Etikettarkiv: Slayer

Best of 2015 – Amelie

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. “With the Dead” – WITH THE DEAD
I elfte timmen, närmare bestämt i början av december, när andra media redan börjat publicera sina årslistor nådde WITH THE DEAD mitt medvetande (tack Tomasz!). Inledningen på Nephthys bet sig att börja med fast i mitt sinne – den var ju “stulen” rakt av från någon av låtarna på DIA PSALMAs debut! Eller? Fler och fler passager och låtar på albumet fastnade nånstans i hjärnbarken och här står vi nu – med “With the Dead” som oväntad inledare av årsbästalistan 2015.

9. “Repentless” – SLAYER
“Repentless” kommer knappast gå till historien som någon banbrytande skiva trots att, eller på grund av, att det är det första släppet av thrashveteranerna efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång. Ingen större experimentlusta som lyser igenom. Gött att lyssna till är det dock.

8. “The Book of Souls” – IRON MAIDEN
Bruce Dickinson, mannen som lite i skymundan kreerade ett nytt dubbelalbum med sitt IRON MAIDEN, medan fokus i nyheterna var sångarens cancerdiagnos och behandling. “The Book of Souls” är inte revolutionerande på något sätt men ett mycket habilt IRON MAIDEN-album som ger avkopplad lyssning, utan att kräva alltför mycket tillbaka av lyssnaren.

7. “Epistemology” – KEEP OF KALESSIN
Första fullängdaren med gitarristen och bandmotorn Obsidian C. även som sångare. Lite knölig har väl vägen varit de senaste åren, men med ett ack så tilltalande resultat i form av “Epistemology” till slut! “Lätt att älska, svår att släppa, åtminstone för dig som gillar melodisk extrem metal” skrev jag i recensionen.

6. “In Times” – ENSLAVED
Rutin. Erfarenhet. Fasta format. En bedräglig lätthet som samtidigt ger spännande lyssning med många bottnar. Och än en gång kommer det hela ut briljant när norska ENSLAVED  gör det “In Times”.

5. “Malefic Miasma” – AGES
Inte bara årets debut, “Malefic Miasma” är också en av årets bästa plattor totalt sett . Svårartat beroendeframkallande melodisk black metal. Jag ser fram emot mer av dessa svenska musikerveteraner som i AGES äntligen tyckts ha hittat helt rätt.

4. “Enki” – MELECHESH
Fem år sedan förra albumet, “Epigenesis”. En väl värd väntan när resultatet är så här. Tungt, tekniskt och med mycken musikalisk finess i MELECHESHs orientaliska metal. Såsom vi vant oss vid det. Något mindre lättilllgänglig än föregångaren, och därmed än mer att avtäcka under kommande lyssningssessioner.

3. “Sólverv” – VREID
En fullträff från norska VREID, bandet som alltid får högvis med cred, men ändå inte nått riktigt, riktigt samma bredd internationellt som en del andra norska bandkolleger inom genren. Dags nu? Hela albumet framförs förtjänstfullt på bandmedlemmarnas hemmadialekt, Sognamål.

2. “From The North” – RAISED FIST
Bandet som fortfarande är precis så arga och samtidigt uppmuntrande som jag vill ha dem. “From The North” är plattan som växt sig allt starkare ju längre tiden led och är en av dem jag lyssnat allra mest på under året. RAISED FIST bjuder här även på flera allsångsvänliga topplåtar som jag hoppas få chans att gasta med till live så småningom.

1.  “The Plague Within” – PARADISE LOST

Vi toppar listan liksom vi bottnade den – med brittisk doom. PARADISE LOST ger oss tung-doom-gung att njutningsfullt sjunka ner i melankolins djup till. Men också mycket melodi. Efter något av en mellanplatta med “Tragic Idol” blev allt, precis allt, rätt för britterna denna gång. “The Plague Within” har snurrat oräkneliga varv i spelarna sedan den släpptes i början av året. Utan tvekan årets album 2015.

Årets övriga utmärkelser

Årets konsertupplevelse.
… måste vara OPETH i Kulturhuset, Stockholm. Band liksom publik tycks ungefär lika obekväma i Kulturhus-kostymen till en början. Men det lossnar, och inramningen lyfter fram teknikaliteten, musiken i OPETHs 25-åriga bandhistoria. Mellansnacks-Mikael fira nya triumfer i torr och lakonisk humor.

Årets debut.
AGES. Inget att diskutera där. Aldrig förr har jag utdelat en betygsnia vid recensionen av ett albumdebuterande band, men här är det väl befogat. Dessutom kniper AGES en femteplats på årsbästalistan.

