Live: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN

ARTIST: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 9 december, 2010

Att det är många band, om man inte visste det på annat sätt, som beträder tiljorna på KB denna kväll blir man varse när man ser den massiva mängden merch som finns i lokalen – smartast marknadsföring har tyska NEAERA som säljer merchpaket bestående av t-shirt, signerad affisch och senaste plattan ”Forging The Eclipse” för 200 spänn.

Lokalen är inte på långa vägar fullpackad, men inte heller direkt tom, när BLEED FROM WITHIN från Glasgow stövlar upp på scen. Det massiva publiktryck som bandet har upplevt rätt mycket av om man kollar in det bestånd av liveklipp som finns med bandet på YouTube infinner sig inte på KB ikväll.


Sångaren Scott Kennedy jobbar dock stenhårt på att få folk att röra på sig lika mycket som han själv gör. Han belönas också med en wall of death ungefär halvvägs in i konserten. Musikaliskt lägger bandet oerhört mycket fokus på tyngd – det är nästan att man står och tänker att vissa låtar utgörs nästan helt och hållet av breakdowns interfolierade av snabbare partier.

Inledande This Is Our Legacy lider lite grand av detta – just som man vill att två-taktsöset ska fortsätta, nog dyker ett parti i halvtakt upp. Bandet jobbar dock på enormt bra och i BRING ME THE HORIZON-doftande The Healing njuter jag verkligen av bandets musik, som till slut avgår med något av en arbetsseger.

Setlist:

This Is Our Legacy
Servants Of Divinity
Last Of Our Kind
The Novelist
The Healing
Damnation

NEAERA

Man kan såklart ha roligt åt att tyska NEAERAs bandnamn låter förvillande likt ordet ”nära” uttalat på bred skånska, men att skämta om bandets musik är inte lika lätt. Aggressiviteten höjs markant när bandet anfört av minst sagt peppade sångaren Benjamin Hilleke drar igång Heaven’s Descent från senaste plattan ”Forging The Eclipse”.


Lite bättre gensvar, men inte med mycket, från publiken som verkar vara mer intresserad av att bara spana in bandet än att fetröja. En som verkligen struntar i detta faktum är trummisen Sebastian Heldt som ser ut att ha precis hur kul som helst. Gött att se en sådan uppenbar spelglädje. Som jag skrev om bandets senaste släpp är det en platta som växte enormt efter ganska många lyssningar och på något sätt verkar detta faktum infinna sig även konsertmässigt – bandet sliter verkligen, men räcker inte hela vägen fram utan lider lite av att folk inte känner till låtmaterialet helt och fullt. Återstår att se om detta faktum ändras om bandet återkommer till våra breddgrader – då kanske folk har bättre koll på låtmaterialet.

Setlist:

The Forging
Heaven’s Descent
Armamentarium
Eight Thousand Sorrows Deep
Walls Instead Of Bridges
In Defiance
Spearheading The Spawn

CALIBAN

Publiken har definitivt bättre koll på CALIBANs musik. Det röj som infann sig senast jag såg bandet på KB, då bandet nästan tog död på publiken, når tyskarna inte upp till ikväll – men bra nära. CALIBAN är det första bandet för kvällen som får ös när de begär det – till No-one Is Safe levereras en av de maffigaste och mest intensiva wall of death jag sett på bra länge.

CALIBAN har arbetat upp en bra nivå av publikkontakt och ser verkligen ut att trivas alldeles förträffligt på scenen – för egen del tycker jag bandet gör en bra spelning utan att få mig att kapitulera helt och hållet.

Setlist:

Love Song
My Time Has Come
It’s Our Burden To Bleed
No One Is Safe
I Will Never Let You Down
Walk Like The Dead
Sonne (RAMMSTEIN-cover)
24 Years

ALL THAT REMAINS

sångare Philip Labonte tar i från tårna när han leder publiken in i det mest massiva trycket under kvällen – att det är många som har sett fram emot bandets konsert blir väldigt fort uppenbart. Jösses vilket fantastiskt ös bandet piskar upp!

Själv står jag och njuter av Oliver Heberts uppenbara kärlek för sin gitarr. Man riktigt ser hur mycket den mannen älskar att spela gitarr och att stå på scen. Då Labontes scennärvaro handlar, i väldigt stor utsträckning, om ren urkraft och jävlar anamma utstrålar Hebert en genuin känsla av kärlek till hela grejen att vara med i ett band, stå på scen och att turnera. Hebert går också i stort sett direkt från scen till baren för att hänga med publiken. Jag slås också, som trummis jag är, av att Jason Costa spelar med traditionell fattning och med ett driv i spelet som verkligen imponerar.

