Etikettarkiv: thrash metal

Skivor

Testament – Para Bellum

Lämna en kommentar

ARTIST: Testament
TITEL: Para Bellum
RELEASE: 10/10 2025
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG:6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vi fortsätter med ytterligare ett gammelmansband som jag har en lång historia med. Testament har – det är jag inte ensam om – en speciell plats i hjärtat. På sistone är det det enda bandet av de gamla thrashrävarna som jag tycker är värt min tid och uppmärksamhet. Men jag märker att jag är en opålitlig lyssnare – de senaste av bandets releaser har jag knappt orkat uppbåda ens ett uns av entusiasm inför, och hade jag inte sett ”Para Bellum” skymta förbi på något ställe hade det kunnat bli på samma sätt.

Nu har jag ändå lyssnat på skivan på repeat – först blev jag helt till mig över öppnaren For The Love Of Pain som introducerar nye trummisen Chris Dovas som på typiskt Nicko McBrain-manér introducerar sig med ett fett fill och sedan fortsätter med att straffa pukorna med frenesi. Det är klassisk Testament – ett satans driv och det är inte svårt att ryckas med.

Svårare är det dock att gilla låtar som High Noon som mest känns som en dikeskörning, och där jag i ärlighetens namn är mest till mig över slutet på låten, och ett försök till powerballad(!) i Meant To Be som egentligen inte är dålig, men inte direkt hemmahörande på en Testamentskiva.

Här finns dock en hel del fina insatser, och alldeles oavsett att vissa av låtarna känns sisådär, så kan Testament sitt hantverk att lira bra att det ändå funkar för att nå upp till en acceptabel nivå. Gitarrspelet är, som vanligt, helt fantastiskt från Skolnick och Peterson och även om jag tycker att det är lite bortkastat att ha en fantombasist som DiGorgio och inte släppa fram honom mer så kan jag leva med att han ”bara” lirar för de låtar som föreligger. Att Hoglan inte finns bakom trummorna skulle vilket band som helst sörja, men Dovas lirar tekniskt sett på den nivån som thrash av kvalitet tarvar. Och Chuck Billy svarar för en imponerande sånginsats.

Så även om ”Para Bellum” inte är i närheten att hamna på årsbästalistan så är det en sympatisk skiva med flera låtar som håller hög klass.

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.

Skivor

Terminalist – The Crisis As Condition

Lämna en kommentar

ARTIST: Terminalist
TITEL: The Crisis As Condition
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Indisciplinarian 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2021 släppte TERMINALIST ”The Great Acceleration” som jag lyssnade en del på när den kom, och det var ett kärt återseende att lyssna på köpenhamnarnas debut igen inför att skiva nummer två nu föreligger för släpp.

”The Crisis As Condition” är precis som debuten så fruktansvärt stinn på riff, vilket jag tycker är den lägsta nivån man kan förvänta sig av ett thrash metalband. Att TERMINALIST har två verkligt skickliga gitarrister i Morten Bruun och Emil Hansen (även sång) borgar för att när det kommer till flyhänt gitarrspel så är ”The Crisis As Condition” en väldigt njutbar skiva.

Med en bra spellängd på knappt 40 minuter låter inte bandet oss vila speciellt mycket. Här finns en ljuvlig frenesi rakt igenom vilket bara lyfter skivan ytterligare. Det finns i mina ögon inget värre än när thrash metalband ska börja lägga till en ohemult massa onödiga riff och som följd göra skivor som varar i en halv evighet. Nä, här är det genomgående en tro och övertygelse om att riffen håller – för det gör de – som ser till att skivan till och med känns aningen för kort i positiv mening.

Gitarristerna flankeras av trummisen Fredrik Amris och basisten Kalle Tihonen. En fantastiskt stabil och kreativ kompsektion som tillåts att komma fram fint. Jag älskar hur Tihonens bas ligger i mixen. Amris spel är både snabbt, svängigt och ligger på en nivå som höjer låtarna på ett både fint och lite understated sätt.

Gillar man thrash metal som känns både old school utan att kännas antikverad och fräsch på samma gång, då tycker jag man ska kolla in ”The Crisis As Condition”.