Skivor

Auðn – Vökudraumsins fangi

Lämna en kommentar

ARTIST: Auðn
TITEL: Vökudraumsins Fangi
RELEASE: 30 oktober 2020
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är alltid gott att lyssna till isländska band som spelar melodisk och atmosfärisk black metal, även om det har börjat om inte gå tretton på dussinet, så i alla fall bli väldigt gott om dem. Föreliggande AUÐN är dock definitivt inget dussinband. Deras gnistrande svartmetall glöder i ”Vökudraumsins fangi” av känslig intensitet och styrka.

I låtar som Næðir um och Á himin stara fångas en känsla lik grekiska ROTTING CHRIST i några av det bandets bästa stunder, tänk Elthe Kyrie från 2016 års ”Rituals”. AUÐN har dock flera strängar på sin svärtade lyra och i till exempel den mjuka inledningen på förstaspåret Einn um alla tíð och partier av Ljóstýra är det melodiska slående medan ett spår som Horfin mér bjuder på svartmetall av den mer råa typen.

Vokalisten Hjalti Sveinsson har en röst som går genom märg och ben – på allra bästa sätt. Desperationen dallrar hela tiden strax under ytan och på väg att bryta sig igenom. Rösten rispar och skär i själen och det räcker med det fåtal isländska ord som tränger igenom språkbarriären för att känslan ska nås även genom lyriken.

Sexmannagruppen kommer från det lilla samhället Hveragerði ca fem mil sydöst om huvudstaden och detta är tredje fullängdaren sedan bandet grundades 2010. Både den självbetitlade debuten och 2016 års ”Farvegir fyrndar” är värda din uppmärksamhet men har du inte hört AUÐNs musik tidigare så är det inte fel att börja med årets ”Vökudraumsins fangi”, fylld med läcker svärta och bandets hittills starkaste platta.

Skivor

Scardust – Strangers

Lämna en kommentar

ARTIST: Scardust
TITEL: Strangers
RELEASE: 30/10 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”Strangers” är en skiva som har flera saker som sticker ut, men för mig är det sången som verkligen ser till att den här skivan lyfter något så otroligt. Därför är det inte konstigt att bandet väljer att inleda hela skivan med körsång i snygga stämmor. Ouvertyrer är vi inte bortskämda med inom metal, och då menar jag sanna ouvertyrer som sammanfogar element som sedan dyker upp genom skivan. Här får vi dessutom en helt briljant sådan i Overture For The Estranged, en låt som helt magiskt bjuder in till skivan.

SCARDUST är ett band som är skickligt på att göra låtar som jag tycker att jag har hört av band som SYMPHONY X eller DREAM THEATER och sedan dra iväg för att göra något eget av dem. Varken SYMPHONY X eller DREAM THEATER har en sångerska som Noa Gruman vars insats fullständigt dräper på den här skivan. Hennes mångsidighet matchas av resten av bandet där det inte saknas mod att testa ystra krumsprång som att lira cocktailjazz ibland, eller vräka på med i det närmaste gospelkör för att sedan växla till growl.

Det är just denna otroliga variationsrikedom som gör ”Strangers” så oavbrutet rolig att lyssna på – den rena musikaliteten som bandet visar upp – och den både hemtama samt utmanande stämningen gör att det är omöjligt att inte gilla den här skivan om du uppskattar mäktig progressiv metal.

Skivor

Armored Saint – Punching The Sky

Lämna en kommentar

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: Punching The Sky
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ska man skriva en recension av mer eller mindre legendariska ARMORED SAINT så är det antagligen lika bra att lägga korten på borden direkt: jag är oerhört svag för när John Bush sång ges utrymme för det episka, och det dröjer inte längre än refrängen på öppningslåten Standing On The Shoulders Of Giants förrän gåshuden reser sig på armarna.  Det är galet mäktigt, och drar mot höga höjder!

Efterföljande skiva är sedan ganska ojämn, framförallt initalt. Spår som The End Of The Attention Span, Do Wrong To None eller Lone Wolf är bra, men har såväl hög- som lågpunkter, Joey Vera (bas), Phil Sandoval (gitarr) och Gonzo Sandoval (trummor) är ett tajt band som vill så mycket att det skiner igenom. Ibland blir det liksom för mycket, och egentligen skulle den här skivan ha vunnit på att skäras rejält. Mer lean. Snålare. Men det glömmer man bort när refrängen på ex Lone Wolf kommer på. Eller de två mest kompletta låtarna Missile To Gun respektive  Fly In The Ointment, det är kort sagt två klassiska ARMORED SAINT-låtar som får lyssnaren att komma ihåg fornstora dagar.

Betyget? Ständigt ökande. Betygsåttan delas ut efter en 8-10 varv med plattan. Vem vet hur detta slutar…?

Worship the Riff!