Listor

Hot or not? – Juni 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ekur
ARTIST: Anzv
VALD AV: Amelie


Martin: Fruktansvärt bra. Så jävla mycket stämning att man kan tälja den med kniv. Man vill bara lyssna mer och mer – musiken gnager sig in i skallen med ackuratess och det är nästan så jag vill kategorisera detta som beroendeframkallande och sätta varningstext på det – hotter than the flames of hell!
Fredrik A: : För mig är det endast nyansskillnader i produktionen och utförande som skiljer denna låt från Blackbraids låt i denna omgång. Annars hade det för mig hade låtarna kunnat vara av samma band från samma album. Inget dåligt hantverk men väldigt likt mycket annat inom genren.
Robert: Black metal är måhända den genre som har störst inhemsk variation. Det kan vara piskande driv, skrapigt rasp, kväkande grodsång eller vansinniga vrål direkt hämtade från helvetets sjunde krets… men allt ryms under samma black metal-flagga. ANZV levererar sin typ hypnotisk, mässande och alldeles fascinerande. Det sätter sig stenhårt, och som ett resultat har undertecknad direkt börjar köra albumet ”Kur” på repeat. Hett som helvetet, detta!
Fredrik S: Bra nummer. Aningen svårlyssnad ljudbild, på det där sättet man kommer undan med om man är ULCERATE men sällan annars. Dock fin, dystopiskt oroande atmosfär, och bra sånginsats. Tänker att detta hade varit en mycket bra upplevelse live, kanske inte lika klockren så här på skiva. Men absolut godkänd temperatur!

LÅT: Enslaved
ARTIST: VILT
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Fint som snus! Inte unik musik på något sätt men hantverket är mycket gott och med alltfler lyssningar blir jag mer och mer förtjust i detta. Linköpingsbandet spelar också på Close Up-båten i september vilket jag ser fram emot. Två EP och ett antal singlar har VILT släppt och kanske kan vi förvänta oss en fullängdare så småningom? Den skulle jag gärna ta del av. Riktigt varmt!
Martin: Redigt röj – finns en hel massa att gilla med detta! Jag uppskattar både de härligt tralliga, åt punk dragande melodierna, riffen sitter som en keps, och mellanspelet är ju sjukt svängande! Lägg till detta ett finfint solo och ni får en låt som är svinhet!
Robert: Finfint driv och öppningsriff, och man diggar ju! Enda problemet? Det lockar till att lyssna på klassikerna från Göteborg, och efter det glömmer man detta lite. Hård konkurrens här, men VILT är inte oävna.
Fredrik A: Klassiskt göteborgsriffande med tvåtakt och svängig refräng. Av musiken att döma har bandmedlemmarna lyssnat en del på The Black Dahlia Murder. Inget fel i det men vi har hört det innan. Kompetent och underhållande men det berör mig inte på djupet.

LÅT: The Flow Of Time And Age
ARTIST: Craneium
VALD AV: Fredrik A


Robert: …det här är musik jag borde gilla. Det luktar SAHG och flumrock och lite SPIRITUAL BEGGARS, och svänger bra. Det är bra grejer, men samtidigt ska jag erkänna att det inte riktigt fäster – trots närmast briljant video som stöd. Ljummet?
Fredrik S: Pårökt flumrock med ganska tydliga grunge-inslag. Inte så mycket som griper tag i stunden, men rätt trivsamt hypnotisk vibe. Inget jag slänger på under festen, men jag kan absolut tänka mig att se soluppgången lagom till att berusningen övergår i behaglig sömnighet med detta CRANEIUM-spår som soundtrack. Och precis som sommargryningar brukar vara, är omdömet här varken kyligt eller varmt, utan någonstans där emellan.
Amelie: Går att lyssna på men är definitivt inget jag kommer efterfråga i skivbutiken eller på streamingtjänsten. Mest trist och tjatigt efter några lyssningar och nu är jag färdigt med detta. Svalt utan att svalka.
Martin: En ganska trevlig, men ack så oförarglig låt – jag älskar dock partiet vid 2-minutersstrecket – men det är så kort att jag längtar efter betydligt mer. Solot är bra och härligt melodiskt och när detta mynnar ut i mer melodiskt lir då kryper låten över till ljummet, men mer blir det inte.

