Etikettarkiv: Soen

Soen – Imperial

ARTIST: Soen
TITEL: Imperial
RELEASE: 2021-01-29
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det var med skräckblandad förtjusning jag tog mig an detta nya släpp från SOEN. När förra släppet “Lotus” kom 2019 beskrev jag den som “54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten.” Det hamnade överst på min årsbästalista det året. Så förväntningarna nu var… påtagliga.

Mycket är sig likt på “Imperial”, men jag tycker mig ana en viss, liten förändring i färgteckningen på den magnifika best SOEN är. Joel Ekelöfs eteriska stämma är fortfarande magisk, den speltekniska färdigheten hos bandet svårslagen, och låtskrivandet starkt. Så att detta är en mycket, mycket bra skiva behöver ingen tvivla på. Men initialt fanns där ändå en vag antydan till besvikelse, även om denna då skall förstås utifrån de skyhöga förväntningar jag hade.

“Imperial” är en något lugnare skiva än sin föregångare. Det synes mig som att det finns några fler rena och raka partier där (de för all del alltid löjligt vackra) sångmelodierna bär tillställningen, och något färre sådana där härligt meckiga delar där Lopez trummor och Fords gitarrer synkoperar fram jazziga stackaton och hungrigt slingrande riff. Visst finns de pusselbitarna där nu med, framför allt i spår som löjligt starka Antagonist samt Monarch, Dissident och Deceiver. Men jag upplever som sagt att de är något färre.

Initialt saknar jag dem något, för det är enligt mig när SOEN kombinerar den där skavande, energiska nerven med det där eteriskt vackra som de är som allra bäst. Det är då de verkar på en helt egen nivå. Men ju mer jag lyssnar på “Imperial”, desto mer tvingas jag kapitulera inför det faktum att även de lugnaste låtarna, som Fortune, Illusion och Modesty, är ruskigt välskrivna och känslomässigt berörande nummer.

“Imperial” är given på årsbästalistan, men inte given etta. Betyget stannar på välförtjänta 9/10, men inte på full pott. Jag finner mig ha den något schizofrena upplevelsen av att samtidigt trots allt vara en liten promille-gnutta besviken, men också oerhört tacksam för att jag får lyssna på SOEN och den fantastiska musik de skapar…

 

Hot or not? – November 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Vittring
ARTIST: Humanity’s Last Breath
VALD AV: Amelie

Martin: Helsingborgs kanske tyngsta band, HLB, har alltid gjort ont att lyssna på, men frågan är om detta kan vara det mest ondsinta de har gett ut? Tyngden är verkligen krossande, men gillar man musik som innehåller rikligt med bister emfas – som jag gör – så kommer man gilla detta. Stekhett!
Robert: Aj. Detta är sannolikt en av de sämsta låtarna jag har hört i hela mitt liv. Det finns säkert en fan-base för detta, men jag tillhör uppenbarligen inte den gruppen. Den absoluta nollpunkten ligger runt -273 grader Celsius, där någonstans kan man leta…
Fredrik: Tungt är bara förnamnet. Alla de där sedvanliga klyschorna, “förkrossande”, “malande”, “som en ångvält”, “blytungt” etcetera, har etablerats för att beskriva just detta spår. Att en sådan tyngd på galaktisk rekord-nivå är trivsam är en självklarhet, tyvärr är dock låten i övrigt inte riktigt tillräckligt fängslande. Det är imponerande, men inte nödvändigtvis betvingande. Ljummet.

LÅT: Beyond The Shores
ARTIST: Shores Of Null
VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta är ett band helt utanför min radar. Men helt klart en väl värd bekantskap. Dock en blunder när sångaren plötsligt tänkte; ”kanske ska prova att growla lite här?” Näe, det skulle du inte. Känns bara konstigt. Det är grannlaga det där, hur växling rensång/growl kan höja eller sänka en låt. Ock så var det det där med att tona ut… Helt klart mer än godkänd låt dock trots randanmärkningarna.
Martin: Jag gillar SHORES OF NULL sedan tidigare, och det här sänker inte min känsla. Jag kan till och med köpa den hemska ridecymbalen som jag tycker behöver mer kräm. Men annars är bandet så fruktansvärt närvarande och fantastiskt – som vanligt!
Robert: Förra släppet med SHORES OF NULL (“Black Drapes Of Tomorrow”) var en av 2017 års starkaste skivor enligt min sammanställning, och väntan på nytt material är nu över. Kommande plattan “Beyond The Shores (On Death And Dying)” är en enda lång låt och tycks vara ambitiöst så det förslår. Här får vi första utdraget, och det låter spännande, såklart. Hett och gör att man vill ha mer!

