ARTIST: Revocation TITEL: New Gods, New Masters RELEASE: 26/9 2025 BOLAG:Metal Blade
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Det har gått tid sedan jag recenserade någon skiva av Revocation – 2016 kollade jag in ”Great Is Our Sin”, men det innebär inte att jag inte har lyssnat på bandet från Boston. Jag tyckte att både ”The Outer Ones” och ”Netherheaven” hade sina förtjänster – och det är symptomatiskt att så har jag tyckt om nästan alla skivor som bandet har stått bakom. Flera redigt bra låtar som har väckt en hel del förnöjsamhet, och så ett antal låtar där jag känt att bandet kunnat bättre. Ofta har jag landat på en betygssjua, vilket ju inte är att förakta, och så blir det också nu.
”New Gods, New Masters” luras lite – den inledande duon med först titellåten och Sarcophagi Of The Soul är nämligen svinbra. Strängarbetet flyger här på en i det närmaste stratosfärisk höjd – det är bett i riffen, och solona – herrejävlar – skjuter ut låtarna i rymden. Detta kombinerat med ett flyhänt trumspel, ja, jag blir helt lyrisk. Tänk ändå om hela skiva hade legat på denna nivå har jag kommit på mig själv med att tänka flera gånger!
Som roligast blir det när bandet bjuder in en lite oväntad gäst som Gilad Hekselman som främst är känd som en jazzgitarrist i The All Seeing – då bryts formen och det blir verkligen aningen mer intressant än när det ”bara” är Travis Ryan från Cattle Decapitation, Jonny Davy från Job For A Cowboy eller Luc Lemay från Gorguts – musiker som jag verkligen uppskattar men som känns mer typiska för en metalskiva.
För det är när Revocation låter sin kreativitet löpa fritt som bandet blir verkligt intressant. Vem minns inte det fantastiska inslaget av blås och orgel i The Watchers utan att tänka på hur briljant det var?
Hantverket på ”New Gods, New Masters” är som vanligt utmärkt – att bandet kan lira precis så bra som behövs för den här typen av musik det räcker såklart ett gott stycke på vägen, men när jag känner att det finns så mycket mer oförlöst potential i Revocation som jag vill ha mer av, då blir det inte ett högre betyg än så här.
Gillar du bandet sedan innan, då är denna skivan sannolikt en som du kommer gilla lite mer än vad jag gör – och då gillar jag den en hel del.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Depraved World ARTIST: Baest VALD AV: Fredrik S
Amelie: Danska Baest levererar. Det är melodisk döds och allting är väl alldeles rätt… Men är det så himla kul egentligen? Varmt men ändå inte den där riktiga hettan. Martin: Jag vill gilla detta mer än jag gör. Baest är ett av Danmarks bästa band, men detta fastnar inte lika mycket som bandets tidigare material. Det är inte dåligt på något sätt, men ändå kan jag inte slita mig från känslan att bandet är kapabelt till så mycket mer. Ljummet. Robert: Sprillans nya plattan ”Colossal” är Baests bästa platta så här långt. De vågar ta ut svängarna, och blandar sin pansarvagnsdöds med… ja, ett sjuhelsickes sväng från typ 70-talsrockenen ibland. Depraved World är en okej låt, men gör inte skivan rättvisa då det finns starkare spår på plattan. Ändå: varmt! Fredrik A: För er som inte läst min recension av Baest senaste album “Colossal” på siten så tyckte jag att bandet tog ut djärva svängar men lyckades inte hela vägen. Det talar även för albumets sista låt Depraved World. Ganska varmt men blir inte hett.