LÅT: Possesion Deepens
ARTIST: Witchrot
VALD AV: Martin


Robert: Jag älskar sån här musik. Som ligger i skärningen mellan det psykedeliska och doom, som balanserar det drömska med en elak vibb och ockulta drag. Det har en förmåga att äta sig fast i hjärnan, på det bästa av hypnotiska sätt. Enda problemet? Seanser likt detta passar sig inte på blandkassetter, så här blir det faktiskt lite malplacerat, hettan och briljansen till trots. Man får kolla in Witchrot i sin helhet på sidan av istället…
Fredrik A: Låten får mig att känna som att jag sitter i bandets replokal medan de spelar. Det är dunkelt, skitigt levande och närvarande. Tung och psykedelisk stoner med en sångerska som levererar med nerv. Gillar skarpt de drömska orgelpartierna.
Amelie: Detta kryper i kroppen – och tyvärr inte på något gott sätt. Flummigt och gungigt på ett sätt som nästan gör mig illamående. Mäktar knappt att i ett svep lyssna igenom hela låten, som dessutom är oääändligt mycket för lång. Släpp ut mig från häxgungan, detta är nånting värre än iskallt!
Fredrik S: Ett nummer som blandar och ger. Lite för långt intro, dito extro, och överlag en aningen planlös låt. Men ganska skönt doom-flum med trivsamma häxsabbat-vibbar, där sången passar perfekt till soundet. Intrycket stannar på ganska svalt, hade låten kortats med 90 sekunder i början och slutet hade det ändå varit rätt god värme här.

LÅT: Wardrums At Dawn On The Day Of My Death
ARTIST: Blackbraid
VALD AV: Robert


Fredrik S: Ledigt omgångens bästa spår. Ypperlig mellantempo-black som förvaltar arv efter akter som DISSECTION och NECROPHOBIC. Gillar sången och dess härliga desperation skarpt, och tempoväxlingarna ger låten karaktär och behåller intresset högt. Ny skiva är på ingående, och läggs kvalitetsnivån där Wardrums… landar kan det absolut bli en platta för årsbästalistan. Äntligen sommarvärme!
Fredrik A: Black metal enligt konstens alla regler. Tycker mig höra en del Dissection i låten. Produktionen är kristallklar och välproducerad. Återigen ett band som utför sin konst till punkt och pricka men jag berörs inte på djupet av detta.
Amelie: Roligt att BLACKBRAID är tillbaka! Första mötet med bandet i och med det andra albumet 2023 golvade mig så pass att jag placerade det på andra plats på det årets topplista. Bandets ”atmosfäriska och melodiska svartmetall landar precis i mitt musikaliska hjärtas centrum” skrev jag då och där har inget förändrats med denna låt. Ser mycket fram mot ”Blackbraid III” i augusti. Brinnande hett!
Martin: Gillar ju BLACKBRAID sedan innan något oerhört, och har sett fram emot nytt material något väldeliga. Denna låt får mig inte att längta mindre – det är samma infernaliska stämning som det brukar vara – och samma innerlighet. BLACKBRAID känns inte helt som ”bara” ett band – här finns något så vansinnigt äkta att musiken känns transcendental. Hetare än lava!

Live

Live: Ulcerate & Fange på Monument 031

Lämna en kommentar

ARTIST: Ulcerate, support Fange
LOKAL: Monument 031, Göteborg
DATUM: 27 maj 2025

Skulle jag skriva en text om ULCERATE och deras gig på Monument 031 igår på samma sätt som ULCERATE komponerar musik, hade jag blandat alla delar av tidslinjen i varje mening, använt mestadels versaler, och struntat i mellanslagen – och jag hade ändå skrivit ack så vacker poesi!

Den soniska upplevelse nya zeeländarna levererar är nämligen mer än lovligt kaosartad, men inte desto mindre lyckas de på något vis skapa en fungerande, och förförande, helhet. Så även denna afton, om än inte omedelbart från start.