LÅTAntagonist
ARTISTSoen
VALD AVMartin

Robert: SOEN släpper nytt. Är det bra? Har påven löjlig hatt? Är SD fascister och rasister fast de låtsas annat? Svaret på samtliga frågor såklart ett rungande “JA!”, och det är nästan orättvist att ta med en sån här låt i Hot Or Not. Typ facit? Hett som solen!
Fredrik: Min romans med SOEN är inte direkt någon hemlighet för vana WeRock-läsare, och “Antagonist” är bara ännu en ömhetsbetygelse som ytterligare fördjupar kärleken. Det är så outsägligt vackert. och samtidigt med obändigt driv och en rastlös, skavande nerv, på ett sätt som jag nog inte vet något annat band som kan leverera. En av årets hittills allra, allra bästa låtar och denna omgångs ohotade vinnare!
Amelie: ”Nä det här kan ju inte hålla i längden” var första tanken när refrängen fastnade på hjärnan. Dagarna gick och glädjande nog både höll och växte låten med tid. Och intog både hjärna och hjärta.
Bara en sak… Just när en är beredd att även utdela medaljen för lyrik till Antagonist så kommer detta; ”Oh, oh, oh. Oh, oh, oh, oh, oh…” och sådär håller det på. Vad hände? Tog varenda vettig tanke slut där? Ytterst sällan (det finns undantag) funkar ”lala, lala” eller ”oh, oh, oh” i hårdrock. Så icke heller här. Ändock – hett som f-n detta!

LÅT: Guided By Evil
ARTIST: Nervosa
VALD AV: Robert

Fredrik: Ett härligt ondskefullt intro övergår i en driven och tämligen engagerande crossover mellan (mestadels) thrash och (en klädsam nypa) black metal. Inte den mest nyskapande cocktail jag någonsin sippat på, men inte alls oävet om man bara vill släcka sin mosh-törst utan krusiduller. Mer än godkänt!
Amelie: Ja men här är ett band som är konsekvent, vet vad de gör, vokalisten growlar halvt livet ur sig och musikerna kör fullt ös på alla cylindrar. Inget nydanande men brasilianska NEVROSA har min fast beständiga kärlek. Här bränner det till i kanterna.
Martin: Ett av de hårdast arbetande banden på planeten, brasilianska NERVOSA. Jag tycker detta är sympatiskt – bra driv och rejält med riv i sången och riffen. Lite tjatigt i längden, men bland thrashbanden i världen håller NERVOSA sin position väl. Ser fram emot att få höra kommande skivan. Varmt med merkänsla.

Årsbästalistan 2019 – Fredrik

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Fredrik!

Topp 10 skivor

10. WHITECHAPEL – The Valley
Skulle man analysera den DNA som bygger WHITECHAPEL skulle man finna påtagliga drag av köttig, mörk och tekniskt exakt brutalitet. Jänkarna vet dock att även erbjuda nyans i form av ett och annat finstämt mollparti, och undviker därmed den fälla av viss själlöshet som många andra deathcore-band trillar i. Följaktligen blir också “The Valley” en bättre platta än det mesta andra inom sin genre, vilket räcker till att knipa tiondeplatsen på årets lista.

9. RAISED FIST – Anthems
Skramligt, energiskt och med gott om energi, men samtidigt charmigt. “Anthems” är en något ojämn platta, men aldrig sämre än att man nickar i takt. Höjdpunkterna, t.ex. i form av det kompromisslöst betvingande titelspåret eller Into This World, är genuint starka. Gott så!

