Degradead – Out Of Body Experience

degradead2009ARTIST: Degradead
TITEL: Out Of Body Experience
RELEASE: 2009
BOLAG: Dockyard1

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Melodisk döds i utveckling på egna stadiga ben
För ett år sedan kom Stockolmsbandets uppmärksammade debut, ”Til Death Do Us Apart”, producerad av Björn Gelotte från IN FLAMES. Denna gång är inspelningen gjord i Peter Tägtgrens Abyss Studio och DEGRADEAD tar steget att producera det nya albumet själva, med viss hjälp av Jonas Kjellgren. Och har de då vågat gå vidare även musikaliskt? Ja det kan nog slås fast. Även om soundet från förra plattan känns väl igen finns det också en del spännande nyheter i ljudbilden.

Det är gedigen melodisk döds som står på menyn även på ”Out Of Body Experience”. Mikael Sehlin nyttjar sina röstresurser på bästa sätt i såväl skönsång som i sitt karaktäristiskt väsande growl, ävensom när han dyker ner i de djupare regionerna. Kanske hade man kunnat sålla något hårdare i låtmaterialet och lämnat något av de 14 spåren utanför plattan. En viss mättnad närmar sig när man tycker sig höra samma låtstruktur för andra eller tredje gången. Men just då överraskas man av något nytt som i den dova VXR, den brutalt sårbara The Burning Orchid eller en oväntade sångmelodi i Suffering. Eller för den delen det udda spåret Transmigration, som inleder andra halvan av plattan, en ”instrumental” låt med inledande akustiskt gitarrspel och ett förlösande primalskrik som skär i ett känsligt hjärta.

Det produceras en uppsjö ny svensk melodisk death metal. DEGRADEAD tillhör definitivt det övre skiktet av dessa nyare band och är väl värda uppmärksamhet. Det nya albumet bjuder på bra låtmaterial, skickligt musicerande med stark närvarokänsla och integritet. I ”Out Of Body Experience” viker bandet inte av från sitt inslagna spår, men utvecklar vidare de goda intentioner som fanns redan på debuten.

/BiblioteKarin

Cattle Decapitation – The Harvest Floor

harvest-floorARTIST: Cattle Decapitation
TITEL: The Harvest Floor
RELEASE: 2009
BOLAG: Grindhead Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En platta som inleds med obehagliga djurgrymtanden för att följas upp av en furiös trumkanonad som kastar lyssnaren in i brutala The Gardeners Of Eden utnämner jag härmed till 2009 års hittills mest utmanande platta. ”The Harvest Floor” av veganistiska CATTLE DECAPITATION är en helvetisk resa som gör mig helt groggy –  i samma anda som exempelvis fantastiska BRAINDRILL bjuds lyssnaren på förödande death metal/grindcore där öronen belägras av soniska intryck av vilka inte alla är behagliga. ”The Harvest Floor” ställer stora krav på uthållighet – aggressiviteten är uppskruvad till max och man är i stort sett lika utmattad som efter ett rejält träningspass efter en genomlyssning. Detta faktum kan avskräcka måhända –  för egen del älskar jag det!

Brutal death metal har på senare tid seglat upp som en favoritgenre hemma hos mig och den känsla av en i det närmaste katharsisliknade karaktär som jag får när jag lyssnar på ”The Harvest Floor” vill jag inte underskatta. Vill man ha mer nyanserad och inte fullt så hård metal i stereon gör man rätt i att hålla sig borta från CATTLE DECAPITATION – vill man å andra sidan få öronen sprängfyllda av death metal av den mest brutala karaktär – då kommer ”The Harvest Floor” att fylla detta syfte på ett storartat sätt.

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 februari, 2009

När OPETH stegar upp på scenen ungefär 21.15 öppnar de med Heir Apparent och Ghost of Perdition. Det är, om du frågar mig, en helvetes inledning som försätter i alla fall undertecknad i extas. Jag har sett OPETH mest på festivaler, då de endast har fått runt en timme och en kvart på sig att spela – kvällens konsert varar i drygt två timmar. Inte ens ett förband har de tagit med sig, vilket bara är skönt eftersom den stora publiken tycks vilja stanna hela kvällen och betitta landets absolut bästa band.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild: Martin Bensch

I mångt och mycket påminner publikens beteende om en jazzpubliks – solon eller särskilt snygga partier applåderas och folk står relativt stilla för att vara på en metalkonsert. Visst, hornen syns då och då och det headbangas, men för det mesta verkar folk helt hypnotiserade av det fantastiska låtmaterial som de serveras. ”Watershed” står i centrum – bandet hämtar tre låtar till setlisten, Lotus Eater, Hessian Peel och Heir Apparent, från förra årets mästerliga platta vilket är helt okej med mig.

Rent utstrålningsmässigt finns det en hel del band som piskar OPETH men få andra band har samma fruktansvärda kvalité på sina låtar – när de drar igång Deliverance börjar jag nästan böla av glädje. Godhead’s Lament, The Leper Affinity, och Night And The Silent Water – ja ni begriper att rent låtmässigt var detta en fruktansvärt bra konsert.

Mikael Åkerfeldt bjuder dessutom på vansinnigt roligt mellansnack – det är syrligt sardoniskt nästan hela tiden;
Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.
Paus.
Och nu gör vi det här.

På samma fruktansvärt roliga sätt fortsätter det hela kvällen. Ska jag hitta något att anmärka på så är det att Martin Axenrots 16-delar på bastrummorna inte alltid är helt tajta – men det känns lite småsurt med tanke på allt fantastiskt han gör bakom trummorna i låt efter låt. Framför allt framstår OPETH som ett band med en oerhört hög grad av samspelthet – detta faktum plus en makalös låtskatt att ösa ur gör att en konsert med OPETH alltid är en oerhörd upplevelse.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild Martin Bensch

 

 

Worship the Riff!