Etikettarkiv: Roadrunner Records

Slipknot – We Are Not Your Kind


ARTIST: Slipknot
TITEL: We Are Not Your Kind
RELEASE: 2019
BOLAG: Roadrunner
BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är mycket att ta in det här, med inte mindre än 14 låtar, korta som långa men alla intensiva på sitt sätt. Här ryms en hel rad – jag måste säga det – bara jättekonstiga spår som inledande Insert Coin eller Death Because Of Death, Critcal Darling och Whats Next? och samtidigt rent guld såsom förstasingeln Unsainted, fantastiskt vackra A Liar’s Funeral, intensiva Red Flag, fingertoppskänsliga Spider, känslosamma Orphan, dramatiska My Pain och avslutande supersnygga Solway Firth. Ingen behöver tvivla en sekund att detta är SLIPKNOT. Det är intressant men är det verkligen det ordet en i första hand vill få i huvudet när en lyssnar till ett nytt album? Nej, jag må vara enkelspårig men det här är alldeles för mycket konstigheter inblandat för att det ska vara helt njutbart i längden.

Samtidigt som sagt ett gott antal topplåtar. Musiken må bespottas som “kommersiell nu-metal” men det spelar ingen roll, SLIPKNOT är både hög musikalisk kvalitet och hög känslofaktor, du kommer inte undan det om du ger albumet det minsta av din tid. Corey Taylor och de övriga i kollektivet gräver sig in i ditt innersta och du måste nästan vara skapt av sten om du inte blir berörd av åtminstone några av dessa låtar.

Splittrat omdöme? Ja, absolut. Och då har vi inte ens talat om den politiska twisten och hur albumtiteln är tagen från en singel som till slut inte ens platsade på plattan. Liksom ett tjugotal andra spår då bandet enligt uppgift hade bortåt 40 låtar att välja bland innan de slutliga 14 valdes. Recensenten vet inte vilket ben hon ska stå på, så tur att det finns alla möjligheter att skapa egna spellistor idag… eller hädar jag när jag skalar bort en del av konstigheterna och behåller ett kortare, tajtare, mer samspelande och därmed bättre ‘album’? Ett ‘best of’ “We Are Not Your Kind”. Är det ens tillåtet?

Best of 2006-2015: Robert

Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!

Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!

ANCIIENTS “Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist

10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. “Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.

AMORPHIS “Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast

9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. “Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum.  Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…

MGLA “Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records

8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga “detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.

Men.

Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.

GRAVEYARD “Hisingen Blues”, 2011 – Stranded Records/Nuclear Blast

7. GRAVEYARD och deras “Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med “retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna “gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som “Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.

Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?

Satyricon - Satyricon
SATYRICON “Satyricon”, 2013 – Indie Recordings

6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade  man norsk black metal, så att säga.

Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.

TRIBULATION “The Children Of The Night”, 2015 – Century Media

5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album “The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.

Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!

BEHEMOTH “The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast

4. Det här är liksom så mycket mer än “bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på “The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!

MASTODON “Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records

3. Ända sedan “Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, “Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.

MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som “Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.

SATYRICON “Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records

2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag “Now, Diabolical” från 2006.

Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…

MACHINE HEAD “The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records

1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just “The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.

Detta är redan en modern klassiker.

Dream Theater – The Astonishing

imageARTIST: Dream Theater
TITEL: The Astonishing
RELEASE: 2016
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När progressiva titanerna i DREAM THEATER tar i, då gör de det med besked. “The Astonishing” är en regelrätt rock/metal opera med en lång spellängd på över 130 minuter. Mastigt? Jovars – men till stora delar funkar det faktiskt ruggigt bra.

Konceptet bakom skivan ligger bandets gitarrist John Petrucci bakom. Petrucci är en läsare av stora mått av fantasy och science fiction och har förlagt handlingen till ett, såklart, dystopiskt framtida USA där musik är förbjuden. Vi följer en grupp rebeller som gör motstånd mot detta. Bara genom att lyssna på skivan går det inte att räkna ut detta. Och frågan är om det är nödvändigt när bandet kopplar på musik som ofta tar andan ur mig.

Jag var skeptisk till skivans längd, men måste säga att bandet kommer undan med rätt mycket. I vissa fall blir det lite såsigt, men med låtar som Ravenskill, Chosen och A New Beginning övertygar bandet rejält.

Mest uppskattar jag att James LaBrie sjunger extremt bra genomgående, att gitarrspelet är verkligt vasst och att Jordan Rudess tillåts ta stor plats. Akilleshälen, i den mån vi nu kan tala om en sådan hos dylika ultraproffsiga musiker, är kompet bestående av trummisen Mike Mangini och basisten John Myung. De gör jobbet, och jag tycker att mixen hade kunnat släppa fram Myungs bas mer än vad som nu är fallet, men utan de rent stratosfäriska nivåer kompet nådde när Mike Portnoy satt bakom kaggarna och visade på hur himmelskt trumspel kan vara när teknik blandas med ett verkligt eget spel. Med Mangini får vi “bara” teknikaliteten.

“The Astonishing” är ett album som jag trots dessa anmärkningar kommer återvända till under året som varande en trevlig överraskning från ett band som gillar att utmana sig självt och lyckas göra detta på ett bra sätt.