Nånting som jag alltid har gillat med TRIBULATION är att de sannerligen gör vad som faller dem in. De har en plan, och de är inte rädda att följa den. Att bandet mer och mer har dragit åt det gotiska sedan den traditionella death metal-debuten som ångade av 90-talet, gör att ”Sub Rosa in Æternum” känns ganska logisk.
Instället för att tänka på ENTOMED och DISMEMBER får vi nu tänka Nick Cave och SISTERS OF MERCY. Dock med omisskännlig TRIBULATION-vibe.
”Sub Rosa In Æternum” känns framför allt som en extremt cool skiva. Inte på det där krystade sättet som motverkar syftet, utan på ett sätt som gör att jag hör ett band som låter fyllt med självförtroende. Tainted Skies har exempelvis så mycket sparsmakat men finessfyllt gitarrarbete att jag baxnar. Körerna och sköna GHOST-vibbar som samsas så bra med Johannes Anderssons fint raspiga sång (som jag är så glad över att de är med på skivan).
Här finns också ett härligt tillbakalutat sväng i både Saturn Coming Down och efterföljande Hungry Waters som jag gillar mycket, även om jag mer gillar när bandet drar på lite som i Drink The Love Of God som nog är den enskilda låt på skivan jag lyssnat mest på. Här finns vissa transportpartier – jag tänker framför allt på Murder In Red – som drar ner intrycket av skivan något. Men till stora delar känns ”Sub Rosa In Æternum” som en skiva som utan att övertyga lika mycket som ”Where The Gloom Becomes Sound” samlar ihop till så många triumfatoriska poäng att det inte är svårt att sätta en betygsåtta. Det är helt enkelt fortfarande ohyggligt intressant att följa med TRIBULATION.
Det kanske säger något om ”Coma” att det har dröjt nästan en hel månad sedan den kom ut, tills dess att jag fick ändan ur vagnen och recenserade den. Faktum är att jag fortfarande inte vet exakt vad jag tycker om den här skivan – annat än att jag tycker att den är väldigt bra.
När ”Mirage” kom för två år sedan var känslan likadan – det var en skiva som jag mer än gärna dök ner i. Desperationen, den råa känslan av intensiv ångest parad med en tondräkt som gjorde skivan så galet drabbande. Det var många som dyrkade ”Mirage”, och det är inte konstigt att GAEREA hade en galet uppskattad turnécykel på plattan. Lika drabbande som de var på skiva, lika bra var de på scen.
Jag tror att detta drev upp förväntningarna på ”Coma” till kanske orimliga nivåer? ”Coma” känns i stora stycken som en skiva som bandet vill att man ska ta sig tid med – den är inte lika omedelbart drabbande som ”Mirage”, men när den numera rikskända poletten trillar ner så är ”Coma” en skiva som jag till stora delar njuter av.
Inledande The Poet’s Ballet med sin eftertänksamma inledning och djupt drabbande stegring i frenesi är en låt som jag har spelat nästan oförsvarligt många gånger. Jag vet att en del har hängt upp sig på rensången. Varför undrar jag? Den är ju svinbra!
Hope Shatters har varit en favorit sedan jag hörde den första gången. Låtens rytmiska övningar försänker mig, oftast, i ett stadium av djup tillfredsställelse. Ska jag välja en låt som jag dyrkar trummisen Diogo Motas spel liiiiite extra så är det denna. Med oerhört enkla medel egentligen höjer han den här låten något magiskt.
För ett band med så djup credd inom desperation så kanske det är lite avigt att ha med en låt som World Ablaze som närmast har arenadimensioner i sin refräng? Ja, det kanske man har rätt att tycka, eller så kan man som jag konstatera att det skadar inte att visa på att man har bredd i sin musikaliska ekvilibrism.
För tro mig, ”Coma” känns till stora delar lika innerligt pockande som föregångaren. GAEREA vill verkligen något med sin musik, och de har stora ambitioner. Jag tror att just denna extrema påstridighet är vad som får mig att tycka så väldigt mycket om ”Coma”. Den känns lika drabbande som ”Mirage”, men här finns en balans som gör att de röjiga partierna känns mycket mer påtagliga än tidigare. Att produktionen är rena drömmen gör att det sannerligen inte är svårt att njuta audiellt av musiken.
