Etikettarkiv: Prosthetic Records

Horndal – Lake Drinker

ARTIST: HORNDAL
TITEL: “Lake Drinker”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Prosthetic Records

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Bävan. Det är med bävan dessa rader skrivs. För första gången är det dags för denna skribent att dela ut maxbetyget för en skiva på WeRock, 10/10. En sådan sak ska inte tas lättvindigt, och därför har beslutet marinerat i månader från skivans release innan den inre monologen landat i att det är det enda rätta.

“Lake Drinker” är HORNDALs andra fullängdare efter 2019 års bästa svenska skiva “Remains”, och en skiva som rönt stort medial omslag. Artiklar i DN har lyft bandets unika korståg för att belysa historien om hemorten med vilken de delar namn och beröm och höga betyg har under våren duggat tätt. För egen del är det med lätthet den skiva som snurrat flest varv 2021, och ett mycket imponerande statement av bandet som med eftertryck visar att det går att släppa mer än en skiva med historier och fokus på en litet brukssamhälle i Dalarna.

Låtmässigt har bandet tagit ett par snäpp framåt sedan senast. Spår som Rossen, Growing Graves, Town Burner, Ormön eller Horndal’s Blodbad är nästan perfekta i sitt utförande där kvartetten låter sin smutsiga, rockiga sludge bära en historia som berör. Allra bäst kommer det fram i låten Thor Bear – det är kanske inte den personliga favoriten på skivan, men belyser bandets unika sound och identitet mot historien om hur Thorbjörn Fälldin och de andra politikerna svek bygden i samband med nedläggningen av bruket.

Och här hittar vi anledningen till maxbetyget. Låtarna är – förstås – alldeles fantastiskt bra, men det är snarast en grundförutsättning än en anledning och räcker inte på egen hand. Det är historien och bandets inre eld som är pricken över i. Jag kan inte peka på något annat musikaliskt projekt som uppvisar sådan stringens och grundmurad självklarhet för att använda historiska händelser för att påvisa risken med kommersiell blindhet. För i tiden var det nedläggning av ortens bruk och fabrik som utdelade dödsstöten, framöver står striden mot amerikanska IT-jättar som vill exploatera ortens infrastruktur för att maximera sina egna effekter. Sjön Rossen kan nog få stryka med vad Google anbelangar. Tur att HORNDAL inte verkar glömma, slarva eller förlåta, och bestämt sig för att berätta för världen vad som händer.

“Lake Drinker” är skivan att slå på fingrarna såhär långt in på 2021!

Cognizance – Malignant Dominion

ARTIST: Cognizance
TITEL: Malignant Dominion
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sent på att recensera den här skivan som kom redan i september – det var helt oavsiktligt det kan jag lova. Åtminstone om vi jämför med COGNIZANCE som har tagit jämförelsevis god tid på sig att göra debut i fullängdsformat. 2013 bildades bandet – ett gäng EPs och demos har byggt upp intresset kring det Leedskvartetten – och det med rätta.

“Malignant Dominion” serverar en smakrik och varierad melodisk dödsbuffé med rikligt med teknikalitet och viss core-känsla. Det är framför allt i låtarnas grad av genomarbetning som jag faller för COGNIZANCE. Musikaliskt är det oavbrutet intressant – som lyssnare kastas du omkring hej vilt i rifftornados och rent briljant gitarrspel från Alex Baillie som ser till att strängarna glöder. Varenda låt lyfts till de högre nivåerna genom hans spel – det känns både hemtamt och utmanande. Trummisen David Diepolds spel är också, såklart, av det rent häpnadsväckande slaget. Men det tar inte över på bekostnad av låtarna – kännetecknet för verkligt bra trummisar i den här subgenren.

Ska jag nämna något som drar ner betyget något så är det att jag skulle vilja ha lite mer variation i sången – Henry Pryce gör ett bra jobb, men några fler strängar på lyran hade inte skadat. Jag pratar då inte rensång, men det går ju att variera skriken något.

På det hela taget så är detta bara radanmärkningar. “Malignant Dominion” är en i stort sett helgjuten platta som är väl värd att kolla in.

Paladin – Ascension

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!