Det pirrar alltid till lite extra när det dimper ner en ny promo från Century Media med nytt material från BORKNAGAR. Och hittills kan jag konstatera att mina förväntningar alltid har uppfyllts.
Så är det även med ”True North”, en skiva som visserligen ger oss ett BORKAGAR som inte är hemvist för vare sig Vintersorg eller Baard Kolstad. Gör detta något? Det beror väl på vem du frågar – jag gillade både Vintersorgs sång och Kolstads trumspel, men det är inget som påverkar mig när jag lyssnar på ”True North”.
För den här skivan är så magiskt majestätisk att det bara är att kapitulera. BORKNAGAR lyckas frammana just den känsla av episka vidder och total närvaro som omslaget till skivan. Inledande Thunderous är just vad den heter. Det kan tyckas dumdristigt att ha en öppningslåt som är över 8 minuter lång, men jag tänker knappt på att låten varar så länge, då den sveper in mig i ett lyckodis av stora mått.
Är allt bara allvar? Nä, Up North är i det närmaste yster med ett så diaboliskt sväng att jag börjar dansa. Lägg till en ljuvligt inslag av Hammondorgel och ni fattar att det här är extatiskt bra.
Jag känner att BORKNAGAR lyckas hålla en känslomässig röd tråd genom hela plattan. Just känslopendlandet har bandet alltid varit mästare på – som lyssnare känner jag mig varmt omhändertagen, och, faktiskt, trygg när jag lyssnar på ”True North”.
Jag misstänker att det har att göra med två saker – dels att låtarna ligger på en hög och jämn nivå i stort sett genomgående – dels att sånginsatserna från ICS VORTEX och Lars Nedland är så häpnadsväckande bra. Precis som på ”Winter Thrice” så är sången det element som lyfter låtarna till fantastiska nivåer.
”True North” är en skiva som känns stark, även ett år som detta där bra skivor har stått som spön i backen. Kolla in den.
Det finns sångare, och så finns det Sångare. Ja, och så finns ju Joel Ekelöf i SOEN också, som opererar på en ännu högre nivå än så. När han och hans SOEN intog scenen på Pustervik på söndagkvällen var det nog ingen i publiken som lämnades oberörd.
–”Vi har funnits i… vad, åtta år? Och släppt fyra skivor. Men vet ni vad, det här är första gången vi har blivit inbjudna att lira i Sverige. Det är Sverige-debut ikväll.” Joel Ekelöf, sångare i svenska SOEN ler lite trött och ser ut som att han egentligen skulle vilja ruska klentroget på huvudet. Publiken framför Pusterviks scen verkar dock knappast ha hamnat där av misstag, utan ger bandet all den kärlek de så innerligt förtjänar denna vindpinade och kylslagna höstkväll i Göteborg. Minspelet på Ekelöf och hans mannar är därmed ett helt annat när de knappa två timmar senare går av.
Men nu går jag händelserna i förväg. Metalbutiken öppnas för kvällen någon timme tidigare med att italienska THE PRICE äntrar scenen. Deras musik rör sig inledningsvis i gränslandet mellan stämningsfullt elegant och sliskigt pompöst, för att under setets gång få tydligare inslag av rakare, mer amerikaniserad radio-metal. Personligen håller jag de inledande spåren högre, där On The Edge Of Madness framstår som starkast. Den avslutande halvan blir något opersonlig och slätstruken, även om den tekniska färdigheten är god.
THE PRICE är skickliga, men letar kanske en smula efter sitt alldeles egna uttryck.
Efter italienarna är det dags för ett besök från vårt östra gränsland, i form av WHEEL. Fyra herrar i svarta hoodies med pösiga munkkåpor dyker på scen i rikligt med rök, och serverar en ganska trivsamt kultursvår kombo av alternativ rock, post-metal och allmänt skrammel. Mina tankar förs i omgångar till så pass olika akter som COLOSSUS, HIGH ON FIRE och LEPROUS. Helhetsintrycket är dock gott, det finns definitivt stor potential i det här gänget.
