Etikettarkiv: thrash metal

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.

Skivor

Terminalist – The Crisis As Condition

Lämna en kommentar

ARTIST: Terminalist
TITEL: The Crisis As Condition
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Indisciplinarian 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2021 släppte TERMINALIST ”The Great Acceleration” som jag lyssnade en del på när den kom, och det var ett kärt återseende att lyssna på köpenhamnarnas debut igen inför att skiva nummer två nu föreligger för släpp.

”The Crisis As Condition” är precis som debuten så fruktansvärt stinn på riff, vilket jag tycker är den lägsta nivån man kan förvänta sig av ett thrash metalband. Att TERMINALIST har två verkligt skickliga gitarrister i Morten Bruun och Emil Hansen (även sång) borgar för att när det kommer till flyhänt gitarrspel så är ”The Crisis As Condition” en väldigt njutbar skiva.

Med en bra spellängd på knappt 40 minuter låter inte bandet oss vila speciellt mycket. Här finns en ljuvlig frenesi rakt igenom vilket bara lyfter skivan ytterligare. Det finns i mina ögon inget värre än när thrash metalband ska börja lägga till en ohemult massa onödiga riff och som följd göra skivor som varar i en halv evighet. Nä, här är det genomgående en tro och övertygelse om att riffen håller – för det gör de – som ser till att skivan till och med känns aningen för kort i positiv mening.

Gitarristerna flankeras av trummisen Fredrik Amris och basisten Kalle Tihonen. En fantastiskt stabil och kreativ kompsektion som tillåts att komma fram fint. Jag älskar hur Tihonens bas ligger i mixen. Amris spel är både snabbt, svängigt och ligger på en nivå som höjer låtarna på ett både fint och lite understated sätt.

Gillar man thrash metal som känns både old school utan att kännas antikverad och fräsch på samma gång, då tycker jag man ska kolla in ”The Crisis As Condition”.

Skivor

Bullet For My Valentine – S/t

Lämna en kommentar

ARTIST: BULLET FOR MY VALENTINE
TITEL: ”Bullet For My Valentine”
RELEASE: 2021
BOLAG: Spinefarm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Wales hårdrocksstolthet BULLET FOR MY VALENTINE är tillbaka med sitt sjunde album, tillika ett självbetitlat sådant. Vanligtvis tyder ett självbetitlat album en bit in i karriären antingen att bandet ifråga verkligen besitter guld och det äntligen är dags, eller att det är en desperat åtgärd för att signalera relevans. I detta fall är det tyvärr tal om det senare, i alla fall om man som undertecknad tycker att bandet är som bäst när man skalar ner lite på sin aggressivitet och låter melodi och känsla komma fram. Tycker man tvärtom att det är bandets hårdaste stunder som är höjdpunkterna är man antagligen lycklig över att bandet startar plattan med en låt som singelsläppet Parasite, eller för bandet elaka Knives.

Personligen orkar jag inte riktigt med BULLET FOR MY VALENTINE när de gnider i den fåran. Det är inte tillräckligt hårt för att vara hårt eller ens kännas äkta, och jag finner dem betydligt mer intressanta i powerballader som Can’t Escape The Waves eller No Happy Ever After. Och speciellt många sådana stunder – som kanske tydligast minner om debuten ”The Poison” (2005) – finns det inte på årets skiva.

Visst. Matt Tucker kan konsten att lira gitarr och har en bra röst för sammanhanget. Resten av bandet (Michael Paget på gitarr, Jamie Mathias på bas och Jason Bowld på trummor) är tajta. Plattan känns påkostad och välproducerad. Låtmaterialet är genomarbetat och egentligen är det kanske gnälligt, men… är det inte lite trist? Det är svårt att skaka av sig känslan av att man egentligen inte kommer åt en riktig nerv, och istället döljer det genom att stapla tuffa riff på varandra. Mer emo åt fansen nästa gång, tack!