Ulcerate - live på Monument 031 - 27 maj 2025
Långväga besök – ULCERATE har rest ändå från Nya Zeeland för att bjuda publiken på Monument 031 på meditativt kaos…

Nåväl, jag skall väl inte gå händelserna i förväg bara för att jag kan. Innan de långväga gästerna äntrade scenen var det dags för FANGE från Frankrike att bekänna färg. Givet att deras crossover mellan sludge och dödsmetall har tydliga inslag av industri är det där med elektroniska inslag inget att förvånas över, men med det sagt är det ändå lite exotiskt att de inte har en trummis, utan att trummorna är ett förinspelat/-programmerat soundtrack. ”Exotiskt” behöver tyvärr inte alltid vara att föredra, för det tycks mig som att FANGE tappar lite i atmosfär på detta.

Överlag kämpar fransoserna lite i uppförsbacke. Ljudet är inte det bästa, särskilt inte som lokalen på Hisingen nu tidigt under kvällen fortfarande är ganska glesbefolkad, och därmed lite predisponerad för eko. Då deras sound rent musikaliskt är ganska belamrat med ambience blir kombinationen ganska grötig, vilket gör det aningen svårt att få grepp om vad som lyssnas till.

Det som ganska snabbt utkristalliserar sig är åtminstone att det är när FANGE sänker tempot och plockar fram sina mest meckiga stackato-vapen, som de slår hårdast. De snabbare bitarna blir för grötiga, men när tyngden får stå i centrum är den synnerligen trivsam. Helt lyfter det väl aldrig, även om fransoserna jobbar så svetten bokstavligen lackar, och sångaren Matthias Jungbluth i sina Henrik Rydström-små shorts (ni som vet, ni vet) studsar runt med god frenesi. Därmed är lokalen och publiken kanske inte helt uppvärmda när ULCERATE efter en trivsamt kort paus äntrar scenen.

Även för våra vänner från södra hemisfären börjar tillställningen något i uppförsbacke. Redan när första låten skall kicka igång märks det att något glappar lite i utrustningen för gitarristen Michael Hoggard, och värre skall det bli. Någon låt in i setet lägger grejerna av helt, och krisåtgärder vidtar. Medan trummisen Jamie Saint Merat och basisten/sångaren Paul Kelland jammar på för att hålla fasaden uppe hukar Hoggard och en inrusande tekniker bredvid gitarristens effektpedal-bord.

I skenet av en ficklampa försöker de komma tillrätta med problemet, vilket säkerligen tar närmare fem minuter. Lösningen? En replokals-klassiker! De pallar upp pedalbordet med en sweatshirt-hoodie, och låser sladdarna i fungerande vinklar genom att spänna kablarna virade lite kors och tvärs runt diverse utrustning…

Till slut rasslar tillställningen vidare, och istället för att inte låta alls låter ULCERATE nu högt. Snudd på för högt, tyckts det mig, trots att texten på min Marshall-tisha ironiskt nog lyder ”NEVER TOO LOUD” med versaler. Jag vill inte gå miste om nyanserna i nya zeeländarnas intrikata musik, men får efter en stund kasta in handduken och plugga mina vanligtvis rätt tåliga öron för att skona dem från overload.

Ulcerate - live på Monument 031 - 27 maj 2025
Paul Kelland och Jamie Saint Merat, bägge faktiskt än mer begåvade än högljudda. (Vilket denna afton faktiskt ÄR en bedrift.)

Nåväl, det är inte som att behållningen därmed går förlorad. De tre herrarna i bandet är samtliga herrejösses-duktiga på sina instrument, och oerhört tighta även live. Saint Merat på trumpallen är genuint gudabenådad både tekniskt och kreativt, men jag kommer ändå på mig själv med att bli nästan mer imponerad av Hoggard som lyckas lira bandets kaosriff helt oklanderligt.

Med tiden inträder det tillstånd som ULCERATE lyckas frammana även när jag lyssnar på dem på skiva, en hypnotisk trans där musiken flyter ihop med resten av medvetandet, och blir mer av en sinnesstämning än en rent sonisk upplevelse. Bandets musik, stenhård som den bitvis än må vara, är mer som gjord för meditation än för mosh. Andra halvan av konserten lyssnar jag på mer än tittar på, blundandes och förlorad i det melankoliska kaos som sköljer över mig från scenen. När jag öppnar ögonen för en kort stund, ser jag symtomatiskt också kvinnan bredvid mig i publiken stå och gunga till musiken med slutna ögon.