Finnarna skall även ha en eloge för snygg färgsättning av scenshowen, där det första av de fyra (långa) spåren går helt i grönt, nästa i lila, tredje låtvalet Tyrant i djuprött och avslutande Wheel i blått och vitt. Visuellt läckert!
Finska WHEEL uppvisar god potential med sin trivsamt kultursvåra, atmosfäriskt jazziga post-metal.
Framåt tiosnåret på kvällen har det så blivit dags för huvudnumret, som alltså begår Sverige-debut denna afton. För många svenska metal-fans kanske SOEN mest är kända genom det faktum att förre OPETH-trummisen Martin Lopez piskar skinnen, men bandet förtjänar verkligen ett alldeles eget erkännande. Årets skivsläpp ”Lotus” är en riktigt stark platta som förtjänar er uppmärksamhet, om den inte redan fått den.
Nåväl, åter till Pustervik. Initialt nås kanske inte de allra högsta höjderna, vilket delvis beror på att både Cody Fords känsliga gitarrspel och Joel Ekelöfs sång ligger aningen för lågt i mixen, en omständighet som gör att en del av den intrikata komplexitet som är SOENS själ och hjärta går förlorad. Covenant och Opal passerar därför utan alltför stort intryck. Sen rättas bristerna i ljudbilden till, och från därpå följande Rival och framåt öppnas slussluckorna och bandets briljans sköljer över oss i publiken.
Samtliga musiker i bandet är oerhöret skickliga, och var och en förtjänar ett eget erkännande. Cody Fords gitarrspel är som redan nämnt fantastiskt känsligt och mångfacetterat, Stefan Stenberg är en stensäker (kom igen, vi är ändå i Göteborg!) basist, mångsysslaren Lars Åhlund på keyboard och gitarr en herre med lika delar scenpersonlighet som färdighet, och Martin Lopez på trummorna är… ja, har man stamtavla från OPETH behövs kanske ingen närmare introduktion?
Detta till trots är det ändå en person som sticker ut i SOEN, både på skiva och på scen, och det är sångaren Ekelöf. Hans stämma är närmast sublimt vän och svävande, men samtidigt fullpackad med känslor, och är den ingrediens som lyfter anrättningen till en nivå där få andra band verkar. När han klipper i med refrängen på Lascivious halvvägs genom det ordinarie setet, är det inte utan att ögonen tåras en smula av känslosamhet, och klumpen i halsen är märkbar.
Joel Ekelöf är ingen man av ymnigt talande under mellansnacken, men söte Jesus så vackert han kan sjunga!
Förutom en fantastisk röst är sångaren också en intressant scenpersonlighet. Mellansnack är förvisso inte hans paradgren, enda gången han egentligen säger mer än namnet på nästkommande låt är när han presenterar lugna Lucidity med orden ”här kommer en, som vi brukade säga på mellanstadiet, tryckare…”. Han rör sig dock med en teatralisk inlevelse som skulle kunna kännas utstuderad om det inte vore för att den känns påtagligt äkta, och levererar sin melankoliskt eteriska sånginsats med ett genuint glatt leende. En kontrasternas man, vilket passar ett band med SOENs spännvid alldeles utmärkt.
Nu tittar jag ändå inte så vansinnigt mycket på varken Ekelöf eller övriga i bandet, musiken är så pass trollbindande att jag en påtagligt stor del av spelningen bara blundar och gungar med, invaggad i känslosam men behaglig trans. Spår som Opponent och Martyrs lämnar föga utrymme för annat, och till och med den ganska brutala tolkningen av Slithering smälter in fint i den hypnotiska helheten.
