Skivor

The Great Discord – The Rabbit Hole

Lämna en kommentar

ARTIST: The Great Discord
TITEL: The Rabbit Hole
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni minns så var jag inte så lite till mig över THE GREAT DISCORDs debutskiva “Duende” som kom 2015. Så pass till mig att jag utan vidare mankemang utnämnde skivan till en av de bästa debuterna mellan 2006 och 2015. Jag har därför, som ni förstår, längtat intensivt efter mer musik från det här gravt eklektiska och på allra bästa sätt pretentiösa bandet.

“The Rabbit Hole” hämtar en rejäl skopa inspiration från Carolls “Alice I Underlandet” – en mörk och i till stora stycken djupt obehaglig historia. För mig som läsare (och dessutom barn- och ungdomsbibliotekarie) ställde jag mig försiktigt tveksam till detta. Inte för att jag inte trodde att THE GREAT DISCORD skulle kunna förvalta berättelsen, utan för att jag inte är speciellt förtjust i boken till att börja med.

Men, såklart, lyckas bandet med bravur kavla ut en lika intressant skiva som “Duende”. Faktum är att jag upplever “The Rabbit Hole” som en jämnare skiva än “Duende” som hade så himlasvävande höga toppar att den tog andan ur mig, men som också hade några dalar som drog ner känslan något. “The Rabbit Hole” har inte det. Inledande korta Dimman är något så pass unikt som ett relevant intro. Bara en sån sak borde få er att kolla in skivan! Här får vi också ett första smakprov – det finns gott om dessa på skivan – av vilken helt häpnadsväckande vokalist Fia Kempe är. Jag har suttit och fånglinat under stora delar av varje lyssning över vilket magiskt instrument hon har i sin röst.

Det är också Kempe som är den bärande bjälken i detta rent episka bygge som THE GREAT DISCORD har snickrat ihop – hon ger en röd tråd genom hela den musikaliska snårskog som resten av bandet ser till att hålla öronen sysselsatta med. Maffigast är Gadget som har ett tungt löd som jag gillar mycket. Axel Holmgrens trummor är en tungt vägande del till detta – han tar plats på ett väldigt självklart sätt – men strängarbetet från Gustav Almberg och André Axell på gitarr och Rasmus Carlson på bas är också helt magiskt.

“The Rabbit Hole” känns som en skiva som har sina element av ebb och flod, men den tappar aldrig i intensitet. Här finns andningspauser som låter lyssnaren hämta andan något, jag tänker framför allt då på oerhört fina Neon Dreaming som ligger i mitten av skivan ungefär. Väldigt avskalad och i det närmaste hemsökande. Hemsökande skulle förresten kunna vara en samlande stämpel på “The Rabbit Hole” som i alla fall för mig bevisar att THE GREAT DISCORD är ett av de mest intressanta banden i Sverige idag. Kolla in den.

Skivor

Grande Royale – Breaking News

ARTIST: Grande Royale
TITEL: Breaking News
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tredje gången gillt för svenska GRANDE ROYALE, och den här gången förstärke sin skapandeprocess med löjligt begåvade Nicke Andersson (mest känd som den kreativa kraften bakom THE HELLACOPTERS och IMPERIAL STATE ELECTRIC) bakom mixerbordet i studion. Bandets sångare Hampus Steenberg:
   -“Nicke tryckte hela tiden på att varje låt måste ha en hook, något man kommer ihåg redan efter att ha hört den en enda gång, och jag tycker verkligen vi har lyckats skriva material  som lever upp till det den här gången.”

Så långt låter det ju väldigt lovande, men hur väl har Jönköpings-sönerna lyckats leva upp till ambitionsnivån? Klart godkänt, men inte genuint lysande, skulle jag säga. Det handlar – föga förvånande – om jordnära rock ‘n’ roll, med de slitna stuprörsjeansen, bootsen och kärleken till den amerikanska sydstatsrocken fullt synliga vid första anblick. Det svänger fint, och visst finns det en och annan vass hook i spår som till exempel inledande Know It All, där Nickes touch är omisskännlig, småkåta The Devil’s Place, härligt funkiga titelspåret Breaking News, mäktiga Daily Illustration och snyggt arrangerade avslutningsnumret I’m On The Loose.

I övrigt är låtmaterialet habilt men inte riktigt spjutspets-vasst. Visst, det är ju också så att jämförelsen med THE HELLACOPTERS kommer som ett brev på posten givet genren och valet av producent, och den nivån är det ruskigt svårt att leva upp till. GRANDE ROYALE gör det bra, helt klart, men behöver ta ytterligare ett steg innan eleven på allvar kan utmana mästaren.

Skivor

Dagoba – Black Nova

Lämna en kommentar

ARTIST: DAGOBA
TITEL: Black Nova
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

DAGOBA är ett stycke franskt band som jag får konstatera att jag aldrig hört talas om eller i varje fall inte lagt märke till tidigare, trots deras 20 år i musiklivet. Och jag misstänker att det kan finnas fler än mig därute som har missat detta? Och det är synd. Inte för att det är någon helt omvälvande upplevelse att ta del av fransmännens sjunde studioalbum, betitlat “Black Nova”, men ändock en väldigt behaglig bekantskap.

Enligt utsago spelar bandet industrial metal, men på “Black Nova” tänker jag egentligen mer death och groove än industri. Basist Werther Ytier är tillsammans med sångare Pierre “Shawter” Maille de ursprungsmedlemmar som fört bandet fram till dagens både spännande och stundom rätt utmanande sound som plockar bitar från många musikstilar. I Shawters growl finner jag likheter ömsom med ENTOMBEDs L-G Petrov ömsom med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.). Utöver det varierade growlandet har vokalisten också en verkligt fin rensång.

Framför allt melodiskapandet triumferar på plattan i låtar som t.ex. Lost Gravity och Stone Ocean. De riskerar att rätt snart sitta klistrade vid hjärnbarken om du lyssnar på plattan några varv. Skivan är välkomponerad och t.o.m. introt, en ofta både omotiverad och för mig  mest irriterande komponent, får här godkänt.

Omslaget rekommenderar jag att du tar en extra titt på och helst i ett inte alltför litet format. Ganska äckligt, va? Samtidigt jäkligt snyggt.

En fin stund med DAGOBAs “Black Nova” har du som lyssnare framför dig. Inte oförglömligt men absolut något att återkomma till när du vill mysa till lite musik med både tyngd och sväng.

Ett favoritspår på plattan är ovan nämnda Stone Ocean men också The Infinite Chase och avslutande Vantablack.

Worship the Riff!