Etikettarkiv: Prosthetic Records

Spirit Adrift – Chained To Oblivion

imageARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Chained To Oblivion
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är ju kul att ompröva musik som aldrig har stått högt i kurs hos en innan. Jag gick in i 2016 med en vilja att gå utanför mina bekvämlighetszoner i akt och mening att upptäcka band jag tidigare aldrig hade gett en chans.

Hade ni frågat mig för bara två år sedan så hade jag inte gett ett band som spelar psykedelisk doom en chans. Kvoten av långsamt lirande band var fylld av PYRAMIDO och MOLOKEN hade jag nog sagt. Tack och lov så är min inställning till doom kraftigt förändrat sedan början av året, för annars hade jag missat SPIRIT ADRIFTs debutskiva “Chained To Oblivion”. Och det hade varit extremt trist då detta är en skiva som knäcker det mesta av det jag lyssnat på i år i fråga om närvarokänsla.

Skivan har få låtar – endast fem stycken – men klockar ändå in på en speltid på närmre 50 minuter. Inte en enda låt känns dock långtråkig utan utmärks snarare av en känsla av total närvaro. Här finns gott om rejält tilltagna riff som i vissa fall ger tydliga nickningar till BLACK SABBATH utan att kännas antikverade. Gitarrspelet är förresten helt briljant. Jag blir rörd av blotta tanken på hur mycket känsla som plöjs ner i varenda solo på skivan.

Kompspelet ligger på exakt rätt grad av släpighet. Kolla in inledningen av Marzanna så kommer ni förstå vad jag menar.

Huvudman bakom SPIRIT ADRIFT är Nate Garrett, en musiker som nyligen lämnade ett svårt alkoholmissbruk bakom sig. Han står för samtliga instrument samt sång på skivan. Vetskapen att alkoholen har spökat i Garretts liv ger en extra dimension till skivan, för trots att det visserligen handlar om doom så sprakar skivan av livsglädje och en känsla av att detta är musik som betyder så oerhört mycket mer för upphovsmannen än annan musik han bidragit med innan.

Här finns en rymd så stor – kolla in sparsmakade och vansinnigt vemodiga introt till titellåten – att jag slappnar av fullkomligt. Det är en ljuvlig känsla oavsett medium – bok, film eller skiva – att verkligen veta i varenda fiber av din kropp och ditt sinne att avsändaren vet exakt vad hen sysslar med. Precis så är det på “Chained To Oblivion” som växer ut till inte bara en stark lyssnarupplevelse i nuet, utan som stannar kvar i ditt medvetande långt efter det att du avslutar lyssnandet.

Detta är det bästa doom-albumet jag hört överhuvudtaget. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!

Spellcaster – Night Hides The World

imageARTIST: Spellcaster
TITEL: Night Hides The World
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vet ni att ibland är jag glad att jag inte får promos till alla skivor som ges ut. För jag gillar verkligen att upptäcka band bara av en slump och i lugn och ro gotta ner mig utan en tanke på deadlines. Så är fallet med SPELLCASTER och deras platta “Night Hides The World” som kom ut i början av juli.

Detta är Portland-bandets tredje platta och gillar du denna typ av speedmetalinfluerad heavy metal så kan det vara värt att kolla in de föregående plattorna också.

Så, vad är det då som har fått mig att recensera skivan?

Tja, det kan vara bandets rätt så oblyga flirtande med exempelvis IRON MAIDEN som parat med rejält med snygga gitarrsolon och tvåtakt blir en rent oheligt mysig mix som det med lätthet går att stampa takten till.

Det kan också vara den ohejdade entusiasm som SPELLCASTER lirar med. Visst, jag gillar musik som är mörk, svår, dyster precis lika mycket som de flesta metalheads och att då ha ett band som SPELLCASTER som tar sitt hantverk på allvar och ändå låter som om de briserar av spelglädje det är verkligen ren mumma.

Kolla bara in The Accuser. Den har ett oerhört fint driv, en helvetiskt bra refräng och ett suveränt gitarrsolo. Tre faktorer som kan tyckas  enkla på pappret, men faktorer som SPELLCASTER staplar på hög i nästan varenda låt på skivan.

Produktionsmässigt har bandet verkligen styrt upp ett fint ljud, i synnerhet om jag jämför med förra skivan “Spellcaster” som släpptes 2014. Egentligen tycker jag att från denna skiva har bandet blivit proffsigare på allt. De lirar bättre, de låter bättre och Tyler Loney på sång har vuxit till sig ytterligare.

Några invändningar har jag, och det gäller att inte alla låtar håller den fina verkshöjd som exempelvis The Accuser, I Live Again, Betrayal och Aria har. Men på det stora hela är detta radanmärkningar av mindre art. Till stora delar är “Night Hides The World” en ypperlig skiva att stampa takten till. Gott så.

Animals As Leaders – Weightless

ARTIST: Animals As Leaders
TITEL: Weightless
RELEASE: 2012
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När man närmar sig en skiva av ANIMALS AS LEADERS bör man vara medveten om två saker, ingen sång kommer ges plats vilket leder till den andra saken – instrumentalister i kaliber med bandmedlemmarna kommer ta varenda chans att visa prov på exakt hur bra de är.

Vissa köper detta rakt av. Andra avfärdar musiken som ett symptom på att musiker i vissa fall inte inser att det kan vara idé att emellanåt hålla igen något.

För det kräver ett visst kynne om man ska gilla denna typ av musik. Förutsättningarna: två gitarrister som lirar på åttasträngade gitarrer – grundaren Tosin Abasi och Javier Reyes samt en trummis i form av Navene Koperweis som ni kanske känner igen från FLESHWROUGHT visar under 46 minuter upp prick vad de går för. I stora delar gillar jag vad jag hör – ”Weightless” är fylld med ekvilibristik vad gäller instrumentella färdigheter – bristerna uppdagas snarare i att det att jag upplever att låtarna som sådana inte är av samma kaliber som föregående skiva.

Och då tappar man ju sugen efter ett tag trots att låtar som An Infinite Regression, Earth Departure och Isolated Incidents är alldeles förträffliga. Jag märker gång efter annan att jag ibland stänger av hjärnan och tänker på annat för att haja till när partier jag gått igång på sedan lyssning ett dyker upp.

”Weightless” är en helt okej platta – men jag vill gärna hålla ANIMALS AS LEADERS till högre nivåer än så – så denna gång blir det inte ett fullt så högt betyg som till debuten.