Årets mest överskattade.
…och GHOST vinner detta lopp igen, för tredje plattan i rad! Jag börjar känna mig alltmer ensam i motståndsfållan, men de är verkligen inte roliga. Nånstans.

Årets norrmän.
VREID, det goda bandet med den goda norska black metal-traditionen. Som 2015 vågar framföra ett helt album inte bara på sitt eget språk, utan även på den egna mer eller mindre obskyra dialekten, Sognamål.

Årets besvikelse.
APOCALYPTICAs “Shadowmaker” hade jag personligen sett mycket fram emot. Bandets fortfarande suveränt eleganta cellometal sänktes av valet att ha en – och valet av – fast sångare.

Årets låt.
Årets låt kommer från nästa års album av grekiska ROTTING CHRIST. Förstasingeln Elthe Kyrie är ett enastående smakprov, som verkligen ökar längtan inför fullängdsalbumet som planeras släppas i februari 2016.

Slayer – Repentless


Slayer - RepentlessARTIST
: Slayer
TITEL: Repentless
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SLAYER är tillbaka med “Repentless”, en skiva där Kerry King har axlat den överväldigande lejonparten av komponerandet – bortsett från Piano Wire som innehåller några riff skrivna av Jeff Hanneman.

SLAYER har en tung tid bakom sig – även om King och Araya inte har låtsats om detta utåt. De har bara kört på. Trots att Hanneman dog 2013 och trots att Dave Lombardo lämnade ytterligare en gång. King har gjort klart att det är business as usual som gäller.

“Repentless” är en solid skiva. Det låter tydligt SLAYER om det mesta – bandet har konsekvent kört på en och samma formel karriären igenom – och det är både positivt och negativt. Arayas sångfrasering hade verkligen inte tagit skada av att förändras. Han sjunger som han brukar – och i längden blir det aningens långtråkigt. Den vitamininjektion som Gary Holt har gett bandet live tas inte tillvara låtskrivarmässigt, och jag märker att jag saknar Hanneman lite extra då jag misstänker att den konkurrens han gav King i fråga om komponerande är något SLAYER alltid vann på i det förgångna.

Nu har King oinskränkt fått diktera villkoren. Ofta fungerar det bra. Sent i låtlistan trycker bandet gasen i botten med You Against You som präglas av ett hungrigt riffande och mustigt driv och i skrivande stund tycker jag att det är skivans starkaste låt. Fint muskulösa Vices sticker också ut lite – i synnerhet det klockrena riffet vid 1:40, samt titellåten som har gött pisk. Och ändå: när Piano Wire drar igång så inser jag att det är exakt så här jag vill att SLAYER ska låta. Öppningsriffet är så tungt elakt att jag baxnar.

“Repentless” är en stabil skiva. Vill ni jämföra med tidigare skivor så har bandet äntligen fått till en produktion som heter duga. Jag formligen älskar hur Paul Bostaphs trummor låter (låt vara att han inte är i närheten av Lombardos kreativitet) och gitarrljudet är magiskt brutalt köttigt. Men som revanschskiva betraktad så är “Repentless” aningen för trygg och tar inte speciellt många risker. En stilla vädjan till nästa gång: släpp in Holt i den kreativa processen. Då kan det blir väldans mycket bättre.

Live: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax

ARTIST: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax
LOKAL: Ullevi, Göteborg
DATUM: 3 juli, 2011

När jag förra sommaren såg The Big 4 – METALLICA, SLAYER, MEGADETH och ANTHRAX – i Prag trodde jag inte att jag skulle få uppleva denna konstellantion på svensk mark. Igår infriandes dock denna förhoppning till en stundtals rent extatisk publiks förtjusning på Ullevi i Göteborg.

ANTHRAX

Jag tillhör lägret av gnällspikar som inte tycker att ANTHRAX förtjänar sin plats bland de fyra stora av thrash metal. Därför är mina förväntningar väldigt låga när bandet går på. Och det låter verkligen inte bra. Ett muller utan distinktion gör att det är väldigt svårt att uppfatta någonting alls, förutom Joey Belladonnas sågklingevassa röst som skär igenom mullret på ett ganska förtjänstfullt vis. Men stora delar av publiken gillar vad den får serverat – första låten Caught In A Mosh utlöser direkt en moshpit. Bandet ser ut att stortrivas på scen – framför allt vikarierande gitarristen Andreas Kisser från Sepultura röjer med ett leende på läpparna från start till slut. Engagemangsnivån från min sida är dock marginell då jag tycker att bandet inte har låtar av tillräckligt hög kvalitet för att nå fram till mig -ljudets kvalitet gör inget för att höja min entusiasm och jag är ganska glad då bandet går av scen efter 45 minuter.