Här avslutas det ordinarie setet, och bandet går av scen. Att det kommer att bli en encore är dock en vadslagning med endast pengarna tillbaka i utdelning, givet hur stark och påtaglig uppskattningen från publiken är. SOEN kommer tillbaka och avrundar kvällen med Savia, en hård tolkning av Sectarian och som avslutning (vilket känns ganska oortodoxt men samtidigt passande) påtagligt lugna titelspåret från senaste släppet, Lotus. Jag står sedan kvar en stund och andas tungt, det har varit en stark upplevelse som behöver smältas lite innan verkligheten tillåts tränga sig på igen.
Låt oss hoppas att det inte dröjer åtta nya år och fyra nya skivor innan nästa gång vi får se SOEN ta en sväng på svensk mark. För det här var en fantastisk spelning. Tack, Joel Ekelöf, och tack, SOEN!
SOEN levererar en fantastisk spelning, så låt oss verkligen hoppas att det inte dröjer till nästa gång vi får ta del av dem.
Ren och yster glädje är begrepp som jag alltmer har kommit att förknippa danska BAEST med. De gånger jag sett bandet på Copenhell så har den rena berusande känslan allt som oftast kunnat beskrivas som en form av våldsam glädje. Av de band som på senare år har lyft den danska metalscenen till rent magiska nivåer är BAEST mina favoriter, inte bara för att de lirar skandinavisk death metal, utan också för att de gör det med en sådan satans övertygelse att det inte går att motstå.
När bandet nu släpper sin andra fullängdare bara ett knappt år efter sin mycket imponerande debut ”Dance Macabre” är det kul att kunna konstatera att den energi som bandet demonstrerar på sina konserter har tagits med in i det nya materialet.
Öppnaren Vitriol Lament är en rensfest av episka proportioner, en låt som gjord för att få igång moshpits. Lasse Revsbech och Svend Karlssons riffande kommer att få uppskattare av traditionell dödsmetall att dra på smilbanden. Och det gäller föresten genomgående på ”Venenum”. Det är bara aningens synd att deras gitarrlir inte får komma fram liiiiite mer i solon. Vitriol Lament visar dessutom hur BAEST sannerligen är ett band som trivs ihop – det är inte bara gitarrspelet som det glöder om här. Sångaren Simon Olsen demonstrerar att han är en sångare med klass – bra artikulation, ett brutal growl, och en tydlig vilja att sjunga för låten – inte helt olikt hur en viss Mikael Åkerfeldt lät på de BLOODBATH-skivor han medverkade på. Basisten Mattias Melchiorsen gör sig ett namn här, då han inte bara följer gitarrerna, bildar en solid grund med trummisen Sebastian Abildsten, utan också stundtals bryter formen och får mig att lyssna lite noggrannare. Och trummisen Sebastian Abildsten som får mig att känna mig så trygg och omhändertagen att det bara är att sluta ögonen och njuta av denne batterists underbart kompetenta spel.
Det är inte bara hastigt spel som BAEST bemästrar – långsam malande tyngd och sväng kommer redan i plattans tredje låt, Nihil, som på ett rent lysande sätt visar vad det här gänget är kapabla till. Här finns helt underbara melodislingor som får mig att tänka på NILE, tungt solitt groove och ljuvlig tvåtakt – helt klart plattans bästa spår.
Det enda som jag kan komma på som skulle kunna göra plattan ännu bättre är om bandet inte hade haft med en visserligen fin låt som Styx, och den avslutande covern på episka BOLT THROWERs No Guts, No Glory. Den förra drar ner tempot och tyngden på skivan, och den senare är helt onödig då BAEST är mer än kapabla att hyvla ner allt motstånd på egna ben.
BAEST visar på ”Venenum” att hypen kring dem är värd att ta på allvar. Det här bandet lyckas, utan att hänfalla åt ren nostalgi om det episka 90-tal som de flesta förknippar med death metal, visa att det faktiskt går att förnya och vidmakthålla en extrem fräschör som kommer att få fler att upptäcka denna fina subgrenre. Håll koll på det här gänget – de är värda er tid och er uppmärksamhet.
ARTIST: Borknagar
