Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Jordfäst – Hädanefter

Lämna en kommentar

ARTIST: Jordfäst
TITEL: Hädanefter
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: Nordvis

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Långt, längre, för långt? Ofta kan en riktigt lång låt vara en både bärande och berikande beståndsdel för helheten i ett album. Men finns det någon gräns för när det trots allt ändå blir för långt? Nja, det tycker nog i alla fall inte JORDFÄST som på sitt debutalbum består oss med exakt två spår, drygt 18 respektive 14 minuter långa. Och det funkar finfint!

Min nyfikenhet på bandets musik triggades igång redan av det lekfulla användandet av orden i bandnamn och låttitlar; jordfäst är inte ett ord som ofta används i denna form, som ett verb i imperativ, utan ses oftare i olika former av substantivet jordfästning. Ena spåret heter Hädanförd vilket väl är att se som en adjektivform av hädanfärd, möjligen en egenskapad form. Jag tolkar det ungefär som ”förd bort från livet”. Det andra spåret heter Buren av loppor, också en titel jag uppskattar och som kan locka till många olika associationer. Liksom lyriken som helhet.

Musiken då? Ja, musiken har sin grund i svartmetall och är både melodisk och välproducerad utan att vara alltför välpolerad, råheten i mer traditionell black metal tillåts delvis bestå. Det är mörkt och melankoliskt på ett både spännande och behagligt sätt. Viss folkmusikkänning finns här och var men den slår aldrig igenom på något avgörande sätt utan är mer av en aning. De två långa spåren är vart och ett nog musikaliskt varierade för att hålla mitt intresse fångat hela skivan igenom – gång på gång.

Bandets två medlemmar härstammar från Småland men är för närvarande lokaliserade till Malmö respektive norska Tromsö. Elis är multimusiker och låtskrivare medan Olof står bakom lyriken och även framför merparten av sången. Texterna berättar om digerdöden, om människans litenhet gentemot naturen och om dåtidens umbäranden. I Hädanförd får vi en berättelse om häxförföljelserna och några av dess värsta konsekvenser. Mycket elände helt enkelt och detta som en uppfriskande kontrast till det vikingaheroiserande som ibland förpestar genren när nordens tidiga historia ska berättas. Väl värt att lägga tid på att ta till sig lyriken alltså.

Bandet säger sig redan nu ha material för ett kommande album och det blir något att se fram emot. Sammantaget är debutalbumet ”Hädanefter” en alltigenom angenäm bekantskap och JORDFÄST ett band jag mycket gärna hör mer av.

 

Skivor

Gojira – Fortitude

Lämna en kommentar

ARTIST: Gojira
TITEL: Fortitude
RELEASE: 30/4 2021
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Det här är så satans läckert och uppfriskande! GOJIRA håller alltid hög standard och är mycket seriösa i allt de gör, både med och omkring sin musik. Jag var bland dem som hakade på beundrartåget någon gång vid ”The Way Of All Flesh” kring 2008 och älskar högt uppföljaren ”L’Enfant Sauvage”. Senaste fullängdsalbumet ”Magma” kom för fem år sedan och där släppte jag taget lite.

Nu är GOJIRA tillbaka och slår ner med full styrka. Som sagt alltid skyhög musikalisk standard och ”Fortitude” utgör inget undantag. Förstasingeln Another World släpptes redan sommaren 2020, innan ännu ett ord yppats om nytt album. Mhm? – en bra GOJIRA-låt tänkte en då, inget speciellt annorlunda men habilt. Nyfiken på vad som skulle följa.

”Fortitude” är ett fylligt album både till format och innehåll. Elva låtar och dryga 50 minuter ljuv musik. Låtarna är varierade till den grad att det kunde riskerat ha blivit rejält spretigt. Mjukt men tungt som i inledande Born For One Thing eller Sphinx, vilt och galet som i Into The Storm och avslutande Grind, catchigt som i Hold On, annorlunda tongångar och musikalisk lekfullhet som i Amazonia eller parleken Fortitude/The Chant. Men under, över och emellan alla spännande utflykter är det GOJIRAs omisskännligt charmiga metal som tränger upp mellan tiljorna.

