Etikettarkiv: Slayer

Live

Live: Slayer på Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Slayer
LOKAL: Copenhell
DATUM: 24 juni, 2017

Åldermännen golvar Copenhell. 

Att SLAYER fortfarande har dragningskraft är tydligt då i stor sett alla som är på Copenhell ställer sig framför största scenen Helvíti när klockan har passerat midnatt.

Visst, många har hävdat att SLAYER numera mest turnerar för att pengarna ska in, och det kan ju mycket väl vara så. Men det går också att hävda att SLAYER är duktiga på vad de gör, och brinner för sitt hantverk. Det är i alla fall inget band som lirar på alibi som går upp på scen och fyrar av en konsert som i det närmaste dräper rakt igenom.

Det senare materialet i bandets katalog kanske inte engagerar lika mycket som de där skivorna som i stort sett alla som lyssnar på metal har ett förhållande till, men SLAYER ser till att få undan detta med kvällens enda låt från senaste plattan “Repentless” redan från början.

Sen är det i det närmaste ett enda långt pärlband av låtar från bandets med rätta hyllade bakkatalog. Mellanpartiet med Mandatory Suicide som övergår i stenhårda Hallowed Point och sen köra War Ensemble och Postmortem rakt efter, ja det får publiken att bli helt galen. Det måste ha slagits rekord i crowdsurfande, för det var inte många sekunders vila Copenhells personal som jobbar med crowd safety fick i fotodiket under konserten.

Det var också långa stunder mellan låtarna då publiken bara skrek rakt ut, något som fick frontman Tom Araya att bli, ja nästan rörd och att glömma bort att han inte får headbanga på grund av nackoperation för numera ganska många år sedan. Det var flera gånger som han började nicka lite försiktigt, för att sedan komma ihåg att, visst jag får ju inte.

Gary Holt, ja han är ju Gary Holt. Rekryterandet av Holt har tänt en blåslampa under ändalykten när det gäller SLAYERs konserter. Det är helt vanvettigt röj på högra flygeln av scenen, och om det är Holt som insisterat på att köra mycket gammalt material så är jag den första att lyfta på hatten. Jag får hela fem låtar från mitt favoritalbum av bandet – “Seasons In The Abyss” – och när bandet avslutar ordinarie set med titellåten och dessutom drämmer till med Spirit In Black som avslutare – ja då fattar ni att det blir tummen upp.

Jag räknade ut att gårdagens konsert blev den femte jag såg med SLAYER. Den kommer att minnas som en av de starkaste för mig personligen. SLAYER visar med förödande kraft att de fortfarande är ett band att gå och kolla på och fortfarande bli helt utpumpad av upplevelsen. Gott så säger jag!

Krönikor

WeRock 10 år: Tre saker: Martin Bensch

1 kommentar

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Martin Bensch listar 3 saker som han kommer ihåg med särskild värme. 

1. Jag går nästan sönder av stress och nervositet i Köpenhamn
2011 fick jag chansen att intervjua Mark “Barney” Greenway, sångare i NAPALM DEATH. Hade någon sagt till mig att 4 år efter att jag börjat skriva för WeRock kommer du intervjua frontmannen i ett av planetens viktigaste band så hade jag bara skrattat. Bandet skulle spela på The Rock i Köpenhamn, ett ställe som jag hade varit på flera gånger under årens lopp men som inte finns längre. Det var vinter, den 8:e februari, och jag stod och frös nåt väldeliga utanför spelstället och blev mer och mer nervös, för hur många gånger jag än ringde bandets roadmanager så fick jag inget svar. Skulle intervjun brinna inne? Då ringer min telefon och bandets roadmanager ber mig väldigt artigt att gå till backstageingången på stället. Väl där presenterar han mig för Mark och jag blir ytterst förvånad över att han ser väldigt nyfiken ut. Jag menar, NAPALM DEATH har varit med länge, och gjort väldigt många intervjuer. Hur kan han se fram emot ytterligare en? Men det blir ett fint samtal där jag bara njuter nästan rakt igenom. Efter intervjun är färdig frågar jag Mark hur det kom sig att han ville göra intervjun med ett litet obskyrt webzine från Sverige. Svaret: varför skulle vi inte vilja göra intervjuer med små webzine? Vi kommer från underjorden, och kommer aldrig glömma varifrån vi kommer. Respekt på det!

