In Flames – Sounds of a Playground Fading

in_flames_soapf ARTIST: In Flames
TITEL: Sounds of a Playground Fading
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

De gör det igen. IN FLAMES tar ut svängarna ordentligt och tar oss med på en spännande och högst omväxlande resa med detta sitt tionde album i ordningen, och det första utan gitarristen och grundaren Jesper Strömblad. Bandets historia i den melodiska metal-skolan bärs upp med den äran, men framför allt utvecklar IN FLAMES, nu med Björn Gelotte och Anders Fridén som kvarvarande låtskrivare, sitt alldeles egna sound ytterligare ett steg, och under en timmes tid och i tretton spår bjuds på en variationsrikedom som gör ”Sounds of a Playground Fading” till en platta som gärna spelas varv efter varv efter varv, utan att det på något sätt bli tjatigt.

Temat för albumets lyrik grundar sig, vilket Fridén nämnt explicit i intervjuer, i insikten att det idag finns mycket få oexploaterade områden kvar på jorden samtidigt som vi vet att hoten mot vår värld ökar. Hur denna kunskap påverkar mänskligheten och den enskilda individen, vad vi gör med vetskapen att tiden rinner ut, detta är det koncept kring vilket texterna roterar och utspelar sig. (”We are ghosts of the concrete world, Genetic codes of a dying breed”)

Musikaliskt drar och spänner flera av albumets spår åt ganska vitt skilda håll, men banden brister aldrig. Här finner vi mer traditionella IN FLAMES-låtar som det inledande titelspåret, The Puzzel och urladdningen Darker Times, men också små överraskande stycken som ”spöklåten” The Attic och den knarrande, orgeltrampande och talade Jesters Door. Anders Fridén prövar ytterligare sina vingar när det gäller sången och röstbredden är imponerande stor, alltifrån det sedvanliga relativt ljusa growlet, med Fridén-klassiskt stundom framspottad artikulation, och den lätt igenkännliga något nasala rensången, över till nya vokala arenor såsom i den helt igenom ”growl-fria” Ropes eller det djupare röstläget i rensångspartierna i All for Me.

Musikerna då? Ja alltså, det är inte annat att säga än; excellent arbete rakt igenom. Lyssna bara till Daniel Svenssons trumarbete i Enter Tragedy eller Deliver Us – eller egentligen precis vilket spår du än väljer. Bas och gitarr hanteras precis så skickligt som Peter Iwers och bandets gitarrister sedan länge skämt bort oss med, och spelglädjen lyser ännu intakt hos dessa musiker med snart två decennier och tio album i ryggsäcken. Björn Gelotte som både är huvudupphovsman till musiken och ensam står för gitarrspelet, ska ta åt sig en stor del av äran för ett rent superbt slutresultat. Detta är ett album att famna, ta till sig och älska både bit för bit och som helhet.

Att utse några låtar till favoriter eller plattans bästa blir närmast bara en lek med ord, men just nu är jag väldigt svag för den både musikaliskt och textmässigt vackra Where the Dead Ships Dwell men också den nämnda All for Me med su-ve-ränt trummande och som sagt Fridén i ett röstomfång som ger sköna rysningar. Prickarna över i-na i helheten heter naturligtvis också producenten Robert Laghi och den av IN FLAMES sedan länge nyttjade keyboardisten Örjan Örnkloos tjänster, vars detaljer läggs som spritsad kristyr i lagom lockande doser på toppen av kakan.

Spännande blir också att höra dessa låtar live så småningom. Jag tror inte vi kommer få uppleva det, därtill är vi fans generellt för konservativa, men en dröm vore att höra hela denna platta framföras live på en konsert framöver. Det skulle helt säkert bli fantastiskt.

/BiblioteKarin

Live: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax

ARTIST: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax
LOKAL: Ullevi, Göteborg
DATUM: 3 juli, 2011

När jag förra sommaren såg The Big 4 – METALLICA, SLAYER, MEGADETH och ANTHRAX – i Prag trodde jag inte att jag skulle få uppleva denna konstellantion på svensk mark. Igår infriandes dock denna förhoppning till en stundtals rent extatisk publiks förtjusning på Ullevi i Göteborg.

