Etikettarkiv: Nergal

WeRock 10 år: Tre saker – Fredrik

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Här listar Fredrik tre saker som får henne att tänka på WeRock och de gångna åren med en alldeles särskild värme.

Tja, var skall man börja…?

Kanske med det krassa konstaterandet att en sådan här text ofrånkomligen blir lite av navelskåderi. Samtidigt är det kanske okej? WeRock är ett ”litet” webzine, en handfull skribenter med musiknörd tatuerat i pannan (inte nödvändigtvis bokstavligen, vissa av oss har bläcket på andra delar av vår lekamen) som utan kommersiella hänsyn försöker sätta ord på sin kärlek till nedstämda strängars poesi. Det är klart att sammanhållningen då blir en del av grejen!

Nåväl, tre saker:

Intervjun med Robert Westerholt från WITHIN TEMPTATION

De flesta av de intervjuer jag har gjort har skett för andra webzines än just WeRock, men den förmodligen allra trevligaste har jag gjort här. Det var när jag fick chansen att samtala med Robert Westerholt, gitarrist i och medgrundare av WITHIN TEMPTATION, inför släppet av ”Hydra” i januari 2014. Den mycket talföre holländaren var nästan löjligt trevlig, och oerhört glad och nära till skratt rakt igenom, även när frågorna tangerade hans och partnern Sharon den Adels (tillika sångerska i bandet) privatliv.

När luren lades på var känslan närmast den att man borde ringa tillbaka och bjuda in honom på middag, eftersom det var lite som att prata med en gammal polare. Den typen av avspändhet och öppenhet tycker jag förtjänar en plats på minneslistan!

PS. Robert, if you’re reading this text, A) google translate it, and B) if you wanna stop by Sweden’s west coast for a burger, beer’s on me!

Sharon den Adel & Robert Westerholt, WITHIN TEMPTATION
Kollegialt häng, kärlek och otajta trummor

Ödet ville sig att jag utan att ha planerat det sprang på WeRock-kollegan Martin Bensch på en spelning på Trädgårn i Göteborg 2012. Han visade sig vara en lika trevlig prick i verkligheten som digitalt. Headliners den aktuella kvällen var BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE, och turné-titeln ”Full of Hate”. Så mycket hat var det dock inte frågan om, snarare tvärtom. BEHEMOTHs frontman Nergal hade precis slagit tillbaka den leukemi han diagnosticerats med 2010, och kärleken från publiken som mötte bandet var häftig att skåda.

Mest minnesvärt för mig var dock den stilstudie av CANNIBAL CORPSE trummis Paul Mazurkiewicz jag och Martin (som själv är en inte obegåvad skinnpiskare) gjorde. Om vi säger så här – det gick att avgöra att åldern började ta ut sin rätt… Varje gång det kom ett lite längre blastbeat-parti, började den gode Paul sacka rejält mitt i, och låg tydligt och klart efter resten av bandet, fram till sista takten innan riff-/kompbyte. Då spurtade ha ikapp genom att istället spela lite för fort, varpå cymbalslaget på första taktslag i nästa takt satt spot on.

När vi väl hade hört detta var det omöjligt att ohöra det, och svårt att inte dra på munnen varje gång det hände. Samtidigt finns det något här som gör mig glad även av andra anledningar. Ja, Mazurkiewicz började ha svårt att hänga med i tempot (och vem kan egentligen klandra honom?) men han kämpade. Och, än viktigare, det syntes på honom att han kämpade eftersom han verkligen gillade det han gjorde! Trots svett i ögonen och – rimligen – ett och annat kramphugg i vader och underarmar verkade han njuta av att vara just där, just då. Denna kärlek till musiken är något jag relaterar starkt till, och därför vill lyfta in på listan.

CANNIBAL CORPSE, live på Trädgårn i Göteborg
Musik, musik, musik i långa rader…

Kollegorna, hur fantastiskt trevliga de än må vara – och det är de! – får ursäkta. Det allra bästa med den här skribentsysslan, och därmed i någon mening också det mest minnesvärda, är så klart all musik man kommer i kontakt med. Genom att skriva för WeRock har jag snubblat över så ofantligt mycket musik jag annars hade missat.

Gudarna skall veta att det varit högt och lågt. Jag har fått nya favoritband, och jag har upptäckt skivor som kommer att följa mig tills jag dör av hög ålder. Jag har fått hundratals tips från mina kollegor, vissa imponerande mitt i prick utifrån min smak och andra sådana som får mig att undra hur vädret är på deras planet…? Jag har imponerats av hur musiken lyckas förnya sig själv, och skrattat småelakt åt en del av dikeskörningarna.

Jag har stiftat bekantskap med rockabilly-covers på HELLACOPTERS, ryska black/folk metal-band som sjunger på ”svenska”, samt texter på (korrekt) svenska som lyckats med konststycket att göra mig illa berörd på riktigt. Jag har headbangat, dansat och gråtit, även om möjligen inte alla tre samtidigt. Jag har inspirerats till att ta upp gitarren och skriva låtar, men också förbannat de som begåvats med all den talang jag själv inte fick.

