Skivor

Mastodon – The Hunter

Lämna en kommentar

The Hunter MastodonARTIST: Mastodon
TITEL: The Hunter
RELEASE: 2011
BOLAG: Warner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Första icketematiska plattan från Atlantas MASTODON. Jag får erkänna att jag saknar det stora anslaget som bandet har haft på sina tidigare plattor. Å andra sidan är det fullständigt logiskt att har man gjort 4 plattor på specifika teman så vill man förändra sig.

Hade nu inte bandet hyst så pass begåvade lirare som det faktiskt gör hade detta kunnat gå betydligt sämre. För trots övergivandet av konceptplattan som modus operandi styr MASTODON upp skivan med en hel del bra musik. Att bandet har kunnat slappna av och så att säga bara ha roligt hörs. Emellanåt blir det för avslappnat, och jag ställer mig tvekande till låtar som Curl The Burl och The Creature Lives där bandet verkar gå på autopilot. Framför allt den senare är så dålig att jag nog vill utse stycket till den sämsta låten bandet har gjort överhuvudtaget.

Tack och lov vägs klavertramp av detta slag med råge upp av låtar som inledande Black Tongue, febrigt drivande Stargasm som även bjuder på skön melankoli emellanåt, The Hunter som med sitt vemod blir en verkligt plågsam lyssnarupplevelse, och briljanta Spectrelight vars furiösa piskdriv får mig att studsa omkring i ren lycka.

Produktionen är föredömligt köttig, framför allt gillar jag att basen kommer fram alldeles perfekt. Tillbaka är också trummisen Brann Dailors fullständigt galna trumspel som fick stå tillbaka något på föregångsplattan ”Crack The Skye” – och detta är såklart något jag uppskattar mycket. En myckenhet av sjungande är också utmärkande på plattan – har man hört bandet live vet man att detta är lite av gruppens akilleshäl; ibland låter det kanonbra, ibland inte fullt så bra, och det ska bli mycket intressant att höra hur bandet reder ut detta live.

Mina invändningar till trots – ”The Hunter” är en platta som verkligen inte ligger på den nedre delen av betygsskalan – det finns för många verkligt starka låtar på plattan vilket gör att jag saknar konceptidén endast litegrann.

Skivor

Marionette – Nerve

Lämna en kommentar

Nerve MarionetteARTIST: Marionette
TITEL: Nerve
RELEASE: 2011
BOLAG: Pivotal Alliance

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag recenserade MARIONETTEs förra släpp ”Enemies” för två år sedan. Trots vissa brister så tyckte jag att skivan hade sina förtjänster och var riktigt imponerad av begagnandet av harmonier som gruppen uppvisade. Därför var det med glädje som jag tog mig an uppföljaren ”Nerve”.

Jag kan konstatera att nivån på bandets musicerande i sanning inte har sjunkit under de två åren sedan jag hörde bandet senast – det är fortfarande väldigt snygga ackordmässiga lösningar som bandet bjuder på. Jag har alltid gillat musik med lite episkt anslag utan att för den sakens skull totalt snöa in på symfonisk musik. I MARIONETTEs musik får man en väldigt väl avvägd mix av det episka och det mer köttigt metallartade, vilket jag verkligen uppskattar. Nytt är att bandet har rekryterat både ny sångare i Alexander Andersson och ny trummis i Jimmie Olauson och de sköter sig alldeles utmärkt.

Jag vill så gärna tycka om ”Nerve” men tvingas konstatera att det inte har hänt mycket i MARIONETTEs värld de gångna två åren. Det presenteras fortfarande ganska habil musik på plattan, men originaliteten är inte speciellt hög. Det kommer snarare bli så att om man lyssnar på skivan så kommer man förmodligen tycka att den låter helt okej, men den är inget man kommer att komma ihåg om två år. Så känns det i alla fall för mig efter 10 genomlyssningar.

Skivor

All Shall Perish – This Is Where It Ends

Lämna en kommentar

ARTIST: All Shall Perish
TITEL: This Is Where It Ends
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att det verkligen frestar på att lyssna på deathcore är jag inte den förste att upptäcka misstänker jag. Inte för att musiken är speciellt svårtillgänglig, utan för att man så snabbt tröttnar på musiken, som alltsomoftast verkar vara stöpt i samma mall. Detta gäller även ALL SHALL PERISHs nya platta som visserligen bjuder på gött lir, men som jag ledsnar ganska snabbt på.

I mycket har det att göra med att jag tycker att skivan är alldeles för lång, 12 låtar, vilket i detta fall är 4 för mycket. Men mest har det att göra med att musiken blir efter cirka 10 genomlyssningar så förbannat tråkig att lyssna på. Det tas i, det spelas fort, det breakdownas så till den milda grad att man blir lack, det sjungs om hur fruktansvärt påfrestande livet är. Jösses vad man har hört allt detta förut, och i sådana mängder att jag stänger av efter ett tag.

Jag misstänker att min aversion mot ”This Is Where It Ends” har att göra med att jag faktiskt har hört alltför mycket deathcore för att tycka att ALL SHALL PERISH faktiskt har något nytt att komma med, för trots att musikerna lirar på i föredömlig god stil så berör verkligen inte musiken nämnvärt.

Nä, detta är inte min kopp te överhuvudtaget även i fall jag misstänker att ALL SHALL PERISH kommer att nå intresserade lyssnare trots detta. Gott så.

Worship the Riff!