Live

Live: Napalm Death

8 februari, 2011 Martin Bensch

ARTIST: Napalm Death
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 8 februari, 2011

Grindcorens ofrivilliga och högst ödmjuka gudfäder Napalm Death gästade The Rock och levererade. I vanlig ordning. WeRocks Martin Bensch var på plats.

När Mark ”Barney” Greenway vrålar rakt ner i mikrofonen, och med sitt kroppsspråk signalerar att här står en arg man har jag svårt att tro att detta är den vänlige, engagerade man jag satt mitt emot en timme innan konserten. NAPALM DEATHs frontman har, likt bandets musik, inga mellanlägen och Barney förkroppsligar begreppet total inlevelse på ett absolut briljant sätt. När han inte gallskriker är det inte så att han tar det lugnt – han är väldigt påtagligt inne i musikens kakofoni – och det på ett sätt som verkligen imponerar.

NAPALM DEATH, The Rock i Köpenhamn 2011 — Mark “Barney” Greenway. Foto: Martin Bensch

NAPALM DEATH bär, kanske en smula ofrivilligt, ett oerhört stort bagage i form av trovärdighet inom grindcore. Att bandet ofta attribueras för att ha skapat genren nästan på egen hand, samt bandets numera 30 år långa karriär förpliktigar till en hel del. Det gör bandet – röjet är påtagligt, men något annat hade jag i och för sig inte förväntat mig, vi pratar ju ändå om grindcore. Men bandet uppvisar också en glöd och engagemang i framförandet av låtarna. Shane Embury, den av medlemmarna som varit med längst (1987), gitarristen Mitch Harris och trummisen Danny Herrera (även i utmärkta ANAAL NATHRAKH) öser verkligen på i låtarna. Men det är ändå Barney som blir tungan på vågen för bandet ikväll.

NAPALM DEATH har en oerhört stor produktion i ryggen, och jag hade gärna sett att bandet spelade längre än den dryga timmen vi nu får. Jag är ändå väldigt nöjd med bandets låtval som den förstagångslyssnare jag är rent konsertmässigt. Man kör såklart klassiker som Scum, Control, M. A. D och You Suffer från 1987 års debutplatta, men matar också på med favoriterna Continuing War On Stupidity, On The Brink Of Extinction, Lucid Fairytale och When All Is Said And Done.

Publiken, stor för att vara en tisdagskväll, är verkligen på – det moshas i varenda låt bandet framför.

Organisk och spontan är två ord som ofta dyker upp när Barney pratar om hur han vill att NAPALM DEATH ska vara – att han verkligen menar detta är påtagligt. Bandet är inte det tajtaste i världen – och i det här fallet gillar jag det. Det är inte så att man, så vitt jag kan avgöra, spelar fel – men det finns ett driv och ett rått punkigt sväng i bandets framförande som jag verkligen faller för.

Jag hade stora förväntningar på kvällens konsert, och när jag går nerför Ströget till Köpenhamns Huvudbanegård är jag väldigt nöjd med vad jag upplevt – rå, punkig grindcore framförd med engagemang och känsla. I NAPALM DEATHs fall räcker detta väldigt långt.

Skivor

Vreid – V

1 februari, 2011 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: Vreid
TITEL: V
RELEASE: 2011
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Femte albumet av norska VREID är en komplex historia med grundfärg i hemlandets traditionella black metal men därtill med många musikaliska utflykter och influenser. Detta är modern norsk extreme metal, väl i klass med de kanske mer uppmärksammade landsbröderna i ENSLAVED, KEEP OF KALESSIN och SATYRICON för att nämna några.

VREID har sin bakgrund och tillkomst i bandet WINDIR vars frontman Terje ”Valfar” Bakken dog 2004. Bandet lades ner men snart startade tre av de fem kvarvarande medlemmarna just VREID och tog med sig mycket av den melodiska och progressiva metal – ”sognametal” kallad efter bandets hemort – som WINDIR spelat. Låtarna på det tidiga albumen sjungs också delvis på den egna dialekten sognamål, delvis på engelska. ”Milorg” från 2009 samt aktuella albumet ”V” har dock all lyrik på engelska.

Texterna på VREIDs plattor har rört sig kring historiska teman, mycket kring Andra världskriget och de norska motståndsgrupper som stod upp mot nazismen under ockupationen. På ”V” har man vidgat perspektivet och lyriken upptas bland annat av existentiella frågor, med inspiration från Jean-Paul Sartre och konstnären Edvard Munch. Första singeln The Sound Of The River är inspirerad av boken ”Markens Grøde”, av den norska författaren och nobelpristagaren Knut Hamsun.

”V” är ett album med drag av alltifrån traditionell black metal till 70-talsrock, 80-talsthrash och dagens progressiva metal, med vackra melodier framförda av skönsjungande mansstämmor omväxlande med krampartade black metal-skrik. Denna stora variationsrikedom hade lätt kunnat gå överstyr och gjort albumet vilset och splittrat. Tack vare den glasklara produktionen och de skickliga musikernas genuina insatser skapas istället en fantastiskt rik helhet.

Den som inte hört VREID tidigare men gillar norsk extreme metal i form av t ex tidigare nämnda KEEP OF KALESSIN, och kanske än mer ENSLAVED, rekommenderar jag verkligen att låna ”V” sin tid och sitt öra. För dem som kan sitt VREID är det bara att gratulera, ni har med ”V” ett lysande album att ta del av där musiken utvecklats ytterligare från tidigare plattor.

Skivor

Outtrigger – Untestified Revolution

1 februari, 2011 Martin Bensch Lämna en kommentar

ARTIST: Outtrigger
TITEL: Untestified Revolution
RELEASE: 2010
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sydsvenska OUTTRIGGER med Timmy Andersson och Simon Peyron på gitarrer, Oliver Buvac på bas, Sebastian Falk på trummor och Niclas Åkesson på sång spelar melodisk metal influerad av band som AVENGED SEVENFOLD och ibland LINKIN PARK. Många rynkar kanske på näsan åt den musik som dylika band spelar, men OUTTRIGGER gör musik som i vissa fall fungerar alldeles utmärkt. Femlåtars EP:n ”Untestified Revolution” bjuder på väldigt lättlyssnad, vissa skulle nog säga radioanpassad, musik – bitvis låter det bra; det är lagom tuff musik med lite skriksång, mycket samarbete mellan bastrummor och gitarrer, och starka refränger – mest tycker jag om refrängen i World Of Fire som bjuder på snygga stämmor. Bandets musik handlar inte om att spela fort – den lunkar på i mellantempo mest hela tiden, och även om bandet gör det bra blir det lite enahanda. Jag skulle råda bandet att faktiskt släppa lite på tyglarna och faktiskt spela fortare emellanåt för variationens skull.

Det jag nu hör är musik som har en väldigt stor dos av ”lagom” i sig – det finns tusentals band som spelar samma typ av musik som OUTTRIGGER och det är därför tvunget att faktiskt ha något som gör att musiken sticker ut för att man ska fånga lyssnarnas uppmärksamhet. Som det är nu räcker det inte med att kunna spela bra, vilket OUTTRIGGER kan, det låter helt enkelt lite för slätstruket för att musiken ska fasta i huvudet.

OUTTRIGGER är ett ungt band som har potential att utvecklas till något bra om man vill – större variation i musiken är det första jag efterfrågar för att det ska kunna bli något större av detta – annars riskerar bandet att reduceras till det stall av band som duger som bakgrundsmusik, men inte så mycket mer. Jag har väldigt svårt att tro att det är där OUTTRIGGER vill vara.

Worship the Riff!