Etikettarkiv: The Sign Records

Skivor

Vokonis – Odyssey

Lämna en kommentar

ARTIST: Vokonis
TITEL: Odyssey
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har haft ytterst svårt att lyssna på någon annan musik än VOKONIS “Odyssey” sedan jag upptäckte att den faktiskt var släppt. Ett oerhört kardinalfel av mig för som ni förstår på betyget så är det här en skiva som är helt magiskt bra.

Jag lyssnade på bandets förra skiva “Grasping Time” som kom 2019, och trots att jag gillade boråsarnas låtskrivartalanger så störde jag mig så in i baljan på hur cymbalerna låg i mixen att det förtog stora delar av upplevelsen. Detta är inte bara korrigerat på “Odyssey”, utan resten av ljudbilden är ren mumma för öronen. Precis allt ligger rätt och ser till att de olika instrumenten förstärker istället för att bekämpa varandra. Gitarrtonen är helt fantastisk, och det gör att Simon Ohlssons riff kommer till sin rätt, för om något så är “Odyssey” en gitarrdriven platta. Det är inte så att Ohlsson tar plats för sakens skull, men nog märks det när han får feeling i exempelvis Blackened Wings som svänger och röjer åt de flesta kanter. Här kommer också Ohlsson och Jonte Johanssons sång fram på ett helt briljant sätt. Du glade så gött det är med band som har två sångare med så olika vokala uttryck – det ger den här skivan en bredd och variationsrikedom som är imponerande.

Sen skulle vi kunna prata hur länge som helst om vilket genidrag det är av VOKONIS att ha med Per Wiberg (ex-Opeth) på keyboards för han förstärker låtarna på ett väldigt fint sätt, hela tiden stöttande och nästan så att jag tycker att han kunde ha fått bre på liiiite mer, haha!

“Odyssey” har endast 6 låtar, och bandet ser till att skickligt bygga upp skivan. De kortare låtarna (Rebellion, Azure och Blackened Wings) känns väldigt matiga i ordets bästa bemärkelse, och de långa är så bra att jag hela tiden känner att jag nog skulle vilja ha lite till.

Som ni förstår är detta ett album som med råge kvalar in i startfältet om plats på årsbästalistan för min del. Kolla in den!

Och ja, omslaget av Kyrre Bjurling är ett av de snyggaste jag har sett.

Skivor

Night – High Tides, Distant Skies

Lämna en kommentar

ARTIST: Night
TITEL: High Tides – Distant Skies
RELEASE: 2020-09-11
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

“High Tides – Distant Skies” är… trevlig. Det kan nog inte sammanfattas mer koncist och träffande än så. Plattan är mandelkubb och rykande hett, svart kaffe i ett ombonat kök, en nedcabbad road trip i varm sommarsol under enstaka, fluffiga Simpsons-moln.

Arrangemangen är luftiga och krispiga, och att Ola Erfjord bakom spakarna på produktionen även jobbat med IMPERIAL STATE ELECTRIC kommer verkligen inte som en överraskning. De duellerande melodislingorna är snygga, riffen radiovänliga och sånginsatsen behagligt len. 70-talet utgör definitivt stomme för bygget, men influenser från bägge årtiondena på varsin sida om sagda period kan också höras ganska tydligt. Att låtskrivarna i NIGHT har lyssnat på sin beskärda del THIN LIZZY och BLUE ÖYSTER CULT är en gissning som enbart ger pengarna tillbaka hos vadslagningsfirman. Lyssna bara på eteriskt eleganta Crimson Past med de senare i tankarna, så förstår du vad jag menar.

Genuint farligt eller sexigt hett blir det kanske aldrig, men det är nog heller inte den ambition med vilken NIGHT har äntrat studion. Det här är rock ‘n’ roll att bli kär till, inte att thrasha hotellrum till. Det är därmed logiskt att det är i sina mer luftiga stunder, Crimson Past, Falling In The Black, Lost In A Dream och Under The Moonlight Sky, som svenskarna levererar bäst.

…och då blir det ju faktiskt ganska… ja, trevligt.

 

 

Skivor

Moloken – Unveilance Of Dark Matter

Lämna en kommentar

ARTIST: Moloken
TITEL: Unveilance Of Dark Matter
RELEASE: 2020
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hela fem år har gått sedan första delen i MOLOKENs trilogi om en persons känslomässiga malström och hur denna påverkar omgivningen. “All Is Left To See” var en känslomässigt påfrestande skiva och gav sannerligen mersmak inför fortsättningen.

“Unveilance Of Dark Matter” är en minst lika frustande skapelse som föregångaren, om inte ännu brutalare och drabbande. De första lyssningarna fick jag pausa frekvent för alla intryck som hudlöst kravlade sig in i hörselgångarna. Den här plattan tar tid att smälta, gott folk, men likt de flesta av dylika alster så belönas den ihärdige lyssnaren frikostigt när väl intrycken sorterats.

Mest är det bröderna Bäckströms råa och rent av desperata sång som löper som den röda tråden genom “Unveilance Of Dark  Matter”. Jag gillar den växelvisa insatsen från dem något så enormt. Kolla bara in Shadowcastle (Pt. I) där intensiteten ligger på max i stort sett hela tiden när det gäller sången – desperationen sliter och drar och får mig alltsomoftast att kippa efter andan. Ovanstående låt är förresten ett bra exempel på hur fint MOLOKEN jobbar med dynamik, både på ett låtskrivarmässigt plan som produktionsmässigt dito. Det fantastiskt fina svänget från trummisen Jakob Burstedt i inledningen paras fint med luftigt gitarrspel  från Bäckström och Ylmefors och desperat skriksång. Burstedts trummor låter också otroligt naturliga och precis som på “All Is Left To See” så hörs basen riktigt bra.

“Unveilance Of Dark Matter” känns faktiskt ännu mer innerlig och hemsökande än “All Is Left To See” – jag märker hur makalöst sökande den här skivan är då jag har gått omkring och kommit på mig själv att tänka på den när jag inte lyssnade på den.

Kolla in den.