Stenhårt blästrande partier som i Six samsas alldeles ypperligt bredvid verkligt läckra melodiska inslag, och att bandet i sanning kan skriva starka låtar som utan problem går hem hos en publik står helt klart. Jag går inte helt i golvet över en låt som Hold On som visserligen har en hyfsad refräng, men som drar lite för mycket åt det snälla hållet för att jag ska falla helt för den. På det stora hela gör ändå ALL THAT REMAINS en väldigt övertygande spelning.

Setlist:

Now Let Them Tremble
For We Are Many
Six
Hold On
Aggressive Opposition
This Calling
The Air That I Breathe
Forever In Your Hands
Become The Catalyst
Some Of The People, All Of The Time
Two Weeks

När SOILWORK vid kvart i elva går upp på scen hälsas de som hjältar av publiken som verkar ha längtat till desperationens gräns efter bandet. Och det är ju ganska befogat efter det att bandet återkom med kraft med senaste plattan ”The Panic Broadcast”.

Bandet inleder starkt med öppningsspåret från plattan, Late For The Kill, Early For The Slaughter, och det låter, ja, fantastiskt. Det är så oerhört påtagligt att bandet inte bara drar åt samma håll låtskrivarmässigt, utan även gör det på scen. Björn ”Speed” Strid är på riktigt gott spelhumör, och han är verkligen uppfylld av ett stort självförtroende i sitt agerande på scen. Ola Flink är sitt vanliga höftvickande jag och han verkar, som Strid nämner, ha en fan-club på högerflanken som mellan två låtar börjar skandera hans namn.

Till stora delar präglas SOILWORKs konsert av en avspändhet som gärna hade fått vara aningen mindre, för då hade den där berömda edgen infunnit sig och konserten hade fått mer bett. Sen kan det också bero på att öronen har börjat segna lite efter den massiva dos musik som har levererats denna kväll att den där extatiska känslan jag normalt sett får när jag ser bandet inte riktigt vill infinna sig. Slaget om mest röj tog ALL THAT REMAINS hem, men allsången under SOILWORKs gig var bitvis så massivt att man tappade andan. Låtmässigt har bandet en massiv arsenal att plocka ur – även om jag saknar min favoritlåt The Chainheart Machine bjuder bandet på klockrena dängor i form av The Flameout, Nerve och The Crestfallen, och det räcker rätt långt.

Setlist:

Late For The Kill, Early For The Slaughter
Night Comes Clean
As We Speak
The Flameout
Nerve
The Crestfallen
Two Lives Worth Of Reckoning
Let This River Flow
Bastard Chain
Stabbing The Drama
Follow The Hollow

På det stora hela bjöd kvällen på KB på en rejäl dos kvalitativ underhållning och jag är ganska nöjd med tillvaron när jag går bort mot busshållplatsen i den vid det här laget svinkalla malmönatten.

 

 

 

Engel – Threnody

engel2010ARTIST: Engel
TITEL: Threnody
RELEASE: 2010
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det här är en glädjeplatta! Detta trots sju sorger och åtta bedrövelser (skivbolagskonkurs mm) innan ENGEL äntligen fick se sitt andra album utgivet också i Europa, efter att ”Threnody” släppts i Japan redan i början av året. Och även om jag helst hade sluppit väntan är det mödan värt. Göteborgsbandet ENGEL spelar metal med djupt melodiska inslag och smittande energi. Det är musik lätt att ta till sig utan att det på något sätt kännas banalt.

Redan när jag pratade med Niclas Engelin, gitarrist och låtskrivare i bandet, i samband med debutalbumet ”Absolute Design” 2007, uttalade han i intervjun att trots att grunden i musiken är metal, med stråk av industri, förekommer också ”inslag av pop”, en lättfångade refräng osv. ”Det ska vara musik som många kan lyssna på.” Om detta var helt sant gällande debuten, är det en ännu mer träffande beskrivning av uppföljaren ”Threnody”.

Plattan är bräddfylld med sköna spår men förstasingeln Sense the Fire, som släpptes med video redan för mer än ett år sedan, är ändå suveränen i samlingen. Vokalisten Magnus Klavborn sjunger i ett brett register av growl, skrik och, till ganska stora delar, rensång. Texterna har både djup och finstämdhet, det kan handla om förlusten av en närstående eller relationer till vänner och fans.

