Etikettarkiv: thrash metal

Vulcano – Eye In Hell

ARTIST: VULCANO
TITEL: “Eye In Hell”
RELEASE: 2020
BOLAG: Mighty Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ahhhh… Brasilien! Samba, fotboll, strand och stad. Regnskog, en maktgalen president som gör sitt bästa för att skövla densamma – och grogrund för svärtad thrash metal av ett alldeles ypperligt snitt. Band som SEPULTURA, SARCÓFAGO, MUTILATOR och föremålet för dagen VULCANO är förebilder på ett sätt som inspirerat band inte bara i hemlandet. På samma sätt som det finns en “Bay Area”-thrash och ett “tyskt” sound borde man kanske prata om ett Brasilianskt thrash-sound? Det är snabbt, rått och skitigt på ett sätt som ibland gränsar till primitivt och som kräver bra låtsnickeri för att det inte ska urarta i en enda hastighetstävling.

Elfte fullängdaren “Eye In Hell” klarar galant balansen av att leverera bra låtar samtidigt som VULCANO smetar in sig i blod och gegga medan de trampar på gasen. Spår som Evil Empire, Sinister Road, Dealer Of My Curses eller Bride Of Satan behöver inte mer än ett enda varv för att du ska vara med på noterna. Det är musik för moshpiten, för livescenen. Det är musik som inte tar några fångar.

Höj volymen. Rensa undan vardagsmöblerna så åker vi!

Vampire – Rex

ARTIST: Vampire
TITEL: Rex
RELEASE: 19/6 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För 3 år sedan så hyllade jag VAMPIREs “With Primeval Force”, med orden att frågar ni mig så är den här skivan så sprängfylld av musikalisk mumma att den nästan sprängs i sömmarna. Gott folk, det förhåller sig likadant med “Rex”. Faktum är att jag gillar “Rex” mer än föregångaren, för utöver den rent sinnessjukt entusiasmerande musiken som verkligen är VAMPIREs signum, så är stämningen på “Rex” stundtals rent magisk.

Bara ett sådant faktum att jag faktiskt gillar introt Prelusion gör att jag redan här började hoppas på stordåd från göteborgarna. Och, gosse, om det kommer! Titelspåret är ren ljungeld. VAMPIREs fantastiska avvägning av thrash och death gör att den här låten blir både ett frustande fartmonster, och så sjukt stämningfull. Jag blir till mig varje gång jag lyssnar på den.

Det som gör att jag, högst sannolikt, gillar VAMPIRE så mycket är att de har järnkoll på sin musikaliska hemvist, och ändå känns så vansinnigt vitalt som band. Musiken känns fräsch och både inkluderande för oss som växte upp med thrash som den lät på 80-talet samtidigt som den inte känns alls mossig för en tonåring av idag.

“Rex” känns som en skiva där VAMPIRE har växlat upp ytterligare – hela skivan upplever jag som en enda stor present där allt klaffar: låtmaterialet, produktionen, och de enskilda medlemmarnas skicklighet på sina instrument som smälter samman till en större helhet.

Ja, jag tror ni förstår – “Rex” är en av årets hittills bästa skivor. Kolla in den.

 

Havok – V

ARTIST: Havok
TITEL: V
RELEASE: 1/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Thrash metal – genren där många var kallade, få var utvalda. Vid sidan om de verkligt stora banden inom genren som ju har ett rejält försprång hittar vi HAVOK från Denver som sannerligen inte låter sig nedslås att de kämpar i motvind.

Nya, rätt gissat, femte plattan från Coloradobandet – “V” lyckas bandet ganska bra med att fånga min uppmärksamhet. Stundtals är det riktigt bra och nackmuskulaturen har fått slita rejält i takt med att låtar som Phantom Force, Merchants Of Death och Cosmetic Surgery har ljudit i hörlurarna. Som bäst är bandet när de låter vreden över sakernas tillstånd flöda genom låtarna, och när det går undan. Den eftertänksamma delen av HAVOKs musik funkar inte, och har aldrig gjort det, för mig. Bandets försök till breddning i avslutande låten Don’t do it är trots högtflygande ambitioner en låt som jag ställer mig ambivalent till. Vissa lyssningar har jag tokdyrkat, andra har jag tyckt att nä, det här flyger inte.

Vad som däremot flyger är den rent underbara produktionen. Varenda instrument hörs tydligt och produktionen sammansmälter dessa så att helheten blir större än de enskilda delarna. David Sanchez och Reece Scruggs gitarrer har en ton som är fantastisk, och Pete Webbers trummor – framför allt pukorna – låter som om de bor inne i mina hörselgångar.

“V” visar ett band som, likt tidigare material från bandet, är helt suveränt i sina bästa stunder, men som har ett antal stegpinnar kvar till de högre nivåerna. Betyget ska tolkas som en stark 6:a.