”Coma” är en skiva som förtjänar att uppmärksammas. Den visar på ett band som inte har stagnerat i sin musik, samtidigt som den känns hemtam. Kolla in den.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Poison Pages ARTIST: Tribulation VALD AV: Amelie
Martin: Jag gillar detta! Att TRIBULATION har vandrat långt bort från den traditionella döds som kännetecknade debuten till detta ser jag bara som logiskt. Jag gillar den svala känslan, detta känns coolt och med rätt twang i gitarrspelet. Den rena sången är ju något som växer för varje lyssning, det gäller inte bara den här låten utan hela skivan. Är det det bästa bandet gjort? Nä, inte på långa vägar, men intressant nog för att jag ska stampa takten förnöjsamt. Låten är ljummen, skivan är mer intressant som helhet. Robert: TRIBULATION har varit på väg hit ett tag tycker jag, att göra sin ”goth-platta”. Underliggande har det musikaliska dragit hitåt, och den största skillnaden är väl egentligen sången och att det musikaliskt är mer avskalat. Det är måhända en aning ovant, men det sätter sig fint över ett par varv och blir bra. Ska vi gissa att vi ser tillbaka på den här skivan om ett par år och betraktar den som PARADISE LOST’s ”One Second” ungefär? Fin värme, men inte det starkaste i karriären. Fredrik: Frågan är väl om ens DEPECHE MODE själva hade kunnat göra en platta som andats mer DEPECHE MODE än vad TRIBULATION gjort med ”Sub Rosa In Æternum”? Dödsmetall-rötterna lyser med sin frånvaro, här är det sval och aningen kultursvår gothpop som serveras. Det är dock alls inte oävet, utan tämligen trivsam och stämningsfull lyssning som initialt ser ut att kunna växa något över tid. Inte glödhett, men plusgrader, absolut.
LÅT: A Thousand Days ARTIST: Entheos VALD AV: Fredrik
Amelie: En bra låt är alltid en bra låt. Detta är inte unikt men allting sitter där det ska. Vokalisten Chaney Crabb besitter en säregen teknik jämfört med många andra kvinnliga growlare. Detta är fint rakt igenom och värmer gott med dragning mot det riktigt heta. Martin: Löjligt bra. Ett tungt sväng i början, ashärliga riff. Det påminner om THE BLACK DAHLIA MURDER till viss del. Jag älskar sången som det är härlig variation på. Solot är det som får mig att njuta i fulla drag, bra uppbackning av trumspelet dessutom. Hett! Robert: Inte oävet, och jag gillar att man tar ut svängarna – men ändå blir min bestående tanke att jag behöver lyssna på CATTLE DECAPITATION. Detta är lite som en ljummen version bara.
LÅT: Carmina ARTIST: Bombus VALD AV: Martin
Robert: BOMBUS är BOMBUS, varken mer eller mindre. Det är såklart bra – musikaliskt, produktionsmässigt, svängigt, lagom smutsigt – och överraskar vare sig negativt eller positivt. Höga förväntningar som möts: detta är hett som sig bör! Fredrik: Detta låter ganska precis som förväntat. Bra driv, ganska snyggt riffande, stilpoäng för en lagom elak produktion som lyckas låta fet trots det där härligt nostalgiska (men egentligen ganska skräniga) replokals-distpedal-soundet på gitarren. Låten svänger bitvis riktigt fint, bitvis är den lite planlös. Detta är mer bra än inte, men BOMBUS kan bättre när de verkligen får till sina hooks. Amelie: Jag har aldrig tillhört BOMBUS fans. Visst går det att lyssna på men det här är inget som verkar värmande på mig. Hela nya skivan doftar mycket av 70-tals-covers, tänk Alice Cooper (lyssna t.ex. på The Beast). Ljummet.
LÅT: Swarming Angels & Flies ARTIST: Sarcator
VALD AV: Robert
Fredrik: I stora stycken charmigt betvingande energi här. Trummorna smattrar ikapp med tremolo-picking-riffandet, och det finns många fina blinkningar till musikhistorien (allt från thrash via old school-döds till tidig black metal) under låtens nästan sex minuter. Vilket, skall också sägas, är fler än vad som behövs, för så starkt och kreativt är inte spåret. Jag blir glad av låten vid första genomlyssningen, men sen svalnar intresset ganska raskt. Men, som sagt, bra frenesi. Amelie: Skönt röjigt och en låt som fastnar direkt. När jag ser att de flesta av gossarna i SARCATOR är födda en bit in på 2000-talet blir jag även lite imponerad. Välspelat, fartfyllt och riktigt varmt! Martin: Ruggigt bra detta! Gitarrspelet är ju glödhett. Att det är musik som dyrkar gammeldags dödsig thrash är ju bara ett plus, det ska bli kul att följa detta band i framtiden också. Hett!
ARTIST: Tribulation
ARTIST: 