MEGADETH

I dagens (4/7) Göteborgsposten får Mustaine med manskap en etta i betyg. Detta är verkligen i underkant om ni frågar mig. Om något är Mustaine, i vanliga fall en riktig surkart, gladare och mer vass i sin vokala attack än jag sett tidigare. Att bandet spelar ett kort set må vara hänt, men låtarnas kvalitet kan man inte anmärka på, även om jag gärna hade sett att alla Megadethfans våta dröm – ”Rust In Peace” – hade spelats i sin helhet hade infriats. Nu får vi två låtar från detta mästerverk – Hangar 18 i vilken Mustaine och Chris Broderick visar med all önskvärd tydlighet att de är gitarrister av världsklass. Halva låten är ren gitarronani som får det att bränna till i skallen av njutning hos mig. Andra låten är såklart Holy Wars…The Punishment Due som även den får mig att rysa av välbehag. Ljudet är nu betydligt bättre än under ANTHRAX konsert, vilket jag är oerhört tacksam för då MEGADETHs musik innehåller så mycket härligt finlir att ett bra ljud är en nödvändighet. Att bandet också spelar tre av mina favoritlåtar, In My Darkest Hour, Wake Up Dead och Peace Sells gör att jag såklart stortrivs uppe på den vänstra läktaren.

SLAYER

SLAYER är ett av mina absoluta favoritband – jag kan inte få nog av att se bandet alldeles oavsett om Tom Araya inte kan headbanga längre, att Kerry King är statisk i sitt scenspråk, och att Jeff Hanneman inte är med och ersätts av Gary Holt från EXODUS – bandet har en låtkatalog som är av yttersta klass. Det är också kul att se att bandet verkligen är bandet som skiljer agnarna från vetet – SLAYER spelar thrash som den ska spelas, ond, skitig och elak är bandets musik av sådan karaktär att halva publiken inte fattar vad som har träffat den. Det är rent röj från början till slut – 11 låtar av ren ljungeld gör att jag nästan gör på mig av lycka då bandet spelar så fruktansvärt bra och tajt att det är en fröjd att skåda – Araya har precis rätta utstrålningen och sjunger med en pondus som imponerar. Till och med primalskriket i Angel Of Death sitter som en keps. Sen har man ju, i vanlig ordning, en sammanbiten, furiöst spelande Dave Lombardo bakom trummorna. Smattret i War Ensemble är av karaktären mästerligt. Dessutom uppskattar jag i sann retroanda att bandet har skurit ner nyare låtar till ett minimum – Hate Worldwide och Snuff är enda låtarna från senaste plattan ”World Painted Blood” – resten är ren nostalgimumma: en udda fågel i Black Magic från ”Show No Mercy”, som jag aldrig hört live innan, Mandatory Suicide som övergår i Chemical Warfare, South Of Heaven och Postmortem får mig att knyta nävarna i ren extas. Oerhört imponerande!

METALLICA

Vilka den största delen av publiken hade kommit för att se rådde det ingen tvekan om. När METALLICA går på vid tjugo i tio erupterar publiken. Jösses vilken volym på sången! Den är så stark att James Hetfield leende kommenterar att vi är nästan för starka för att PA:t ska kunna matcha oss. Bandet spelar fruktansvärt bra ikväll, det vet alla ni som såg dagen på TV, och det vet vi som var på arenan. Det finns en pondus i bandets konsert denna kväll som jag inte tyckte fanns förra gången jag såg bandet. Helt underbart att bandet väljer att öppna med Hit The Lights liksom för att markera att ikväll blir det tonvikt på äldre material – låt 1 till 6 är bara gammalt material som får publiken att fullständigt gå bananer: Master Of Puppets, The Shortest Straw, Seek & Destroy, Welcome Home (Sanitarium), och Ride The Lightning. Ja gosse säger jag bara – snacka att gå på knockout!

De två nästkommande låtarna, The Memory Remains och All Nightmare Long är för mig kvällens enda parentes – resten av kvällen visar METALLICA att de är störst, bäst och vackrast av kvällens band med låtar som The Call Of Ktulu ett frustande instrumentellt monster, Blackened som får mig att nästan spräcka rösten av glädje, och en episkt monumental Fade To Black. Ja, det är ren exstas över det mesta – ljudet är fruktansvärt bra, bandet, inklusive Lars Ulrich, spelar groteskt bra och publiken gör inramningen till den fest som jag hade hoppats på att detta skulle bli – METALLICAs konsert är av den arten att alla förväntningar infrias. Jag har aldrig sett bandet så här bra. När bandet går av efter två timmar och tjugo minuter är det med känslan att de gärna hade fått fortsätta ett tag till. Ren magi och en fruktansvärt värdig avslutning på en makalöst bra dag på Ullevi.