Skivor

Allegaeon – Apoptosis

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Apoptosis
RELEASE: 2019
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Slår man upp ordet ”apoptos” vilket är det svenska ordet för ”apoptosis” så får man reda på att det är  en av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek. (Karolinska Institutet)

För oss som har lyssnat på ALLEGAEON innan så är detta inget märkligt, då bandet från Colorado alltid har haft mer inriktning på vetenskaplig terminologi än traditionella ämnesområden för death metal. Så långt allt som vanligt, vilket även utmärker bandets femte fullängdare. Det är fortfarande väldigt mycket fokus på gitarrspel, och uppskattar man inte detta så kommer man att få problem även med ”Apoptosis”. För oss andra är det bara att spänna på sig haklappen då den här skivan är ett veritabelt smörgåsbord på precis samma sätt som föregångsplattan ”Proponent for Sentience” . 

Att bandet har tappat ytterligare en medlem då basisten Corey Archuleta lämnade 2016 är väl snarare att betrakta som naturlag och inget som påverkar den fina form som ALLEGAEON har visat sedan samma år. Det är fortfarande helt underbart att höra hur fantastiskt roligt det här bandet har tillsammans – jag tycker att i stort sett varenda låt på ”Apoptosis” håller världsmästarklass men mest imponerad är jag av låtar som visar att ALLEGAEON vågar bryta sin shredmall något och visa på variationsrikedom i både tonträff och tilltal, som exempelvis oerhört fina Tsunami and Submergence och episka avslutningslåten Apoptosis. Här finns ett vemod som jag tycker är oerhört tilltalande.

Som helhet tycker jag att ”Apoptosis” är lika jämn som ”Proponent for Sentience”, men också mer välskriven och koncentrerad. ”Apoptosis” säger lika mycket på sina 56 minuter som ”PoS” sade på sin massiva spellängd på 1 timme och 12 minuter. Jag tror inte att jag förvånar någon när jag säger att jag kommer återkomma till ”Apoptosis” fler gånger under 2019, och att just nu så är den verkligen med i racet för en plats på årsbästalistan för min del.

Skivor

Devin Townsend – Empath

Lämna en kommentar

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Empath
RELEASE: 2019
BOLAG: InsideOut

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Devin Townsends skaparkraft är ju lika ymnigt omskriven – nästan – som det ymnighetshorn av musik som kanadensaren har skapat under åren. Varje infall som Townsend har bejakat har antingen fått folk att bara acceptera att musiken kanske inte alltid håller hela vägen, men att varje platta har haft stunder av ren genialitet. Eller så har man bara avfärdat den som tröttsam. Jag är ganska övertygad om att i alla fall den första gruppen ser ”Empath” som skivan där Devin Townsend växlar in varenda sådan bedömning och presenterar det bäst sammanhållna albumet han gjort under sin karriär.

”Empath” fullständigt bländar med sin rent episka musik. För ”episkt” är ett ord som  väldigt ofta har dykt upp i min skalle under den gångna veckan då skivan har bott i öronen. ”Skönhet” och ”ystra krumsprång med finess” är två andra uttryck som också passar väldigt bra in på den här skivan. Ni kanske blir förvånad när jag säger att Hear Me inte är mitt favoritspår, då jag ofta har bekänt min kärlek till Devins tidigare band STRAPPING YOUNG LAD på flera ställen på internet, utan Borderlands där Devins lekfullhet kommer till sin fulla rätt med en låt som excellerar i hur mycket man kan bygga upp en låt till höjder som nästan, men bara nästan, får mig att rodna av njutning.

För är det något som Devin Townsend visar på ”Empath” så är det att han är en låtskrivare som bemästrar olika musikaliska uttrycksformer till perfektion. Ta bara körsången som är nästan genomgående på plattan. Jag märker hur han ser kören som ett instrument, och inte som ett inslag att bedriva kontraster med som BEHEMOTH gjorde för inte så länge sedan. Och behöver jag nämna att det är oerhört skönt att det är vuxna som ingår i kören?

Jag tror att ni förstår att jag verkligen gillar ”Empath” så pass mycket  att den med väldigt stor sannolikhet kommer att hamna på min årsbästalista. Jag har gång efter annan kommit på mig själv med att nynna på låtar, stycken av Genesis har poppat upp i skallen med oroväckande frekvens, och att lyssna på annan musik har varit i stort sett omöjligt.

Att Devin Townsend dessutom, återigen, har rattat upp en produktion som totalt golvar gör att mina öron  har känts omhändertagna välkomnade, ja, bortskämda under den gångna veckan.

Kolla in ”Empath”. Den kanske inte faller er helt på läppen, men att säga att den är ointressant är helt omöjligt. Jag lovar.

Skivor

Tronos – Celestial Mechanics

Lämna en kommentar

ARTIST: Tronos
TITEL: Celestial Mechanics
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan med någon som helst rimlighet anklaga NAPALM DEATHs basbjässe Shane Embury för att ligga på latsidan, givet antalet projekt han redan sedan tidigare är inblandad i. Men, om nu någon skulle ha kommit på den tanken, så bemöter han detta med att lansera ytterligare ett projekt i form av TRONOS. Det kan väl diskuteras om det är ett ”band” i traditionell mening, givet att det förutom herr Embury endast är NAPALM DEATH-producenten Russ Russell som är fasta medlemmar, bägge här med gitarrer i händerna. Resterade sysslor sköts av en lång rad gästspelare, så som SOILWORKs trummis Dirk Verbeuren och basisterna Billy Gould (FAITH NO MORE) samt Troy Sanders (MASTODON) för att nämna några.

Nå, band eller inte, en skiva har det i alla fall blivit, ”Celestial Mechanics”, som landar i handeln den 12 april i vår. För den som förväntar sig något i stil med Emburys och Russells ordinarie hemvist, NAPALM DEATH, lär soundet sannolikt komma som en rejäl överraskning. Här snackar vi mörk, tung och långsamt malande atmosfärisk metal, med gott om ångest i receptet.

Låtarna är lååånga, sången mässande, mörkret kompakt och gitarrljudet härligt svulstigt, och visst finns det en behaglig atmosfär i anrättningen. Jag får personligen en känsla av ett långsammare, aningen mindre ”digitalt” FEAR FACTORY – inte lika mekaniskt, men med samma typ av dystopiska underströmmar.

Så långt låter det ju väl, men hur mycket jag än skulle vilja gilla något som onekligen har en härligt mörk atmosfär, och som är en skapelse från någon så sympatisk och meriterad som Embury, så lyfter detta inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, om det hade behövts fler tempoväxlingar (det är väl egentligen bara titelspåret Birth Womb och avslutande BLACK SABBATH-covern Jonny Blade som bryter av med lite mer intensitet) eller fler riff med genuina hooks, men det blir lite jämntjockt.  Som helhet är plattan annars stämningsfull,  och absolut inte genuint dålig, men heller inte överdrivet engagerande.

Jag tänker dock att Shane Emburys karriär lär överleva det omdömet…

Worship the Riff!