Etikettarkiv: Progressive melodic death metal

Skivor

Aversed – Erasure Of Color

Lämna en kommentar

ARTIST: Aversed
TITEL: Erasure Of Color
RELEASE: 21/3 2025
BOLAG: M-Theory Audio

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk döds – genren där många är kallade, men få är utvalda? Så kanske det var innan, men jag tycker att på senare år så har genren sett en pånyttfödelse som har gjort den gott. Inte minst med band som numera vet att det inte räcker med att härma Arch Enemy, Soilwork eller tidiga In Flames om du vill skapa musik som räcker mer än bara för stunden.

Aversed är ett band som har lärt sig läxan, och de gör det än mer imponerande med tanke på att stora delar av bandet är utbildat vid musikhögskolan Berklee. Detta hade kunnat få bandet att spåra ut fullständigt med att visa exakt hur fenomenala de är på sina instrument.

Istället får vi en skiva i ”Erasure Of Color” som är sjukligt varierad, fullpackad med känsla både för hantverket och som har låt efter låt som höjer sig betydligt över genomsnittet. Lägg till detta en rent makalös sånginsats av Sarah Hartman som ledigt växlar mellan olika sorters growl och bedövande rensång.

Ni har ett ypperligt exempel på vad som gör Aversed så bra i ovanstående låt, ett stycke musik så pass förträffligt att jag inte kunde låta bli att tycka att detta är en av årets hittills starkaste låtar. Energin, intensiteten och drivet är ju helt makalösa inslag i en låt som får tanken att sväva fritt i total njutning.

Och det tar ju inte slut med det – vill ni ha köttigt sväng och totalt rens i en och samma låt? Inga problem? Dra bara igång Inexorable så har ni den biffen kirrad.

”Erasure Of Color” är en skiva som jag har spelat om och om igen, och jag har inte tröttnat på den än. Snarare är det så att jag drar mig från att spela den mer, då den tar lyssnartid från andra skivor som jag kanske borde lyssna på. Kolla in den.

Skivor

Iotunn – Kinship

Lämna en kommentar

ARTIST: Iotunn
TITEL: Kinship
RELEASE: 25/10 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att ha längtat efter nytt material från dansk/färöiska IOTUNN, och en rysning av förväntan infann sig när promon till ”Kinship” damp ner i mejlkorgen.

3 år efter att debutskivan ”Access All Worlds” fick mig att gå i spinn och avsluta recensionen med Ja, jag tror att ni förstår att “Access All World” är en fantastisk skiva, och med tanke på vilken nivå IOTUNN lägger ribban på redan på debuten så kommer det att vara mycket intressant att följa bandet, har det äntligen blivit dags att avgöra om bandet klarar av att leverera den omvittnat svåra andra skivan.

Som ni förstår av betyget så inte bara klarar bandet detta, de lyckas att överträffa sig själva med bravur.

Vi tar det från början. IOTUNN, kan jag konstatera, släpper alla fördämningar redan från början med Kinship Elegiac. Det kräver en hel skopa självförtroende att inleda med en nästan 14 minuter lång låt som detta rör sig om.  Dels för att,  om som i detta fall, resten av skivan ska kunna leva upp till en inledning som inte bara kan vara den enskilt bästa låt jag hört på hela året, utan också kan vara den bästa låten bandet har skrivit. Jag baxnar fortfarande över den rent majestätiska mäktigheten som IOTUNN dukar upp i denna låt. Prick allt klaffar – produktionen som med sådan knivskarp tydlighet lyfter fram de enskilda medlemmarnas insatser. Den utomjordiska vokala leveransen från Aldará, riffen från bröderna Gräs. Kompet från Rask och Wind Andersen som fortfarande lirar som ett instrument.

”Kinship” är en skiva som är mer av allt som gjorde att jag gillade debuten. Dels är det så tydligt att bandet lyckas med att skriva en skiva som dels hänför och förvillar vid en första genomlyssning – man fattar att detta är en bra skiva – dels får mig att upptäcka detaljer vid lyssning 30 som bara förstärker mitt första intryck. En låt som I Feel The Night kanske hade drunknat i den inledande trions förträfflighet om den inte hade lyckats visa ett band besjälat av en kapacitet att med skicklighet tänka på hur en skiva sitter ihop som helhet.