8. 1349 – The Infernal Pathway
Kolsvart och elakt skitig black metal med vissa (välfungerande) inslag av death och thrash. Lite som att ta ett bad i en blandning av tjära och blod, där badbomben bestått av svavel. Jag höll på att skriva “…fast på ett bra sätt”, men sen insåg jag att det ju redan var uppenbart. “The Infernal Pathway” är 2019 års bästa musikaliska helvetes-flirt.

7. MISERY INDEX – Rituals Of Power
Veteranerna i MISERY INDEX vet hur man levererar en solid käftsmäll av tempo- och riffstark dödsmetall. Här kör de i sedvanlig ordning över sina lyssnare med en kompromisslös urladdning, som vanligt orkestrerad av Adam Jarvis glödande trumspel. Inget nytt under solen, och ingen raketforskning, men kvalitet och gott hantverke rakt igenom. Sitt still till refrängen på New Salem om du kan – jag kan det i alla fall inte…

6. ROTTING CHRIST – The Heretics
Apropå veteraner, så bildades grekiska ROTTING CHRIST alltså nittonhundra-frickin’-åttiosju. De har alltså haft ganska gott om tid på sig att finslipa sitt koncept, vilket de också gjort med den äran. Visst kan det ibland bli lite teatraliskt med munkkörerna, spoken word-bitarna och den allmänna fäblessen för svulstig känslosamhet, men som sagt – konceptet funkar, och det väl. Några av spåren på “The Heretics” utgör utan tvekan årets vackraste mörker.

5. YEAR OF THE GOAT – Novis Orbis Terrarum Ordinis
Livet är inte alltid rättvist. Till exempel kan det kännas orättvist att GHOST fick berömmelsen, medan YEAR OF THE GOAT på sätt och viss står kvar i skuggan bakom de maskerade satansprästerna. YEAR OF THE GOAT har nämligen minst lika bra låtmaterial som sina mer kända genre-kompisar inom luftigt radiovänlig, ockult inspirerad 70-talsrock. Thomas Sabbathis hypnotiskt väna stämma, eteriskt svävande ovanpå skönt riffande, vallar behagligt in oss till den mörka sidan. Förföriskt!

4. SWALLOW THE SUN – When A Shadow Is Forced Into The Light
Finska SWALLOW THE SUN är lite av samma andas barn som ROTTING CHRIST. Det som bjuds är ett känslosamt och vackert mörker, även om finnarna är något krispigare i sitt uttryck. Lite mindre av fuktigt kolsvart klosterkällare, och lite mer av en stjärnklart gnistrande kall vinternatt. Låtar som Upon The WaterStone Wings och titelspåret är precis så bra som det blir inom den här genren. Så sorgset, så desperat, så outsägligt vackert.

3. AVATARIUM – The Fire I Long For
Om man kastar ett öga på vilka som varit med och skapat/deltagit i AVATARIUM, finner man en stamtavla med påbrå från akter som CANDLEMASS, TIAMAT och SOEN. Att det finns både tyngd och atmosfär i musiken är alltså allt annat än förvånande, och när man sedan ovanpå detta toppar med Jennie-Ann Smiths sammetslena röst och hennes ibland närmast bluesiga uttryck, får man en anrättning som verkligen charmar och värmer. “The Fire I Long For” är den av 2019 års skivor ni skall välja som sällskap när ni kryper ner under filten framför brasan med en irish coffee…

2. SOILWORK – Verkligheten
Ni kanske har sett den där internet-memen med frasen “Nutella-covered bacon – your argument is invalid”…? Nu kanske inte alla gillar just den kombon, men just att få till en fin balans mellan sött och salt brukar vara ett framgångsrikt koncept inom den kulinariska världen.

“Verkligheten” är årets bästa musikaliska motsvarighet till detta. Ovanpå en grundplatta av drivna trummor, energiskt riffande och desperat growl vilar en konstruktion av eleganta lead-harmonier och löjligt fästande rensjungna meloldier. Helheten detta skapar (kanske bäst gestaltad i When The Universe Spoke) har just den där fantastiska balansen mellan sött och salt, och känns väldigt tilltalande!

1. SOEN – Lotus
Ni vet säkert den känsla av besvikelse som infinner sig när man haft oerhört höga förväntningar på en platta, och så når den inte upp till dessa förväntningar när den väl släpps?

