CANDLEMASS och BLACK SABBATH i såväl Ronnie James Dio men kanske mest i Tony Martin-eran: doom men väldigt mycket inslag av heavy metal. I centrum står riffet och jäkla bra sång, och det ska sägas med en gång: “In The Shadow Of The Inverted Cross”, detta första nya livstecken på så många år, är påfallande vital och stundtals ruggigt bra.

Inledande The Dark Tower Of The Sorcerer är bra, refrängen på efterföljande Sumerian Script är fantastisk, och utspritt som strössel på en tårta finns sedan guldkorn i form av vassa riff, snygga verser och häftande refränger på låtar som Exorcise The Demon, The Gates Of Hell och titelspåret. Sången är – som nämnts – riktigt läcker och stark mest hela tiden, men tyvärr tycker jag att bandet lite för ofta drar ut på saker i onödan. Skivan känns faktiskt en aning för lång, och just Sumerian Script är ett bra exempel. Refrängen är kanon, versen funkar fint – men mitt i allt försvinner momentumet när man väljer att leverera ett stycke som antagligen ska vara stämningsfullt. Det funkar inte riktigt, och tar istället fart och riktning från låten.

Med det sagt så är detta stundtals överraskande snyggt och bra, och man märker att det kommer från hjärtat. SORCERER anno 2015 har en hel del att komma med där man står i skuggan av det inverterade korset!

Skivor

The Great Discord – Duende

Lämna en kommentar

DuendeARTIST: The Great Discord
TITEL: Duende
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På Wikipedia kan du läsa att duende  “loosely means having soul, a heightened state of emotion, expression and authenticity”.

Att THE GREAT DISCORD väljer att sätta denna titel på sitt debutalbum är ingen slump. Detta är ett ambitiöst band som tar sin musik på väldigt stort allvar. I väldigt många fall (majoriteten faktiskt) bör varningsklockor ringa när ett band väljer att ha den framtoning som ambitiösa band tenderar att ha. Oftast slutar det med just detta – en framtoning utan egentlig substans. När det funkar – och det gör det i detta fall – blir resultatet väldigt bra.

“Duende” är en väldigt eklektisk skiva. Ni kommer att hitta allt från episka stycken, blastbeats, tvåtakt, extremt teatralisk sång, tungt sväng och en fantastisk inlevelse. Ofta i ett och samma stycke. För exempel på allt detta kollar ni in Self æta som ligger som låt nummer fem. Innan dess har ni satt i er första “singeln” The Aging Man som inleder nästan trevande hemsökande innan den briserar, Deus Ex Homine som snyggt svängande tillbakadraget är en ren njutning, snyggt metalliska Eigengrau och L’Homme Mauvais som oerhört effektivt bjuder på rensång ovanpå blastbeats. Ja, ni fattar – jag är redan innan skivan hunnit till halva speltiden rejält imponerad av “Duende”.

Resten av skivan är lika fin som första hälften. THE GREAT DISCORD lyckas framkalla känslor av stora mått hos mig. Stora delar av skivan är skimrande vacker, och sorgset hemsökande. Jag tror att när ni kollar in Woes (ett litet minus för den alltför självklara titeln) så är det lätt att svepas med av den känsla av total melankoli bandet framkallar.

THE GREAT DISCORD började som ett projekt mellan sångerskan Fia Kempe och trummisen Aksel Holmgren. Deras gemensamma kärlek till progressiv musik som GENESIS och KING CRIMSON men också MESHUGGAH och THE DILLINGER ESCAPE PLAN. Det märks att inspirationen kommer från många håll och kanter. THE GREAT DISCORD lyckas dock skapa något eget, en musik som stundtals är så storslagen och frestande att jag – nästan – tappar andan. Mest imponerar bandets gemensamma vision och genomförandet av denna. De vill skaka om lyssnaren rejält. Fia Kempes sånginsats är den tråd som sammanbinder bandets vindlande musik. Jag tjusas i väldigt stor utsträckning över hennes totala kontroll över sitt instrument.

“Duende” är en pretentiös skiva i ordets bästa bemärkelse. Är ni genrepurister kommer ni ha allvarliga problem med skivan. För er andra är det bara att hala upp lädret, spetsa öronen och förbereda hjärnan på en åktur av det mer episka slaget när skivan släpps den 29 maj.

Skivor

Secrets Of The Sky – Pathway

Lämna en kommentar

PathwayARTIST: Secrets Of The Sky
TITEL: Pathway
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SECRETS OF THE SKY debuterade 2013 med “To Sail Black Waters”, en skiva som föll en hel del på läppen. Jag missade den helt, men blev sugen att kolla in bandet när “Pathway” dök upp i mejlfloden av promos. Jag har på senare år blivit något mer benägen att kolla in band som uppskattar att lira långsamt. Det gör nämligen bandet från Oakland.

I egentlig mening består “Pathway” av 6 “egentliga” låtar hopbundna av små stycken musik från siffrorna I-VII. Med tanke på min aversion mot dylikt var jag ganska beredd att ta fram storsläggan och avfärda bandet som stollar. Om det inte hade varit för att när bandet väl kommer till skott, då gör dem det med besked.

Fint öppnande Three Swords är riktigt bra med sitt närmast svävande anslag. Det är rejält med luft mellan beståndsdelarna och bandet hoppar ledigt mellan det skira och det tungt brötiga. Jag kan tänka mig att bandets ganska så kontemplativa anslag kan skrämma bort lyssnare med lite tålamod, men för egen del märker jag att jag uppskattar dessa partier lite extra. Ljuvligt fina Another Light är en välkommen vilopunkt mellan de minst sagt känslomässiga utbrott bandet gillar att ägna sig åt.

Genomgående njuter jag av Garrett Gazay på sång som på ett mycket imponerande sätt levererar både rensång och gött growl. Han är det som får SECRETS OF THE SKY att lyfta ytterligare ett snäpp. Övriga bandmedlemmar lirar också bra – gitarristerna Clayton Bartholomew och Andrew Green är inte så mycket för att lira solon, vilket bandets musik egentligen inte behöver – utan inriktar sig främst på att skapa stämningsmattor. Kompsektionen med Lance Lea på trummor och Ryan Healy på bas lirar på ett fint samspelt sätt för låtarna utan att på något sätt framhäva sig själva. En nog så svår konst.

SECRETS OF THE SKY är ett band som vill mycket med sin musik. De lyckas hålla sig på rätt sida av fällan att bli alltför pretentiösa och imponerar med sitt till stora delar episka anslag. Hade bandet haft vilja att ta bort de interfolierande kortare styckena musik hade jag prisat bandet ytterligare. SECRETS OF THE SKY visar på “Pathway” att de är ett band där medlemmarna vill visa att de är ett band som är större än sina indivduella delar. Det lyckas de med på ett mycket fint sätt som gör att jag kommer hålla koll på bandet från och med nu.