ANTHRAX

Jag tillhör lägret av gnällspikar som inte tycker att ANTHRAX förtjänar sin plats bland de fyra stora av thrash metal. Därför är mina förväntningar väldigt låga när bandet går på. Och det låter verkligen inte bra. Ett muller utan distinktion gör att det är väldigt svårt att uppfatta någonting alls, förutom Joey Belladonnas sågklingevassa röst som skär igenom mullret på ett ganska förtjänstfullt vis. Men stora delar av publiken gillar vad den får serverat – första låten Caught In A Mosh utlöser direkt en moshpit. Bandet ser ut att stortrivas på scen – framför allt vikarierande gitarristen Andreas Kisser från Sepultura röjer med ett leende på läpparna från start till slut. Engagemangsnivån från min sida är dock marginell då jag tycker att bandet inte har låtar av tillräckligt hög kvalitet för att nå fram till mig -ljudets kvalitet gör inget för att höja min entusiasm och jag är ganska glad då bandet går av scen efter 45 minuter.

MEGADETH

I dagens (4/7) Göteborgsposten får Mustaine med manskap en etta i betyg. Detta är verkligen i underkant om ni frågar mig. Om något är Mustaine, i vanliga fall en riktig surkart, gladare och mer vass i sin vokala attack än jag sett tidigare. Att bandet spelar ett kort set må vara hänt, men låtarnas kvalitet kan man inte anmärka på, även om jag gärna hade sett att alla Megadethfans våta dröm – ”Rust In Peace” – hade spelats i sin helhet hade infriats. Nu får vi två låtar från detta mästerverk – Hangar 18 i vilken Mustaine och Chris Broderick visar med all önskvärd tydlighet att de är gitarrister av världsklass. Halva låten är ren gitarronani som får det att bränna till i skallen av njutning hos mig. Andra låten är såklart Holy Wars…The Punishment Due som även den får mig att rysa av välbehag. Ljudet är nu betydligt bättre än under ANTHRAX konsert, vilket jag är oerhört tacksam för då MEGADETHs musik innehåller så mycket härligt finlir att ett bra ljud är en nödvändighet. Att bandet också spelar tre av mina favoritlåtar, In My Darkest Hour, Wake Up Dead och Peace Sells gör att jag såklart stortrivs uppe på den vänstra läktaren.

SLAYER

SLAYER är ett av mina absoluta favoritband – jag kan inte få nog av att se bandet alldeles oavsett om Tom Araya inte kan headbanga längre, att Kerry King är statisk i sitt scenspråk, och att Jeff Hanneman inte är med och ersätts av Gary Holt från EXODUS – bandet har en låtkatalog som är av yttersta klass. Det är också kul att se att bandet verkligen är bandet som skiljer agnarna från vetet – SLAYER spelar thrash som den ska spelas, ond, skitig och elak är bandets musik av sådan karaktär att halva publiken inte fattar vad som har träffat den. Det är rent röj från början till slut – 11 låtar av ren ljungeld gör att jag nästan gör på mig av lycka då bandet spelar så fruktansvärt bra och tajt att det är en fröjd att skåda – Araya har precis rätta utstrålningen och sjunger med en pondus som imponerar. Till och med primalskriket i Angel Of Death sitter som en keps. Sen har man ju, i vanlig ordning, en sammanbiten, furiöst spelande Dave Lombardo bakom trummorna. Smattret i War Ensemble är av karaktären mästerligt. Dessutom uppskattar jag i sann retroanda att bandet har skurit ner nyare låtar till ett minimum – Hate Worldwide och Snuff är enda låtarna från senaste plattan ”World Painted Blood” – resten är ren nostalgimumma: en udda fågel i Black Magic från ”Show No Mercy”, som jag aldrig hört live innan, Mandatory Suicide som övergår i Chemical Warfare, South Of Heaven och Postmortem får mig att knyta nävarna i ren extas. Oerhört imponerande!

METALLICA

Vilka den största delen av publiken hade kommit för att se rådde det ingen tvekan om. När METALLICA går på vid tjugo i tio erupterar publiken. Jösses vilken volym på sången! Den är så stark att James Hetfield leende kommenterar att vi är nästan för starka för att PA:t ska kunna matcha oss. Bandet spelar fruktansvärt bra ikväll, det vet alla ni som såg dagen på TV, och det vet vi som var på arenan. Det finns en pondus i bandets konsert denna kväll som jag inte tyckte fanns förra gången jag såg bandet. Helt underbart att bandet väljer att öppna med Hit The Lights liksom för att markera att ikväll blir det tonvikt på äldre material – låt 1 till 6 är bara gammalt material som får publiken att fullständigt gå bananer: Master Of Puppets, The Shortest Straw, Seek & Destroy, Welcome Home (Sanitarium), och Ride The Lightning. Ja gosse säger jag bara – snacka att gå på knockout!