Framför allt vågar IOTUNN ta ut de musikaliska svängarna mer på ”Kinship”. Solospelet – så bra redan på ”Access All Worlds” tas upp på ytterligare nivåer. I The Coming End lyfter solot till yttre stratosfären både på egna meriter, men mest för att kompspelet stöttar det på ett rent ypperligt vis. Kompet ja. Jag smälte ju för trumspelet av Wind Andersen redan vid debuten. På ”Kinship” lirar han ännu bättre, och han gör det på grund av att låtarna är snäppet bättre. Han slår mig (no pun intended!) som en trummis som alltid lirar för låten, och när han får än bättre låtar, ja, då kan resultatet bli så här.

Finns här inga svaga låtar? Jo, jag tvekar lite kring Iridescent Way som ju är ett hugskott från bandet. Ett modigt sådant, för låten skiljer sig radikalt från den övriga skivan. Jag kan uppskatta modet, men kanske inte resultatet – som bäst tolererar jag låten, men oftast inte.

Detta blir dock lite av en radanmärkning. ”Kinship” är en makalöst bra skiva, helt klart den bästa bandet har gjort, och den kommer att dyka upp på en hel massa årsbästalistor. Kolla in den.

Skivor

In Mourning – The Bleeding Veil

Lämna en kommentar

ARTIST: In Mourning
TITEL: The Bleeding Veil
RELEASE: 26/11 2021
BOLAG: Dalapop

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IN MOURNING från Falun har gått från styrka till styrka genom hela karriären – jag kan med fullständig ärlighet säga att samtliga album som bandet gett ut under sin levnads bana har innehållit musik som jag oftast uppskattat, i vissa fall blivit beroende av. Därför brukar jag alltid se fram emot ny musik från bandet. ”The Bleeding Veil” som släpps på fredag utgör inget undantag från den regeln.

Att de två spår bandet släppt, At The Behest Of Night och Thornwalker var riktigt starka minskade inte min aptit.

Gott folk, om ni gillade de låtarna så kommer ni tugga i er resten av skivan med stor välbehållning. Detta är fruktansvärt bra.

Jag känner att IN MOURNING nu har nått dithän i sin skapandeprocess att de vet exakt vad som är bandets styrkor, och har förmågan att skriva låtar som spelar på dessa styrkor. Det djupa av skogarna minnande vemodet, melankolin, de episka refrängerna, melodislingorna som förstärker något så vansinnigt bra och den oerhörda spelskickligheten. Nu kanske ni invänder, det finns fler band som kan göra detta. Det har ni såklart rätt i. Men få band inom den progressiva melodiska dödsmetallen gör det med känslan av att det jag lyssnar på känns fräscht och nyfiket, trots att det är beprövande grepp.

”The Bleeding Veil” känns både som en skiva att vila i, men med en bibehållen framåtrörelse som gör att den känns konstant rolig att lyssna på.

Här finns, ofta, både det djupa vemodet och ett satans driv i samma låt. Den tidigare nämnda singeln At The Behest Of Night sticker ut som i mina öron skivans starkaste spår. Men ju mer jag lyssnar på plattan, desto mer upplever jag att den dignar av musikalisk briljans genomgående.

Varenda låt håller sin plats väl på skivan – och allt känns väl avvägt. När bandet låter spåren löpa på lite längre, som de tre sista, känns det bara skönt att låtarna ligger på mellan 7 och 8 minuter. Blood In The Furrows  har jag återkommit till fasansfullt många gånger för dess trygga tempo, fina känsla och vackra gitarrspel, Lights On The Wire vars driv påminner om en av bandets mest frekvent spelade låtar, Colossus och avslutande Beyond Thunder vars inledande gitarrslinga har fått mig att sväva ovan molnen.

Förra gången det begav sig och IN MOURNING hade släppt skivan ”Garden Of Storms” 2019, då slog sig bandets alster in på min årsbästalista. ”The Bleeding Veil” känns absolut som en skiva som, sent in på året, har en ganska rimlig chans att göra detta. Kolla in den.