Musik är känslor, och åren med WeRock har innehållit ofantliga mängder av just detta. För det är jag evigt tacksam.

SVARTBY – ”Riv, Hugg och Bit”. Intressanta… eh… texter, på… eh, ”svenska”.

 

Intervju: Nergal från Behemoth

Med ”Evangelion” befäster BEHEMOTH sin position som ett av de allra bästa banden inom den extrema metallen. Martin Bensch tog inför släppet ett snack med bandets frontman Nergal. 

Behemoth

Min bekantskap med BEHEMOTH inleddes som med så många andra band i Henriks Volvo på väg till replokalen. Plattan ifråga, ”Demigod” hade precis kommit ut, och den golvade mig, i likhet med så många andra, fullständigt. ”The Apostasy” fortsatte att visa att Nergal med mannar inte hade tänkt sänka standarden bara för att förra plattan var så bra – ett fenomen som annars brukar förekomma. När nu ”Evangelion” är på gång vet jag med mig att BEHEMOTH tillhör den skara band som i backspegeln kommer anses ha vidareutvecklat den extrema metallen. För på den nivån ligger bandet, och det var för att uttrycka mig försiktigt, en våldsam glädjekick att få tillfälle att få en pratstund med Nergal.

Nergal är mycket uppsluppen när han ringer upp mig för en pratstund om nya plattan, turnerande, och varför bandet kör TURBONEGROs I Got Erection i slutet på varje konsert. Den nervositet jag hade innan pratstunden med denne gigant inom dödsmetallen försvinner fort.

Jag inleder med att gratulera Nergal till den utmärkelse bandet fick ta mot på årliga Metal Hammer Golden Gods Awards där bandet blev framröstat som bästa underground akt. Hur kändes det?

Konstigt, men också fantastiskt eftersom det är den första utmärkelsen vi har fått. Speciellt eftersom vi blev framröstade av fans.”

Inspelningen av kommande plattan ”Evangelion” har i vanlig ordning försiggåtts med en hel del youtubeklipp som visar bandets arbete. Bandets påtagliga glädje över arbetet är väldigt sevärd. Var inspelningen av nya plattan lättare, om du jämför med “Demigod” eller “The Apostasy”?

Ja, saker och ting verkade bara falla på plats. Normalt sett brukar jag överarbeta materialet och vara så petig att jag nästan blir deprimerad av det, men denna gången hade jag bestämt mig för att bara gå in i studion och göra mina grejer. Vi hade allt material färdigskrivet när vi gick in i studion och vi var replokalen ca tre månader och slipade på materialet så att det var perfekt. Totalt sett tog hela produktionen mellan 6 och 8 månader.”

Processen att skriva materialet skilde sig lite åt:

Ibland började processen med kanske ett enda ord, eller några textrader som jag kunde tänka mig skulle kunna funka i samband med viss musik, ibland med ett riff.”

BEHEMOTH kommer i vanlig ordning att ge sig ut på vägarna – till Sverige kommer man under turnénamnet Neckbreakers Ball Tour – tillsammans med ARSIS, DEVILDRIVER och SCAR SYMMETRY, en turné som Nergal verkligen ser fram emot. På frågan om de själva får välja vilka band de turnerar med svarar frontmannen:

Vi kan säga ja eller nej till de förslag vi får.”

Hur kommer ni gå tillväga när ni ska skapa låtlistan?

Vi kommer att spela i runt 50-60 minuter per kväll. Vi vill såklart på denna turné spela låtar från ”Evangelion” och kommer nog att göra 3-4 låtar från plattan, men samtidigt vill vi spela låtar från hela vår katalog, och jag funderar på att köra riktigt gammalt material från första plattan.

Vilken då?

Wolves Guard My Coffin från”’Sventevith’”.

Första och hittills enda gången jag har sett BEHEMOTH var på en spelning bandet gjorde på The Rock i Köpenhamn, en spelning som Nergal inte minns med speciellt mycket glädje trots att jag blev helt golvad:

Det var så mycket teknikstrul på den spelningen, gitarrer och sång som försvann. Sorry about that!

Det som också förvånade var att bandet avslutade med att köra I Got Erection,ett udda låtval kan tyckas. Varför kör ni den?

Jag är ett enormt stort fan av TURBONEGRO. Den musik vi spelar är till stora delar testosterondriven – därför är det kul att spela en låt som kanske på ytan verkar vara mesig, fast texten är riktigt mörk och ondskefull, och att bryta lite grann mot reglerna. Ingen, fans eller press, ska komma och säga till oss vad vi ska spela, och i mångt och mycket handlar vårt spelande av ”I got Erection” om det.

Många band har vittnat om att turnerande ofta handlar om väntan på att tidpunkten för spelningen ska infinna sig. Hur sysselsätter sig BEHEMOTH för att slå ihjäl tiden?

Vi försöker alltid ha tid att se städerna vi spelar i. Turnerande handlar mycket om väntan som du säger, och samtidigt som jag älskar allt som hör turnéer till kan det bli en smula rutinartat. Men man får ta det onda med det goda.

Och det får avsluta pratstunden med Nergal.