LÅT: We Stand United ARTIST: Eleine VALD AV: Fredrik A
Robert: Härligt chugga-chugga-riff med bra tugg utgör grunden i den här låten, men som vanligt med ELEINE blir det helt enkelt för… banalt. Svalt! Fredrik S: Behaglig tyngd i introts tugga-tugga-riff, som ändå känns lite småtrist när det övergår i att utgöra vers. Den raka fyrtakten på trummorna gör att det känns platt. Fin skönsång med bra melodi i refrängen, men det hade även här behövts något som gav en smula mer tryck. Gitarrsolot känns tyvärr också mest som något som skall bockas av. Eleine gör egentligen inget fel, det är habilt och rätt elegant hantverke, men det saknas hooks i lite för stor utsträckning. Några fler tempoväxlingar på trummorna hade varit en bra start. Utan att vara dåligt, så… svalt. Amelie: Har aldrig älskat Eleine men det här var ändå ovanligt mesigt. Naä, jag vet verkligen inte i vilket sammanhang riktigt som jag skulle vilja stå eniga med just detta band? Rysande kyligt. Martin: En smula småtrevligt för stunden, men lika snabbt bortglömt när man lyssnat färdigt. Det skaver ganska mycket för lite för att jag ska känna att detta vill jag höra mer av. Oförargligt och inte alls varmt.
LÅT: The Slave That You Are ARTIST: Green Carnation VALD AV: Martin
Robert: Alltså… grodkväkarsången med aggressiv dubbeltramp? Jag faller pladask – sjukt bra! Sen dyker refrängen upp som en överraskning, men det funkar och undertecknad svettas av hettan… till dess att det dyker upp ett flummigt och helt meningslöst mellanspel?!? WTF? Mitt i tuffheten ska vi alltså tugga halmstrån och röka på, typ? Det här lyckas vara stekhett och samtidigt få mig att inte vilja lyssna. Det är ju en bedrift i sig… Fredrik A: Green Carnation är för mig en ny bekantskap men musiken känns igen. När jag googlar bandet läser jag att de är från Norge. Och då går det upp för mig att det är ju landsmännen Enslaved jag hör Green Carnations musik. Absolut inget plagiat men de rör sig i samma kölvatten av progressiv metal med melodiösa och black metal-inslag. Låten får upp mitt intresse och jag kommer ge hela albumet en chans. Amelie: Gotiskt svart: check. Melodiskt: check. Norskt: check. Varför har jag inte lyssnat på Green Carnation tidigare?? Denna låt är som att höra Enslaved i deras mer progressiva skepnad. Ändå är jag inte helsåld. Brukar gilla växling mellan growl/scream och rensång men här är det som att få ta del av två helt olika låtar som mixats. Vad är det det kallas, som var så himla populärt för några år sedan? Så, ömsom brinnande hett och ömsom totalt nedkylande, vilket gör helheten rätt ljummen. Fredrik S: En salig blandning detta! Lagom rå och skitig black metal emellanåt, sen kommer refrängen med progressiva drag och snäll skönsång, innan breaket plötsligt blir halvflummig doom med rötter i akter som Candlemass och 80-talets Black Sabbath. Spretigt deluxe – men alla komponenter håller i sig god klass. Sammantaget landar vi i ganska god sensommarvärme på termometern här.
LÅT: Sarcophagi Of The Soul ARTIST: Revocation
VALD AV: Robert
Fredrik S: Relativt teknisk döds men med old school-vibbar både i den gutturala growlen och produktionen. Riffandet är skönt, sången försvinner dock lite för mycket i mixen. Köttigt på ett trivsamt sätt, men inte alltför fantasifullt. Ljummet. Fredrik A: Teknisk dödsmetal som går i en rasande fart men inte tummar på låtskrivandet. Många band i denna genre tenderar att fokusera på framförandet snarare än att komponera minnesvärda låtar. Revocation lyckas med att både hantera sina instrument till fullo och skapa riff och låtar som sitter kvar. Det är så bra att jag kommer att lyssna på albumet men inte köpa vinylen. Amelie: In Flames?? Ja men, ibland är det typ Anders Fridén jag hör i sång och growl. Kanske är det också Jens Bogrens mix som bidrar till att det här amerikanska bandet känns så svenskt hemtamt? I varje fall faller jag, och detta är varmt mot det riktigt heta. Martin: Någon annan som får sköna vibbar av Necrophagist av introt? Revocation kan sin historia, men står alldeles ypperligt på egna ben. Rytmiken i både trum- och gitarrspelet sitter som en keps från helvetet, och det finns gött sväng också. Löjligt bra och hetare en helvetets flammor.
