Skivor

Spirit Adrift – Enlightened In Eternity

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Enlightened In Eternity
RELEASE: 16/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att SPIRIT ADRIFT och dess primus motor Nate Garrett har hållit ett i det närmaste absurt arbetstempo sedan starten – fyra skivor på lika många år – har gjort att jag har undrat när snarare än om det kommer en skiva från bandet som jag inte kan hylla lika förbehållslöst som de föregående. Som ni förstår av denna inledning så är ”Enlightened In Eternity” den skivan.

Mycket är sig likt – Nate visar fortfarande upp sin enorma kärlek till 1980-talets hårdrock som den gestaltades av METALLICA och IRON MAIDEN, två band som har återkommit med influenser sedan andra skivan ”Curse Of Conception”.  

Inget fel i det, för när det görs rätt som i Cosmic Conquest så funkar det så fruktansvärt bra. Värre är det att SPIRIT ADRIFT ibland inte levererar ett lika jämt låtmaterial som på de föregående plattorna. Inledande Ride Into The Light har en bedrövligt tunn och repetitiv refräng, och texten till Astral Levitation får mig att obehagligt rysa till av det mer än lovligt new ageiga som här halas fram.

Helt utan poänger är såklart inte ”Enlightened In Eternity”. Garrett har fortfarande en stundtals magisk förmåga att få mig att känna att bryggan mellan 2000-talets doom och NWOBHM inte alls är speciellt lång. Avslutande Stronger Than Your Pain och United In The Void ger skivan en verkligt fin avslutning och gör att jag ändå tycker att trots att SPIRIT ADRIFT i vissa låtar verkligen kör i diket så finns här ändå förmåga att beröra.

Listor

Hot or not? – Oktober 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mada Minuu Yuutopia
ARTIST: Paranoid
VALD AV: Amelie

Martin: Får sjuka vibbar av hur METALLICA lät runt tiden för ”Kill ’Em All”, och det betyder att jag gillar det här bandet. När retroanslaget görs så här hängivet så är det omöjligt att inte uppskatta.
Robert: Faller pladask direkt från första anslaget. Stenhårt med rakbladsmixning. Brutalt enkelt och det låter tysk billig stenhård thrash om detta som väl är…. japanskt? Delar antagligen lyssnarna i två läger, men jag gillar stilen. Stekhett!
Fredrik: Min första tanke är STORMTROOPERS OF DEATH-retro. Skramlig, energisk skrammelpunk gift med tidig thrash metal. Inte alls helt utan charm, även om vissa omständigheter (som till exempel att inspelningsutrustningen och trumsetet man köpt i leksaksaffären inte har stått i samma rum vid bandandet) förvisso drar ner intrycket märkbart. Ljummet.

LÅT: Tuskegee
ARTIST: Zeal & Ardor
VALD AV: Fredrik

Amelie:Ibland är verkligheten ett oerhört kraftfull inspel för att musik ska lyfta rakt mot skyn. ZEAL & ARDORs Tuskegee ingår i en serie släpp av akten med låtar på tema från Black Lives Matter-rörelsen. En fantastisk låt växer till rent mirakulös i sitt sammanhang. Jag har lyssnat hundratals gånger nu på trippeln Tuskegee, Vigil och I Can´t Breath. Rekommenderas varmt <3. Brinnande hett!
Martin: Bäst är mellanpartiet som har en as-skön grunge-känsla. Men ZEAL & ARDOR har gjort låtar som är betydligt bättre än den här som jag tycker är ganska tradig och intetsägande.
Robert: ZEAL&ARDOR är verkligen varierande – det går från vansinnesmetall till fläsksväng om man lyssnar på en platta. Det blir aldrig riktigt lika illa som med hårdrockshistoriens mest överskattade band SYSTEM OF A DOWN, och detta är en rätt bra låt till syvende och sist. Mittendelen är riktigt fin!

LÅT: Feeding The Death Machine
ARTIST: Anaal Nathrakh
VALD AV: Martin

Robert: Det här får man väl knappt säga, men jag har aldrig lyssnat på ANAAL NATHRAKH. Jojo, enstaka låtar, men aldrig en hel skiva. Jag har ingen aning om detta är bättre än vad de brukar prestera eller inte, men det låter väl helt okej. Dödsdrivet är skönt, men det finns väl tusen band som låter så. Refrängen skön med rensång, men jag kan inte påstå att det kommer bli mitt nya soundtrack…
Fredrik: Få band har samma högstanivå som ANAAL NATHRAKH när det gäller att gifta frustande, ångestdriven desperation med eleganta hooks. Här opererar bandet mycket nära denna högstanivå, så frågorna att ställa sig är två: Är detta en av årets bästa låtar hittills? Kommer den från en av årets hittills allra bästa skivor? Fråga ett är ett givet JA! Fråga två ett starkt jo, jag tror minsann det… Glödhett!
Amelie: Ett av Martins hjärtebarn det här sedan ett antal år, tror jag. Har själv aldrig gett ANAAL NATHRAKH så mycket speltid men lite i bakhuvudet kategoriserat musiken som allmänt hårt och stökigt. Hårt är det här också men även lite – ursäkta att jag svär i metalkyrkan – lite dansbandsstuk i refrängen. Trots detta faktiskt mycket trevlig lyssning.

LÅT: Her Fall From Grace
ARTIST: Sólstafir
VALD AV: Robert

Fredrik: SÓLSTAFIR kan ibland vara genuint imponerande, när de får till det har de en ruggig kapacitet avseende att skapa hypnotiskt finstämd, sorglig stämning. Den här låten är förvisso ganska behaglig, men de är inte nära islänningarnas maxkapacitet. Her Fall From Grace är ett något för intetsägande stycke, och om vi nu skall vara riktigt ärliga – sången i versen håller inte riktigt, va…?
Amelie: Na, na, na, na, na, na, na… gäääääsp…
nana…
na…
n… snaaark…
Martin: För det första, SÓLSTAFIR ska inte sjunga på engelska om ni frågar mig. För det andra är detta en låt som är provocerande enkel och jag kan helt uppriktigt säga att jag förväntar mig betydligt mer från islänningarna än detta.

Skivor

Radiant Knife – The Ghost

Lämna en kommentar

ARTIST: Radiant Knife
TITEL: The Ghost
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I slutet av augusti recenserade jag första delen av RADIANT KNIFEs tvillingverk, föregångaren till ”The Ghost” som heter ”The Body” . 

Har ni inte lyssnat på den skivan, så tycker jag att ni ska göra det då i alla fall bandet självt anser att plattorna hör ihop och ska betraktas som en enhet.

Och jag måste säga att det var ett kärt återseende då jag dök ner i ”The Ghost”, för duon fortsätter sitt fina låtbyggande. Denna gång är det faktiskt än mer känsloladdat än tidigare. Tyngden finns kvar, med oerhört smäckert kringbyggande av keyboards som dock aldrig tar över fokus från gitarrarbetet. Bäst är bandet i låtar som True Believers som har ett fruktansvärt härligt sväng och en nästan upplyftande euforisk vibe och avslutande The Light Born From Dark.

RADIANT KNIFE övertygar mig om att de har snickrat ihop två fascinerande EP:s som skickligt skiljer sig åt men som ändå tydligt bildar en enhet. Gillar man känslomässigt drabbande sludge med progressiva inslag är detta ett band att hålla koll på.

Worship the Riff!