Etikettarkiv: Soen

Årsbästalistan 2023 – Fredrik

På många sätt har 2023 varit ett mörkt år i världen, med väpnade konflikter som skördar oskyldiga liv och ekonomiska utmaningar för många andra. När Fredrik summerar musikåret 2023 är det kanske därför att se som symtomatiskt att svärtan är rikligt förekommande – eller så var helt enkelt de bästa skivsläppen också några av de mörkaste…? Oavsett vilket, här serveras the (dark) cream of the crops från 2023!

Topp 10 Skivor

10. Of Golden Verse – SERMON
Balansgången mellan kreativ verkshöjd och kultursvåra pretentioner kan vara en svår sådan, men om man som SERMON landar på rätt sida gränsen kan resultatet bli ack så fint. “Of Golden Verse” är således en intelligent komponerad historia med många nyanser och starka känslouttryck. Låtar som Golden och Departure imponerar.

9. Foregone – IN FLAMES
Kul att se en av de “gamla” giganterna som levererar. “Foregone” är en vital och slagkraftig platta, som fint gifter luftigt eleganta harmonier med bra och lagom elakt driv. Fans av IN FLAMES katalog under eran “Reroute To Remain” till “Come Clarity” kommer att headbanga förtjust när de lyssnar till Meet Your Maker.

8. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Varning – detta är inte en platta för ömtåliga öron! Med “Terrasite” levererar boskapsbödlarna en av årets absolut hårdaste käftsmällar, men här finns inte enbart brutalitet. (Även om det för all del finns cirka 7’018’523 ton av den varan.) Nej, här finns för den uppmärksamme lyssnaren även variation och nyanser nog för att lyfta anrättningen till en nivå över resten av vad soniskt våld-genren levererat 2023.

7. Endling – KVELERTAK
Jag har aldrig riktigt lyckats landa i hur jag vill beskriva norrbaggarna i KVELERTAK. Är det månne AOR-black metal på en punk-snedfylla, eller kanske rock ‘n’ roll som sniffat ammoniak och sedan råkat sätta sig på ett nitarmband modell längre? Men för all del, vem bryr sig, egentligen, när resultatet flyger lika högt och väl som “Endling”? En lite spretig platta, ja, men med gott om personlighet och skönt kompromisslöst gung, och ett alster som växer över tid.

6. Memorial – SOEN
Om någon undrar hur mycket jag gillar SOEN, så bör jag för transparensens skulle nämna att av deras tre senaste alster innan “Memorial”, så har inget placerat sig sämre än tvåa på mina årsbästalistor för de åren. Så att denna skiva trillar in på sjätte plats innebär väl egentligen att jag inte riktigt tycker att SOEN når de höjder de är kapabla till. Men även på en halvbra dag har dessa herrar så ofantligt mycket musikalisk färdighet och kreativitet att det räcker till årsbästalistan. Hade snittkvalitén på materialet hållit samma klass som trion Unbreakable, Violence och titelspåret Memorial, så hade pallplatsen varit given.

5. Legacies Of Frailty – WOE
WOE är verkligen en sådan där oslipad diamant som jag konstant förvånas över att inte fler har upptäckt och uppskattar. Visst, produktionen på “Legacies Of Frailty” är en liiiten aning burkig, men materialet i sig är herrejösses-stark black metal! Råheten och nervigheten kommer försedd med högspänningsvarning, och svärtan är så kompakt att Vantablack får problem med självkänslan…

4. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Bitvis nästan lite väl åt det symfoniska och teatraliska hållet, men när intensiteten är så betvingande hög rakt igenom blir det tillslut ändå omöjligt att värja sig mot “Katharsis” och dess vackra kaos. Omni är möjligtvis årets allra bästa låt. Jag tänker mig lite att det är det så här det skulle låta om J.R.R. Tolkien hade komponerat metal på 2020-talet istället för att skriva böcker på 1950-talet, och även om ett sådant uttalande säkert retar upp en och annan LOTR-fantast, så tänker jag att det torde framgå vilken tung komplimang det är tänkt som.

3. War Against All – IMMORTAL
Från titelspårets oemotståndligt intensiva rivstart, till dess att sista tonen på mer stillsamma Blashyrkh My Throne har klingat ut, är “War Against All” en synnerligen välkomponerad och välfungerande skiva. Här finns blastbeats och isvinds-vinande gitarrer som sliter och drar i kedjorna, men även inslag av mer malande tyngd och kyligt eleganta mollharmonier. Old school-black när den är som allra bäst. Mumma, nattsvart, själavrängande mumma!

2. The Loss Of Beauty – SHORES OF NULL
Årets vackraste platta: check! Ypperliga melodier, harmonier och arrangemang skapar en musikalisk upplevelse vilken likt en trögflytande, isig vårflod ringlar sig fram genom hörselgångarna och omfamnar hjärnan till en behagligt bortdomnande hädangång. Sorgset, men ack så bitterljuvt. Italienarnas mörka vemod är den vackraste själsliga smärta 2023 har att erbjuda.