Innan setets sista spår talas det från scenen för första gången, när Kelland riktar ett varmt tack till publiken. I övrigt utgår alla former av mellansnack helt denna afton, så även tidigare från FANGE. Gensvaret är gott, så även efter att de sista tonerna klingat ut. Så gott att ULCERATE faktiskt äntrar scenen för ett extranummer, vilket känns som något off-brand för den typ av upplevelse de annars är, men inte desto mindre som en glad överraskning.

Eftersom nya zeeländarnas musik verkligen är en helhetsupplevelse och inte fokuserar på enskilda detaljer, känns det egentligen meningslöst att kommentera låtval. Men för den som ändå känner att det är intressant, så kan jag meddela att tyngdpunkten absolut låg på material från senaste plattan. De spår som möjligen fungerar allra bäst denna afton är The Dawn Is Hollow, Cutting The Throat Of God, To See Death Just Once och Stare Into Death And Be Still. En detalj jag också vill nämna är trumljudet, som skall ha en fet eloge – jag har nog aldrig hört lika ”stora” pukor eller dito virvel live förut, herrejösses vad mäktigt soundet var på den punkten!

Ulcerate - live på Monument 031 - 27 maj 2025
”Arrrgh, den här musiken ger mig KÄNSLOR!”

Summa summarum: FANGE håller inte riktigt denna afton, och ULCERATE inleder även de i viss uppförsbacke. Men när spelningen är slut är det likafullt en sorg, där och då hade jag så gärna fått en timme till av hypnotiskt gungande med slutna ögon, invaggad i ULCERATEs vackert melankoliska och samtidigt helvetiskt kaotiska mörker…

Listor

Hot or not? – Maj 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: + ? Regnet, the ? +
ARTIST: Vildhjarta
VALD AV: Amelie

Martin: Jag skulle vilja tycka mer om detta än jag gör, men trots att bandet har ambitioner att beröra blir detta mest övningar i rytmik för formens skull i mina öron. Iskallt.
Fredrik S: Ett spår som blandar och ger. De långsammare/lugnare delarna med pratsång är riktigt stämningsfulla, och det meckigt tuggande riffandet svingar bitvis jäkligt hårt. Sen är låten som helhet lite väl planlös i sina tvära kast mellan beståndsdelarna, så det är svårt att riktigt få grepp om något slags sammanhängande helhet att verkligen falla för. Ljummet.
Robert: Hudiksvalls VILDHJARTA (namnet måste ju vara taget från Drakar och Demoner-äventyret om den magiska skogen Vildhjärta från 2001?!?) har haft en plats i hyllan hemma sen debuten ”Måsstaden” 2005… men: det är inte lättlyssnad musik detta, och i ärlighetens namn ljuder bandets meckiga toner inte särdeles ofta i det Gustafssonska hemmet numera. Detta nummer med extra konstigheter i titeln ändrar nog inte det, även om det funkar i mindre doser. Ljummet, får jag tillstå, fast hjärtat vill mer.
Fredrik A: För mig känns denna låt som en uppvisning i hur komplex musik VILDHJARTA kan skriva. Shuggah shuggah-gitarrer med growl och KENT-sång. Nej tack.

LÅT: Wake Circling Above
ARTIST: Allegaeon
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Melodisk metal av det mer tillgängliga slaget. Mycket välljudande och snyggt. Alldeles lagom mix av det tyngre och det mjukare. Riktigt varm detta.
Martin: Gillar bandet sedan innan, detta får mig inte att tycka mindre om bandet. Det är berörande, även om jag tycker att ALLEGAEON har gjort bättre låtar. Varmt.
Robert: ALLEGAEON är typ omöjligt att stava. Och att få att fastna  över tid för min del, det är ett band som jag får anstränga mig för att köra mer än ett varv på raken trots att jag gillar det när det rullar. Detta är inget undantag – det är inte dåligt, men… det är heller inte bra?
Fredrik A: Bandet beskriver sig som “teknisk melodisk dödsmetal”, men jag vill nog säga att det finns en del black metal ALLEGAEONs sound. Skickligt och starkt hantverk. Refrängen griper tag i en.