LÅT: Marter ARTIST: Der Weg Einer Freiheit VALD AV: Amelie
Martin: En fantastisk låt från en fantastisk skiva. Der Weg Einer Freiheit gör allt rätt här – det är sagolikt stämningsfullt, och det är inte svårt att sjunka ner i ett tillstånd av stark känslomässig påverkan. Dubbelt plus för det sinnessjukt förträffliga trumspelet och den fina produktionen. Detta är svinhett! Fredrik A : Äntligen fick jag en skiva att möta hösten med. Melankolin och mörkret är total i tyskarnas ambienta och post progressiva black metal. Likväl som jag hör Mayhem i bandets musik, påminner mig låtskrivandet om Cult Of Luna. Detta är glödhett och jag ska lyssna vidare på Der Weg Einer Freiheit. Robert: Åh! Det är härligt att återse gamla bekantskaper, och tyskarnas tidiga år var jag en av deras följeslagare. Sen tappade vi kontakten av någon anledning, men de har inte ändrat sig nämnvärt. Episk, svepande emotionell och storslagen black metal är det som gäller, möjligen är de mer polerade och välproducerade nu än back in the days. Fin bit! Fredrik S: Bitvis episkt stämningsfull black metal, åt det svalt melodiska hållet. Vackra körer som smyger med i bakgrunden bidrar till skönheten, och produktionen är väl lämpad för låtens karaktär. Sen finns det också stycken under numrets dryga nio minuter där det går liiite på tomgång, och blir för monotont. Men i det stora hela en stark låt, som absolut pockar på vidare lyssning.
ARTIST: Revocation TITEL: Great Is Our Sin RELEASE: 2016 BOLAG: Metal Blade
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Martin Bensch
REVOCATION har alltid hållit ett högt tempo utgivningsmässigt. Att det tagit bandet hela två år att snickra ihop ”Great Is Our Sin” är kanske lite förvånande för bandets hardcorefans. För egen del tycker jag att det var skönt att få lite respit från bandets energistinna hybrid av dödsthrash.
Letar ni efter en gitarrdriven skiva så har ni den här. REVOCATION har alltid varit förträffliga på att skriva meckigt, och en tidigare stor nackdel har varit att det har brustit i känsla. Nu har bandet bättrat sig väsentligt på detta område.
Det är framför allt när det gäller solona som det liras med en sällan hörd glöd från både David Davidson och Dan Gargulio. Det blir stundtals så bra och känslosamt att jag upplever hur hela kroppen blir laddad i ren njutning.
Nye trummisen Ash Pearson visar upp ett stabilt och till stora delar intressant spel.
Produktionen är bra.
Gillar du bandet sedan innan så är sannolikheten stor för att du kommer att uppskatta ”Great Is Our Sin” också. Visst, bandet har i grunden behållit stora delar av vad de har sysslat med tidigare, men när detta uppenbarligen har funkat tidigare så förstår jag att det kanske är bekvämt att fortsätta i samma spår. Det är också här som jag har lite invändningar. Tidigare när REVOCATION gav ut en ny skiva varje år och ändå turnerade så kunde jag ha överseende med att plattorna kanske inte skilde sig så mycket från varandra. Med tanke på att bandet nu har haft lite mer tid på sig att skriva nytt material så kanske jag hade förväntat mig lite mer utveckling.
Trots detta är REVOCATION ett band som på ”Great Is Our Sin” övertygar mig om att de är ett stabilt band som jag även på denna skiva får en hel del ut av att lyssna på.
ARTIST: Revocation
