Etikettarkiv: The Sign Records

Moloken – Unveilance Of Dark Matter

ARTIST: Moloken
TITEL: Unveilance Of Dark Matter
RELEASE: 2020
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hela fem år har gått sedan första delen i MOLOKENs trilogi om en persons känslomässiga malström och hur denna påverkar omgivningen. “All Is Left To See” var en känslomässigt påfrestande skiva och gav sannerligen mersmak inför fortsättningen.

“Unveilance Of Dark Matter” är en minst lika frustande skapelse som föregångaren, om inte ännu brutalare och drabbande. De första lyssningarna fick jag pausa frekvent för alla intryck som hudlöst kravlade sig in i hörselgångarna. Den här plattan tar tid att smälta, gott folk, men likt de flesta av dylika alster så belönas den ihärdige lyssnaren frikostigt när väl intrycken sorterats.

Mest är det bröderna Bäckströms råa och rent av desperata sång som löper som den röda tråden genom “Unveilance Of Dark  Matter”. Jag gillar den växelvisa insatsen från dem något så enormt. Kolla bara in Shadowcastle (Pt. I) där intensiteten ligger på max i stort sett hela tiden när det gäller sången – desperationen sliter och drar och får mig alltsomoftast att kippa efter andan. Ovanstående låt är förresten ett bra exempel på hur fint MOLOKEN jobbar med dynamik, både på ett låtskrivarmässigt plan som produktionsmässigt dito. Det fantastiskt fina svänget från trummisen Jakob Burstedt i inledningen paras fint med luftigt gitarrspel  från Bäckström och Ylmefors och desperat skriksång. Burstedts trummor låter också otroligt naturliga och precis som på “All Is Left To See” så hörs basen riktigt bra.

“Unveilance Of Dark Matter” känns faktiskt ännu mer innerlig och hemsökande än “All Is Left To See” – jag märker hur makalöst sökande den här skivan är då jag har gått omkring och kommit på mig själv att tänka på den när jag inte lyssnade på den.

Kolla in den.

Pyramido – Fem

ARTIST: Pyramido
TITEL: Fem
RELEASE: 2019
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jonn Palmér Jeppsson skrev en gång om PYRAMIDOatt de hade kunnat spela in en skiva bestående enbart av bandmedlemmarnas tarmljud, och han hade ändå delat ut en betygsfyra. Om bandet hade lagt av hade han betraktat det som ett personligt svek. Även jag har kommit dithän med det här bandet, och det för bra längesedan – när bandet släppte “Salt” 2011.

PYRAMIDO har alltid haft något speciellt – bandets långsamma musik har appellerat till mängder av lyssnare som annars mest föredrar hastig dito. Därför har jag knappt höjt på ögonbrynen när PYRAMIDO har öppnat för diverse grindcoreband, dödsmetallband, ja snart sagt nästan alla band som har lirat på KB. Och de har gjort det med en sådan satans övertygelse som kan försätta berg.

“Fem” är en skiva med inte en enda sekunds överflödig musik, och jag måste säga att hur mycket jag än älskar bandets övriga diskografi så känns den här skivan som den stringent mest genomarbetade bandet har gjort – och också den vackraste.

Det är klart att den genomgående känslan är betydligt mer mollartad, men lyssna bara på Insikten och formligen njut av de ack så vackra harmonierna som kavlas ut. Helt magiskt!

Det är också skönt att höra att PYRAMIDOs sångare Ronnie Källbäck gasta helt på svenska. Även ifall det enbart ibland går att höra vad han sjunger så är det en helt annan, mer innerlig, känsla i sången när han sjunger på svenska än på engelska.

“Fem” befäster PYRAMIDO som ett av världens bästa långsamma band. Med den här plattan överträffar sig bandet dessutom sig själva på ett väldigt övertygande sätt.

Märvel – Guilty Pleasures

ARTIST: Märvel
TITEL: Guilty Pleasures
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En cover-skiva, alltså? Ett inte helt vanligt grepp nuförtiden, men de maskerade rockhjältarna i MÄRVEL väljer att följa upp 2017 års “At The Sunshine Factory” med just detta. Hur allvarliga östgötarna är med skivtiteln, i vilken utsträckning det handlar om just “guilty pleasures”, låter jag vara osagt. Men spännvidden avseende vilka artister man har valt att göra covers på är onekligen ganska iögonfallande – här finns spår från originalartister som Elvis, Agnetha Fältskog, MONSTER MAGNET, Lee Dresser, SECRET SERVICE och DIRE STRAITS, för att nämna några.

Hur kul är det med covers, då? Det där brukar ju kunna variera, ibland är det läckert med kreativa, nytänkande tolkningar, medan det vid andra tillfällen kan kännas rätt blasé med snarlika versioner av skåpmats-hits. När MÄRVEL ger sig på uppgiften tycker jag nog allt att slutresultatet är påtagligt gott, även om graden av nyskapande varierar.

En stänkare som Rock ‘n’ Roll, Hoochie Coo skiljer sig måhända föga från Rick Derringers original, men satan vad det svänger! Detsamma gäller Lee Dressers El Camino Real, som förvisso var rock ‘n’ roll redan i original, men som blir löjligt behaglig i denna samtidigt melankoliska men drivna tappning. Större kreativa svängar har definitivt tagits ut på till exempel Agnetha Fältskogs Can’t Shake Loose som får ett ruggigt skönt och kaxigt stomp i MÄRVELs tappning.

Alla skivans tio spår funkar förvisso inte lika bra, eller tillför åtminstone inte lika mycket. MONSTER MAGNETs Powertrip är en väldigt bra låt i sig, men förutom tillägget av ett smått trivsamt honky tonk-piano i refrängen tillför Linköpings-sönernas tolkning inte så mycket. Men, som sagt, även om “Guilty Pleasures” kanske inte är en given kioskvältare, så är den – förutom ett kul tvärsnitt allmänbildning inom musikhistoria rent allmänt – ett stycke högst habil och medryckande rock ‘n’ roll.

Men det är klart, den dag vi inte längre kan lita på maskerade superhjältar, vart är världen då på väg…?