Tre år tog det alltså mellan debuten och tvåan. Under tiden har ENGEL först bytt basist och nu senast trummis. Jag gissar ett bandmotorn och låtskrivaren Niclas Engelin, och de övriga, inte kommer låta det gå tre år till innan nästa album. Tvärtom tror och hoppas jag att vi ganska snart får höra mer nytt från ENGEL igen. Med ytterligare mer av till lika delar lustfylld, hjärtevärmande och tung musik.

/BiblioteKarin

Intervju: Jonny Davy från Job For A Cowboy

WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sångaren Jonny Davy från stenhårda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig på Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland ämnena som avhandlades återfanns (bland mycket annat) svenskt vinterväder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading…

Det är en andfådd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in på Sticky Fingers prick halv fem på söndag eftermiddag, vilket är den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sångare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen är den svenska kollektivtrafikens totala oförmåga att förutse att vintern skulle komma även detta år. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att fråga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
– Det är fruktansvärt, muttrar sångaren och huttrar till. Förmodligen underlättar det inte för honom att hålla sig varm att vi genomför intervjun ståendes i trapphuset backstage. Anledningen till detta är att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY är med som support på ”Ruination”-turnén) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvärmda delarna av Sticky Fingers inte lämpar sig särskilt väl för ljudupptagningar.

För att få honom att glömma kylan styr jag in samtalet på mer relevanta ämnen än vädret. Jag konstaterar att det på fanforum runt om på nätet pågår en rejäl debatt om JFAC är deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock råda om åsikten att deathcore är något att se ner på. Varför är distinktionen så viktig för vissa fans, och hur ser bandet på sin egen eventuella etikett?
– Jag skulle väl säga att…eh… Anledningen till att frontmannen kommer av sig är att lyset i trapphuset här slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltså leder till den smått surrealistiska situationen att vi står i nära på totalt mörker under resten av vårt samtal. Davy börjar om:
– Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns så mycket olika musik idag, och etiketter hjälper folk att hitta sådant de gillar och undvika sådant de inte gillar. Här frågar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och får till svar att det inte alls är fallet.
– Nej, det är definitivt frågan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast när vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förändras med åldern, samt i och med att man upptäcker ny musik. Dessutom innebär medlemsbyten i bandet också att inriktningen påverkas. Jag påpekar att oavsett vad man sätter för etikett på förra årets giv ”Ruination”, innebär skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara på att bandet blivit två år äldre sedan 2007 års ”Genesis”?
– Alltså, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. Många dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag älskar till och med vissa av dem, men vi själva vill ändå fortsätta utvecklas. Davy får frågan ifall det tillkommit några nya bandinfluenser som påverkat riffandet på ”Ruination”, men han är tveksam. Alla i bandet lyssnar på olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi väl att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.

Jag och Jonny enas om att det bara återfinns respektabla band på den listan, innan jag passar en fråga från en WeRock-läsare till honom: Lyssnar du någonsin på er egen musik, och om du gör det, när skulle du i så fall säga att den passar bäst?
– Det känns konstigt att ens tänka på, skrockar han. Alltså, det händer. Någon gång ibland vill man höra vad man skapar, men det är inte särskilt ofta; särskilt inte tiden strax efter att en platta är färdig. Här påpekar jag att det nu har gått ett år sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivsläpp säga att den aktuella plattan är deras bästa. Hur ser sångaren på deras senaste alster, nu så här med lite distans till det?
– Bra fråga… Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sättet vi strukturerat låtarna på. Jag tycker faktiskt ärligt att det är vår bästa skiva. Sedan är det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba på vissa låtar, och sedan tycker jag även att skivan kunnat vara bättre rent produktionsmässigt. Jag hade gärna sett ett aningen mer organiskt och rått sound.

Här glider vårt samtal över till turnéliv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man läser – verkar kunna gå vilt till på spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp på scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt på bandets gig?
– Ah, det där. Du tänker på turnén vi gjorde med GWAR. Där är det ju alltid rätt många häcklare i publiken, men samtidigt är det jäkligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kväll var jag dock lite väl full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en häftig turné med grymt gensvar, precis som den här har varit bra.
Sångaren konstaterar att bandet nu annars längtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var länge sedan de var där. Här undrar jag om det finns några tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
– Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan står mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man märker att de är mer uppmärksamma, att de kan låtarna bättre och verkligen är där för att se banden. I USA är det mer det sociala evenemanget som är grejen. Man går ut en fredag- eller lördagkväll, blir full och lever om litegrann. Publiken där har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det är som lirar.
Sydamerika då, undrar jag? En WeRock-läsare har nämligen bett mig fråga ifall det rykte som utmålar den sydamerikanska publiken som helvild stämmer. Här går Davy igång ordentligt:
– Verkligen! Det är också en av våra favoritturnéer bland de vi gjort, det glömde jag säga. Sydamerika är ett aningen oförutsägbart och… instabilt ställe, och kan ibland verka lite skrämmande. Showerna där är dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna är att publiken verkligen är tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det är väldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, därför blir de så glada när man gör det.