Jag känner mig som en “riktig” musikskribent 2011-2012

WeRock har – och kommer alltid – att bedrivas mer som ett kul sidoknäck från min sida. Alla som skriver för webzinet har andra jobb vid sidan om. Men ibland får i alla fall jag känslan av att det egentligen skrivandet som borde ta mer plats i livet. Minnet  av sommaren 2011 är en sommar som jag alltid kommer bevara som en av de absolut bästa i mitt liv, och då speciellt veckan som inleddes med IRON MAIDEN på fredagen den 1/7 på ett fullständigt utsålt Ullevi och en riktigt trevlig konsert, för att följas av The Big Four på samma arena på söndagen den 3/7 då jag fick se ett SLAYER och METALLICA i absolut toppform. Speciellt SLAYER blåste skinnet av de flesta i publiken den dagen och METALLICA bjöd på en setlista som förutom två låtar från bandets karriär efter “Black Album” bara innehöll gammalt material. Och sättet detta framfördes på var så imponerande att jag där och då bestämde mig för att – kanske – inte se bandet nåt mer då denna kväll var så fulländad. Helgen efter var det dags för Getaway Rock Festival, och detta var speciellt av flera olika anledningar. För det första var detta den första festivalen som jag fick ackreditering till, och jag var verkligt inställd på att verkligen göra mig förtjänt av denna. Jag skrev nog mer text än jag någonsin gjort i skribentsammanhang när det gäller livebevakning den helgen, och det var helt sjukt kul! Detta flöde av skrivande om musik fortsatte egentligen av bara farten in i 2012 som började med en konsert med LOCK UP då jag fick chansen att intervjua Tompa Lindberg – en intervju som det inte blev någon text av då all min tekniska utrustning failade och inget av det Tompa sa fastnade på band, ORIGIN, PSYCROPTIC och LENG TCH’E, nästan rev Spillestedet i Köpenhamn, jag fick intervjua Paul Mazurkievicz, trummis i CANNIBAL CORPSE innan bandet tillsammans med BEHEMOTH, MISERY INDEX med flera lirade på ett utsålt Trädgården i Göteborg.

Devin Townsend på GRF 2012. Foto: Kitty Rossander

På sommaren rapporterade jag igen från Getaway Rock Festival och fick då jobba tillsammans med Kitty Rossander som fotade alla band jag ville skriva om. Jag vågar påstå att vi inte haft lika bra livebilder varken förr eller senare.

I september fick jag äntligen se NASUM, vilket jag fortfarande räknar som ett av de största konsertminnena jag har. Jag såg först bandet på Pumpehuset i Köpenhamn den 21:e, och veckan efter på KulturBolaget i Malmö och så här 4 år efter så har jag värme i hjärtat när jag tänker tillbaka på de kvällarna.

Nergal ringer upp. 
2009 stod BEHEMOTH i begrepp med att släppa “Evangelion”. Jag mer eller mindre dyrkade bandet efter “Demigod” och “The Apostasy” och ville hemskt gärna recensera “Evangelion”som skulle komma ut den 7:e augusti. Så jag skrev till Nuclear Blast och frågade om jag kunde få en promo. Jo, det kunde jag om jag kunde tänka mig att intervjua Nergal. Att ens få frågan gjorde mig helt lyrisk. Jag hade i ärlighetens namn inte trott det var möjligt. Men så blev det. Jag fick “Evangelion” en hel månad innan den skulle komma ut, och hade ytterst svårt att lyssna på någon annan skiva alls innan intervjun. Jag tyckte (och tycker) att den är helt fantastisk och kom på mig själv flera gånger att rysa av njutning över att jag kunde lyssna på skivan långt innan de flesta. När dagen för intervjun kom var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Strax efter klockan 20.00 ringer telefonen. Overklighetskänslan när jag efter mitt inledande “hello” hör “hello, this is Nergal” var helt otrolig. Tack och lov lade sig den värsta nervositeten då jag märkte vilket gott humör Nergal var på. Jag har gjort flera intervjuer efter denna som var bättre genomförda, men pratstunden med Nergal sticker ändå ut lite extra för mig. 

Listor

Best of 2015 – Amelie

2 kommentarer

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. “With the Dead” – WITH THE DEAD
I elfte timmen, närmare bestämt i början av december, när andra media redan börjat publicera sina årslistor nådde WITH THE DEAD mitt medvetande (tack Tomasz!). Inledningen på Nephthys bet sig att börja med fast i mitt sinne – den var ju “stulen” rakt av från någon av låtarna på DIA PSALMAs debut! Eller? Fler och fler passager och låtar på albumet fastnade nånstans i hjärnbarken och här står vi nu – med “With the Dead” som oväntad inledare av årsbästalistan 2015.

9. “Repentless” – SLAYER
“Repentless” kommer knappast gå till historien som någon banbrytande skiva trots att, eller på grund av, att det är det första släppet av thrashveteranerna efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång. Ingen större experimentlusta som lyser igenom. Gött att lyssna till är det dock.