1. Legacy – NON EST DEUS
Länge gick jag och saknade den där självklara vinnaren bland 2023 års skivsläpp, men plötsligt hände det! Sent på året insåg jag att jag hade missat att NON EST DEUS hade släppt nytt i maj i år, och vilken lycka att jag fick möjlighet att rätta till det brottet mot allt vad som är rätt och anständigt. “Legacy” är nämligen en oklanderlig mix av rå svärta och vacker melankoli, som ett slags oerhört potent destillat av det bästa med akter som ROTTING CHRIST och BATUSHKA. Därmed kan NON EST DEUS med all rätt och självklar värdighet ta klivet upp på tronen för bästa skivsläpp 2023!

Övriga betraktelser

Skivåret som svek?

Det känns kanske lite malplacerat att så här direkt efter att ha öst beröm över ett antal genuint bra skivor lägga en rubrik som denna, “Skivåret som svek”. Men ärlighet är en dygd, heter det ju, och även om framför allt mina topp tre samtliga är idiot-bra så kan jag inte komma ifrån känslan att 2023 var ett aningen svagt skivår.

Snittkvalitén på de alster som hamnar på platserna 6-10 på min lista brukar vara högre, och det brukar alltid vara 3-5 skivor som jag grämer mig över att behöva plocka bort från den slutliga listan. I år hade jag inte det problemet på samma sätt.

Live-upplevelsen som aldrig kommer att blekna

Den live-upplevelse som verkligen står ut under året gör det inte bara i jämförelse med övriga konsertbesök detta år, utan alla tider. Får du chansen att se GAEREA live, och då allra helst i en intim klubb-miljö, missa den inte!

Heja Norge!

Det brukar ibland skämtsamt sägas att det märks att Norge är satanisk metal-landet #1, då de kännetecknas av oljeborrning, säljakt och kyrkbränning…

Hur det än må vara med det, så noterar jag att platserna 3, 4 och 7 på min topp tio-lista detta år är norska akter. Tror aldrig att jag haft så många band från vår västliga granne på någon tidigare lista, och mycket riktigt är min årsbästalista också mer välförsedd med svärta än på många år.

Well played, Norway!

“Honorable mentions”

Nu räckte inte deras “Drifting Into The Endless Void” ända fram till årsbästalistan, men DOZER-släppet är inte desto mindre en bra platta. För undertecknad, som håller “Beyond Colossal” (2008) som en av de allra, allra bästa doom/stoner-plattorna någonsin, är det lite extra roligt att se dem tillbaka som aktiva.

Bland andra akter/plattor jag också vill lyfta fram återfinns HAKEN och deras “Fauna”. Alltför underlig för att jag riktigt skall kunna fördra den som fullång helhet, men i sina bästa stunder är det riktigt intelligent och intrikat musik.

Även UADA skall ha en eloge för fin black metal på “Crepuskule Natura”. Till sist (men men verkligen inte minst) …AND OCEANS, som var sista akt att sållas bort från den slutliga topplistan med sitt släpp “As In Gardens, So In Tombs”.

 

Soen – Memorial

ARTIST: Soen
TITEL: Memorial
RELEASE: 1/9 2023
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har varit hemskt att lyssna på “Memorial”, för hur mycket jag än vill tycka om den så är känslan till stora delar ett “meh!”. Sedan jag började lyssna på SOEN när “Tellurian” kom så har varje album från bandet känts som en livsnödvändighet, varje ton i stort sett som en nypa frisk luft efter för mycket tid utan.

“Memorial” är inte en skiva som känns så. SOEN verkar ha blivit ett band som dyrkar mellantempot, arenarock med stora gester utan så mycket innehåll, hockeykörer, för många ballader, för lite nerv och skevt bruk av något som låter misstänkt som autotuning (avgör själva i slutet av Unbreakable). 

Framför allt känns “Memorial” provocerande trygg och säker.

Finns det inget bra med den kanske ni undrar? Jo, det finns ljusglimtar. Inledande Sincere är svinbra, har ett underbart driv och fantastiskt spel från samtliga medlemmar. Den känns också väldigt fanfarartad och storslagen.

Fortress är också en fin låt, här finns det lite puls, ett ljuvligt sväng men jag kan inte slita mig från att jag gillar låten eftersom den för in lite fart efter – ni gissade det – två ganska mellanmjölksartade låtar.

Icon har ett härligt snärjigt riff som det inte går att värja sig emot.

Resten av låtarna lever inte upp till måttet, och känns alibiartade.

Det som är bra är att som vanligt lirar bandet stabilt och bra, och Joel Ekelöf har fortfarande en röst som berör. Men “Memorial” är i mina ögon den sämsta skivan SOEN har gjort.

Halfway to Hell 2023

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka “herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. “Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller “Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet “Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan “But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut “Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite “leftovers” från plattan “Strength” och släppte dem som en EP med namnet “Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. “Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!