Glöm den känslan.

Efter 2017 års ypperliga skivsläpp “Lykaia” hade jag just så där nästan orimligt höga förväntningar på “Lotus”. SOEN tog mina förväntningar och smulade sönder dem, kastade dem på elden, såg mig i ögonen, log och viskade ömt: “Åh, vännen, varför nöja dig med något så där futtigt? Se här vad vi har åt dig!”

“Lotus” är 54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten. När jag lyssnar på Joel Ekelöfs eteriska stämma över Martin Lopez jazziga trumspel och Cody Fords komplexa riffande blir jag kär. Jag är inte helt säker på i vad, kanske bara i livet självt, men jag faller så hårt, så hårt.

Tack, SOEN.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Spotificeringen
Jag har nog aldrig haft så många bra låtar på min spellista med guldkorn från året som under 2019. Det har gjorts ofantligt mycket bra musik – men därmed kanske inte så förfärligt många bra plattor…? Visst, övre halvan på min  topp 10-lista här ovan är samtliga riktigt bra skivor, och ingen av de tio behöver så klart skämmas för sig. Men när de tio skulle gallras fram bestod startfältet av knappa 20 av de nästan 110 plattor jag har lyssnat in mig på under året, vilket är färre än de allra flesta år, och när den tionde och sista platsen skulle tillsättas handlade det nästan mer om att välja till än om att välja bort.

Jag vet förstås inte om detta ens är en verklig utveckling eller bara något som jag tycker mig se, och om en eventuellt verklig utveckling mot låtar över skivor kan härledas till Spotify. Likafullt är det en observation jag tycker mig kunna göra, att genuint starka plattor känns som något tilltagande sällsynt.

Eller så har jag bara blivit gammal, kräsen och gnällig. The jury is still out.

Årets coolaste bastard
Låten 13 med PORT NOIR är en underlig best. Lite som ett kärleksbarn mellan BEASTIE BOYS på 90-talet, RAGE AGAINST THE MACHINE och BLACK PEAKS. (Nej, jag vet inte heller hur det skulle ha gått till…) Den något osannolika hybriden är dock löjligt bra, och kanske den  allra bästa låten från 2019 som inte återfinns på någon av topp 10-skivorna. Hela PORT NOIRs platta, “The New Routine”, är för övrigt klart värd att spana in, även om den nu är lite för ojämn för att kvala in på topplistan.

Kärlek live
2019 var ett år med förhållandevis få live-upplevelser för min del, ett beklagligt faktum. Som ett ganska bra plåster på såren fick jag å andra sidan en av mina allra bästa live-upplevelser till livs. Jo, jag vet, det blir kanske lite mycket tjat om SOEN nu, men deras Sverige-premiär på Pustervik är inte desto mindre värd att lyfta fram. Det var en afton med mycket kärlek i luften, av många olika slag och anledningar. Lite kryptiskt, kanske, men de som vet, de vet. Ni andra, om ni får chansen: Se SOEN live, ni kommer inte att ånga er!

En gubbjävels bekännelser och oombedda livsvisdom
Jag var ju redan här ovan inne på att jag kanske börjar bli gammal. En omständighet som eventuellt stödjer den tesen är väl hur placeringarna på min årsbästalista fördelats. Band som 1349, WHITECHAPEL och MISERY INDEX hamnar på den nedre halvan, medan andra hårda akter (med icke föraktliga skivsläpp) som till exempel FIT FOR AN AUTOPSY, MULDROTHA och NILE missar att kvala in. Bland topplaceringarna återfinns istället mer känslosamma (och aningen mjukare) akter som YEAR OF THE GOAT, AVATARIUM, SWALLOW THE SUN och SOEN.

Kanske kan och bör detta tolkas som att testosteron-nivåerna hos undertecknad börjat avta, i så fall ett ålderstecken så gott som något, eller är det kanske bara så att just dessa lite mjukare skivor i år objektivt sett verkligen var så mycket bättre? Fan vet, men det spelar kanske inte någon större roll? To each his own, och vad ditt musikaliska gift än råkar vara – njut av det!