8. “The Book of Souls” – IRON MAIDEN
Bruce Dickinson, mannen som lite i skymundan kreerade ett nytt dubbelalbum med sitt IRON MAIDEN, medan fokus i nyheterna var sångarens cancerdiagnos och behandling. “The Book of Souls” är inte revolutionerande på något sätt men ett mycket habilt IRON MAIDEN-album som ger avkopplad lyssning, utan att kräva alltför mycket tillbaka av lyssnaren.

7. “Epistemology” – KEEP OF KALESSIN
Första fullängdaren med gitarristen och bandmotorn Obsidian C. även som sångare. Lite knölig har väl vägen varit de senaste åren, men med ett ack så tilltalande resultat i form av “Epistemology” till slut! “Lätt att älska, svår att släppa, åtminstone för dig som gillar melodisk extrem metal” skrev jag i recensionen.

6. “In Times” – ENSLAVED
Rutin. Erfarenhet. Fasta format. En bedräglig lätthet som samtidigt ger spännande lyssning med många bottnar. Och än en gång kommer det hela ut briljant när norska ENSLAVED  gör det “In Times”.

5. “Malefic Miasma” – AGES
Inte bara årets debut, “Malefic Miasma” är också en av årets bästa plattor totalt sett . Svårartat beroendeframkallande melodisk black metal. Jag ser fram emot mer av dessa svenska musikerveteraner som i AGES äntligen tyckts ha hittat helt rätt.

4. “Enki” – MELECHESH
Fem år sedan förra albumet, “Epigenesis”. En väl värd väntan när resultatet är så här. Tungt, tekniskt och med mycken musikalisk finess i MELECHESHs orientaliska metal. Såsom vi vant oss vid det. Något mindre lättilllgänglig än föregångaren, och därmed än mer att avtäcka under kommande lyssningssessioner.

3. “Sólverv” – VREID
En fullträff från norska VREID, bandet som alltid får högvis med cred, men ändå inte nått riktigt, riktigt samma bredd internationellt som en del andra norska bandkolleger inom genren. Dags nu? Hela albumet framförs förtjänstfullt på bandmedlemmarnas hemmadialekt, Sognamål.

2. “From The North” – RAISED FIST
Bandet som fortfarande är precis så arga och samtidigt uppmuntrande som jag vill ha dem. “From The North” är plattan som växt sig allt starkare ju längre tiden led och är en av dem jag lyssnat allra mest på under året. RAISED FIST bjuder här även på flera allsångsvänliga topplåtar som jag hoppas få chans att gasta med till live så småningom.

1.  “The Plague Within” – PARADISE LOST
Vi toppar listan liksom vi bottnade den – med brittisk doom. PARADISE LOST ger oss tung-doom-gung att njutningsfullt sjunka ner i melankolins djup till. Men också mycket melodi. Efter något av en mellanplatta med “Tragic Idol” blev allt, precis allt, rätt för britterna denna gång. “The Plague Within” har snurrat oräkneliga varv i spelarna sedan den släpptes i början av året. Utan tvekan årets album 2015.

Årets övriga utmärkelser

Årets konsertupplevelse.
… måste vara OPETH i Kulturhuset, Stockholm. Band liksom publik tycks ungefär lika obekväma i Kulturhus-kostymen till en början. Men det lossnar, och inramningen lyfter fram teknikaliteten, musiken i OPETHs 25-åriga bandhistoria. Mellansnacks-Mikael fira nya triumfer i torr och lakonisk humor.

Årets debut.
AGES. Inget att diskutera där. Aldrig förr har jag utdelat en betygsnia vid recensionen av ett albumdebuterande band, men här är det väl befogat. Dessutom kniper AGES en femteplats på årsbästalistan.

Årets mest överskattade.
…och GHOST vinner detta lopp igen, för tredje plattan i rad! Jag börjar känna mig alltmer ensam i motståndsfållan, men de är verkligen inte roliga. Nånstans.

Årets norrmän.
VREID, det goda bandet med den goda norska black metal-traditionen. Som 2015 vågar framföra ett helt album inte bara på sitt eget språk, utan även på den egna mer eller mindre obskyra dialekten, Sognamål.

Årets besvikelse.
APOCALYPTICAs “Shadowmaker” hade jag personligen sett mycket fram emot. Bandets fortfarande suveränt eleganta cellometal sänktes av valet att ha en – och valet av – fast sångare.

Årets låt.
Årets låt kommer från nästa års album av grekiska ROTTING CHRIST. Förstasingeln Elthe Kyrie är ett enastående smakprov, som verkligen ökar längtan inför fullängdsalbumet som planeras släppas i februari 2016.