De två nästkommande låtarna, The Memory Remains och All Nightmare Long är för mig kvällens enda parentes – resten av kvällen visar METALLICA att de är störst, bäst och vackrast av kvällens band med låtar som The Call Of Ktulu ett frustande instrumentellt monster, Blackened som får mig att nästan spräcka rösten av glädje, och en episkt monumental Fade To Black. Ja, det är ren exstas över det mesta – ljudet är fruktansvärt bra, bandet, inklusive Lars Ulrich, spelar groteskt bra och publiken gör inramningen till den fest som jag hade hoppats på att detta skulle bli – METALLICAs konsert är av den arten att alla förväntningar infrias. Jag har aldrig sett bandet så här bra. När bandet går av efter två timmar och tjugo minuter är det med känslan att de gärna hade fått fortsätta ett tag till. Ren magi och en fruktansvärt värdig avslutning på en makalöst bra dag på Ullevi.

 

 

 

Live: Iron Maiden

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Ullevi, Göteborg
DATUM: 1 juli, 2011

Maskinen Iron Maiden drog in på Ullevi och bjöd på sedvanlig underhållning. Martin Bensch var på plats.

Att IRON MAIDEN fortfarande turnerar likt sprudlande pigga 30-åringar är i sanning en ynnest. Jag har med fredagens konsert sett bandet fyra gånger och har alltid hållt bandet som en av de främsta liveakterna inom hårdrocken. På skiva kan bandet slira något emellanåt, men på en scen håller de fortfarande väldigt hög klass. Scenen, en produktion av sedvanlig storlek för bandet, är formad som en rymdstation och den utnyttjas till fullo av bandet – och framför allt av bandets sångare Bruce Dickinson som far omkring som en skottspole under hela konserten. Visst märker man att medlemmarna har blivit äldre – en kommentar i publikhavet konstaterar att bandet faktiskt ser gammalt ut – men trots detta bjuder gruppen på en fruktansvärt stark föreställning.

Då bandets sommarturnéer brukar vara vikta åt äldre material – och bandet kör en myckenhet av detta – men det är skönt att se att bandet vägrar reduceras till en musikmaskin som endast spelar förväntade nummer som Run To The Hills en låt som tack och lov saknas i kvällens setlist. Man vräker på med hela fem nummer från senaste släppet ”The Final Frontier” – Satellite 15…The Final Frontier, El Dorado, The Talisman, Coming Home och When The Wild Wind Blows och även om bandet spelar framför allt de två första numren i alldeles för lågt tempo tas låtarna emot med stora applåder. Men visst är det en skillnad mellan hur de nya låtarna tas emot jämfört med de äldre – efter relativt gamla The Wicker Man applåderar och skriker publiken i närmre fem minuter, så pass länge att Dickinson till en början knappt tror på det han upplever bara för att få ett ännu större jubel då nästkommande låt, Blood Brothers annonseras. Det är också här som konserten verkligen lyfter – det spelas med en glöd och sjungs med med sån kraft att man inte kan annat än konstatera att IRON MAIDEN fortfarande har en vansinnig kapacitet i sig. Avslutande sex låtar, The Evil That Men Do, Fear Of The Dark, Iron Maiden, The Number Of The Beast, Hallowed Be Thy Name och Running Free är förvisso en något uttjatad samling låtar om man följt bandet ett tag men jösses vilken energi! Publiken, undertecknad inberäknad, fullkomligt älskar denna kavalkad och allsången är riktigt stark.

 

IRON MAIDEN når inte upp till de nivåer som bandet hade första gången jag beskådade gruppen 1999 på Scandinavium, och inte heller spelningen på Wacken 2008, men spelar ändå stundtals på en mycket hög och energisprutande nivå som gör att bandet gärna får fortsätta ett tag till – ett faktum som konstaterades av Dickinson till stor acklamation.

Worship the Riff!