LÅT: Cephalopod Idolator
ARTIST: Grindpad
VALD AV: Martin

Robert: Briljant i sin enkelhet! Martin har grävt i den obskyra myllan och hittat en svängig bit som får en att längta efter pig squeels och rens. Hett som en dag på stranden!
Fredrik S: När man ser ett bandnamn som GRINDPAD är det inte utan att man får vissa förväntningar kring soundet. Och mycket riktigt, det ligger absolut ett större fokus på energi och röj än på finess och pretentioner. Kanske lite thrashigare är jag skulle ha gissat, åtminstone i riffandet, även om de gutturala growl-skriken håller helheten kvar i dödsmyllan. Ganska charmigt spår i sin enkla attack, men inget som riktigt fastnar. Så… rumstemperatur?
Amelie: Lätt den låt i omgången som kräver mest av lyssnaren (möjligen undantaget mitt eget bidrag då). Men nej nej, det här är ändå inte min grej och inget jag kommer välja att lyssna på igen.
Kylslaget.
Fredrik A: Viss musik klarar sig med att vara hård och snabb. Så är fallet med GRINDPAD. Thrashig dödsgrind som smäller som en krocketklubba mitt på skenbenet! Helt i min smak.

LÅT: Nocturnal Sun
ARTIST: Mark Morton feat. Troy Sanders, Jared James Nichols
VALD AV: Robert

Fredrik S: Extremt amerikanskt ljudande biker-metal. Allting är kompetent utfört, och produktionen är helt rätt med skönt fuzzy gitarrer. Men herrejösses vad jag tycker att precis den här sortens låtar är själlöst opersonliga… Refrängen är ändå ganska catchy, vilket väl därmed höjer temperaturen från permafrost till en medelsvår januari-natt. Next, please!
Amelie: Trevlig rocklåt men inget som hettar till någonstans. Sånt här kan snurra i bakgrunden vadhelst annat min uppmärksamhet är riktad på men några djupare skikt når det inte. Ljummet.
Martin: Stört omöjligt att inte gilla detta fantastiska sväng. Låter det som mängder av andra låtar? Ja, det gör det, men detta slinker ändå ner och gör det med välbehag. Varmt.
Fredrik A: Svårt att inte härleda låten till LAMB OF GOD och MASTODON. Men blandningen känns helgjuten. Skönt gung i refrängen och snygg sång av Troy Sanders.

LÅT: The Bane
ARTIST: Domkraft
VALD AV: Fredrik A

Fredrik S: Det minutlånga introt är onödigt långt, särskilt som det då ändå finns över sex minuter låt kvar att avhandla. Störigt. Och med det så har jag avhandlat det negativa som finns att säga. I övrigt är detta ledigt omgångens hetaste spår. Vansinnigt skönt tunggung, där svulstigt malande riffande underligger behagligt kraftfull och alldeles lagom desperat sång. Jag lyssnar, och ser framför min inre blick sedan länge söndervittrande ruiner av mäktiga palats, smekta av kringvirvlande röd ökensand, under dubbla fullmånar. The Bane är det perfekta soundtracket till detta H.P. Lovecraft-minnande sceneri. Älskar detta, det är mäktigt!
Amelie: Jag har tidigare inte varit lika frälst vid DOMKRAFT som kanske vissa av kollegerna men det här är förbaskat bra. Doomigt malande på det alldeles rätta njutbara sättet. Omgångens hetaste!
Martin: Mycket bra. Dräpande närvaro, tyngd och sväng. Härligt välljudande kraft i sången. Krossande ljudbild. Men åt helvete för lång, vilket är en sjuka när det gäller band i den här kategorin. De blir förälskade i sitt eget malande. Hade låten varit kortare hade detta varit hetare än helvetet, nu blir det ”bara” varmt.
Robert: Med en fjärdeplats på Årsbästalistan 2023 för svenska DOMKRAFT så är det rätt givet att grundförutsättningarna för nya ”The Bane” i ett sånt här sammanhang blir goda för min del. Jag gillar bandets musik sedan innan, och inte har de slagit av på tyngden direkt – detta är mer av samma vara. Skallspräckar-volym rekommenderas, det ska skallra i plomberna! Omgångens ess. Stekhett!

Worship the Riff!