Skivor

Mastodon – Emperor Of Sand

Lämna en kommentar

ARTIST: Mastodon
TITEL: Emperor Of Sand
RELEASE: 2017
BOLAG: Reprise Records/Warner Bros. 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Georgiabördiga MASTODONs två senaste skivor, “The Hunter” och “Once More ‘Round The Sun” lämnade mig som lyssnare med en känsla att bandet kunde bättre. Visst, bandet hade under en exempellöst lång period skämt bort oss med musik så speciell att det kanske inte gick att driva spåret med konceptalbum och minst sagt snåriga “handlingar” längre.

Efter rent magiska “Crack The Skye” verkade bandet mer vara inställt på att skriva skivor som hade ett gäng riktigt bra låtar, men som inte kändes lika helgjutna som den tidigare diskografin. Med relativt nya “Emperor Of Sand” lyckas bandet åter få in mig i fållan av förbehållslöst hårddiggande, för banne mig om detta inte är den bästa skivan bandet har lyckats klämma ur sig sedan just “Crack The Skye”.

Här finns en lättillgänglighet som är rent magiskt, trots att skivan hemsöks av döden och sjukdom som teman, och det känns omisskännligt som just MASTODON med fokus inställd för optimal skärpa. Jag i det närmaste hajade till då jag sannerligen inte hade haft några förväntningar alls på “Emperor Of Sand”. Jag hade inte ens sett till att ordna promon innan skivan släpptes. Mest av lojt intresse satte jag igång skivan på Spotify. Redan efter en lyssning insåg jag hur oerhört bra den här skivan är.

Med undantag för bagatellartade Show Yourself är samtliga låtar väldigt bra. Här finns en magisk tonträff, rent underbara refränger, väldigt mångfacetterad sång då MASTODON på den här skivan har fått till låtar i vilka alla tre sångare kommer till sin rätt, och helt briljant gitarrspel. Jag skulle gå så långt som att säga att “Emperor Of Sand” är rent beroendeframkallande.

Årsbästalistevarning? Ja, i allra högsta grad!

Skivor

Arch Enemy – As The Stages Burn (DVD)

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: As The Stages Burn
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att ARCH ENEMY har vuxit till att bli en akt av avsevärd dignitet går lätt att konstatera när jag kollar på bandets ganska nya DVD som filmades på Wacken Open Air förra sommaren.

Både ljusshowen, pyrotekniken och bandets agerande fullkomligt sprutar av självförtroende och pondus. Faktum är att det var längesen jag såg en filmad konsert som på det här sättet lyckas tränga igenom rutan och ge gåshud på så många ställen som jag får av “As The Stages Burn”.

Det handlar inte bara om medlemmarnas extrema spelskicklighet som nog de flesta vid det här laget känner till. Tack och lov besparas vi från onödiga gitarr, bas- och trumsolon. Nej, snarare handlar det om att ARCH ENEMY numera är väldigt bekväma med att lira på de verkligt stora scenerna. Självförtroendet har funnits där sedan länge – redan när jag såg bandet 2007 i KB-hallen hade bandet en närmast elektrisk känsla, på denna tiden ledd av Angela Gossow som jag hade svårt att se att bandet någonsin skulle kunna ersätta om hon slutade. Jösses vad jag bedrog mig på den fronten!

För är det någon som har vuxit ut till en rent magisk frontperson så är det Alissa White-Gluz. På de tre åren sedan jag såg bandet på Copenhell har White-Gluz sannerligen inte legat på latsidan, och det är också hon som lyfter ARCH ENEMY till nästa nivå. Hennes prestation på “As The Stages Burn” är rent elektrisk.

Låtmässigt ligger fokus på senare material. Hela 5 låtar från senaste given “War Eternal” är ju inte direkt förvånande, men även äldre material lyfter till väldigt höga nivåer. Bandet är heltaggat från början, men riktigt bra blir det när bandet betar av Bloodstained Cross, Under Black Flags We March, As The Pages Burn, Dead Eyes See No Future, Avalanche och No Gods, No Masters. Det är nästan så jag tappar andan av det rent episka drivet som bandet piskar upp under denna räcka låtar.

Själva filmproduktionen signerad Patric Ullaeus är extremt proffsig och väldigt njutbar för ögonen, även ljudet som är mixat av Andy Sneap är en fröjd för öronen.

Gillar man ARCH ENEMY sedan innan är “As The Stages Burn” given att ha hemma.

Skivor

Falls Of Rauros – Vigilance Perennial

ARTIST: Falls Of Rauros
TITEL: Vigilance Perennial
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FALLS OF RAUROS är ett band som verkligen gillar att leka med kontraster. Att ställa soniska motsatser mot varandra. Å ena sidan: ljus, skir, vacker och närmast svävande musik. Å andra sidan: malande manglande svärta med dubbelkaggarna som botten för black metal-skrik. De är förstås inte ensamma om den saken, men på “Vigilance Perennial” lyckas man med konststycket att verkligen få det att kännas äkta och i samklang med den egna identiteten. Att lyssna på skivan känns lite som att marschera genom den svenska våren; det haglar, snöar, skiner varm sol och blåser nordvindar om vartannat. Inledningen på öppningsspåret White Granite (och med inledning menar jag typ de första 2,5-3 minuterna, generellt sett är låtarna på “Vigilance Perennial” ofta runt tio minuter långa) är inget annat än totalt hänförande. Det startar med en otroligt inbjudande och vacker lågmäld slinga för att sakta byggas upp, och det är svårt att inte dras med och vilja lyssna på det här.

Totalt sett räcker tyvärr magin inte riktigt över hela skivan kan jag tycka. Jag gillar verkligen delar av den – hela första låten White Granite är fantastisk, manglet och drivet i Labyrinth Unfolding Echoes samt Arrow & Kin är favoriter – medan delar av skivan känns som den går lite på tomgång. Tricket med kontraster funkar sämre i Warm Quiet Centuries Of Rains exempelvis, och då blir det tyvärr mest en transportsträcka. Ibland har jag också lite svårt att förlika mig med sångmixningen, men det har antagligen mer med mina förväntningar än något annat att göra.

På det hela taget är “Vigilance Perennial” en ganska stark skiva. FALLS OF RAUROS behärska konsten att leverera såväl vacker som brutal musik, och man visar det med all önskvärd tydlighet.

 

Worship the Riff!