JFAC är ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnébussen, och under den nu pågående resan lever de dessutom tätt inpå två andra gäng som också packar gott om attityd. Hur går det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
– Alltså, de som inte pallar att turnera har liksom redan sållats bort vid det här laget. Så fort ett band kommer så långt att det blir mycket giggande, kommer de som inte är lämpade för det här livet att sluta eller kickas ut. Därför är det egentligen bara folk med som funkar i de här sammanhangen, så det brukar gå bra.
Det sångaren säger låter nästan för bra för att vara sant, varför jag är ovillig att släppa ämnet helt. Även om det går bra att komma överens även under flitigt turnerande, måste det väl ändå finnas andra problemområden. Är det verkligen alltid kul, eller händer det att man ibland frågar sig själv ”Vad håller vi på med”? Vad måste man försaka?
– Det där är lite lustigt. När man är ute på turné längtar man hem, men så fort man är hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan är det så klart jobbigt att hålla relationer med vänner och familj igång när man är borta så mycket, och det där med något slags bättre hälft är tämligen tvärkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi får resa världen runt, och folk betalar för att se oss göra något som vi älskar.

Här småpratar vi en stund om högt och lågt. Jag undrar ifall den behornade figuren på bandets skivomslag håller på att bli något slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit så: ”Det är lite som vår version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspåret ”Ruination” från senaste plattan, och jag får höra att konceptet att använda gamla journalfilmer och propagandafilmer från kalla krigets dagar var bandets egen idé. Det hela rimmar bra med temat i låtens text, och då budgeten ändå var tämligen begränsad var det ett smidigt sätt att skapa videon på.
Efter ett par minuter kommer vi in på bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
– Jepp, det gör det. Efter den föreståndande USA-turnén är det dags. Vi snackar lite löst om att släppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullängdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framåt september-oktober någon gång. Än så längre har vi mest brottstycken av låtar, men så fort vi kommer hem igen och är lediga är det dags att sätta tänderna i låtskrivandet på allvar.
Jag frågar sångaren ifall han redan nu kan säga något om den musikaliska inriktning bandet kan tänkas ta på den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fått frågan förut, men att det ännu är för tidigt att säga något om det. Då undrar jag istället ifall JFAC i sin framtidsplanering har några festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 års Metaltown, men fick ställa in.
– Ja, just det… Jag minns det där, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion så vi fick ställa in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, på Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra någon festival vid tillfälle. Som det ser ut blir det dock inget sådant besök nu under sommaren 2011, men någon gång efter det, kanske.

Det börjar närma sig dags att avrunda vårt samtal, varför jag frågar frontmannen ifall han vill hälsa något till fansen innan vi avslutar?
– Visst. Ladda ner vår skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tänkas köpa den. Vill ni inte det är det lugnt, vi är helt okej med illegal nerladdning. Sångaren berättar att han själv mer eller mindre fått lägga ner det där med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit på resande fot större delen av de senaste sex åren har liksom dödat det konceptet; istället har han en gigantisk hårddisk med en massa musik på.
Apropå det där med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt användande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och värvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvärlden via sådana kanaler, eller har det bara blivit så? Davy skrattar, och konstaterar att sättet Rice värvades på var ett resultat av omständigheterna:
– Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma åt oss, så vi tänkte att ”Äh, vad fan, vi frågar via nätet” och så körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. När det gäller den där nätgrejen i övrigt är det inte som om vi direkt ansträngde oss… En hel del människor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par låtar och sedan small det till.
Vi diskuterar en stund hur dagens musik är mycket mer tillgänglig är någonsin tidigare. Tape trading-eran är uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det är fantastiskt att man nu har allting tillgängligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet är egentligen precis samma sak – minus väntandet…
Vi enas om att hur mycket vi än respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svårt att se några nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jämfört med det som varit. På denna not av samförstånd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvällens gig. Det är dags för sångaren att lämna trapphusets mörker och inställa sig i rampljuset…

Worship the Riff!