Det här är en skiva som verkligen är ett album. Väl komponerat, där delarna förstärker varandra och även sådant som till att börja med kan tyckas som lite märklig egenheter i enskilda spår får sin fulla funktion i helheten. Fylligt, frodigt och generöst. En upplyftande känsla när musiken strömmar över en i fulla bjudningar som tar sig rakt in mot hjärtetrakten. Detta album kommer med säkerhet att följa mig både väl och länge.

 

Listor

Hot or not? – April 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spikes Of God
ARTIST: VREID
VALD AV: Amelie

Martin: En brötigt skavande låt som jag trivs att stångas emot. Jag blir definitivt sugen på att kolla in resten av skivan, för trots att den här låten är aningens för enahanda så är stämningen helt fantastisk genomgående.
Robert: När Sogndals (Norge) VREID är bra så är de absolut världsklass, och i samband med nya ”Wild North West” ger man sig på vad som väl närmast kan liknas med en konstinstallation i form av kombinerad film & skiva. Spikes Of God är dock inte det bästa bandet skapat, därtill en aning monotont. Stenhårt och bra ändå såklart – den perfekta uppvärmningen?
Fredrik: Ett lovande intro, med förnimmelser av rå nerv, tempostarkt driv och isande kyla. Tyvärr lever Spikes Of God inte riktigt upp till förhoppningarna, då den – trots att drivet förvisso är påtagligt – känns rätt slätstruken och utan antydan till tydlig hook. Den bara… är.


LÅT: Gnawing The Bones
ARTIST: NORDJEVEL
VALD AV: Fredrik

Robert: Omgångens bästa låt. NORDJEVELs förra platta ”Necrogenesis” var alldeles ypperlig, tyvärr är det ”bara” en EP på gång nu och inte en nya fullängdare. Låter resten av kommande ”Fenriir” lika het som Gnawing The Bones får man nöja sig ändå!
Martin: Det här är fruktansvärt bra! Bara faktumet att Fjellström svarar för en med bister emfas straffande insats bakom kaggarna höjer den här låten skyhögt mot resten av startfältet. Stämningen är eldande frostig och om resten av EP:n är lika bra så är det bara att sträcka vapen rakt av.
Amelie: Fint ändå att ha lite skön norsk black/extreme metal att fröjdas åt i månadens urval! Och så har ju bandet sedan förra fullängdaren den goda smaken att ha en av mina favorittrummisar i sina led, svenska Nils ”Dominator” Fjellström. NETHERBIRD och nu senast MAESTITIUM är bara ett par av otaliga band vars musik han förgyllt med sitt trumspel. Detta bidrar till att det hettar till rejält här.


LÅT: Skyfall
ARTIST: HELLOWEEN
VALD AV: Martin

Robert: Det var en gång ett band som skrev sagan om nyckelhållaren. ”Keeper Of The Seven Keys”-plattorna är inte bara lika essentiella för power metal som ”Ride The Lightning/Master Of Puppets” är för Bay Area Thrash, det är också den måttstock som tyskarna för alltid kommer att mätas mot. Sedan dess har de aldrig nått dit och levererat ett helt knippe magplask. ”7 Sinners” kan vara mitt sämsta skivköp någonsin! Det här är hyggligt lovande i cirka två minuter till första refrängen är avklarad, sen barkar allt åt skogen. Prick alla influenser från bandets karriär ska klämmas in i låten innan den får ta slut – det blir som att tömma samtliga kryddor du har hemma i sin helhet i köttfärssåsen. Oätligt. Lämna den att kallna…
Fredrik: Ostigt, smörigt, aningen spretigt, högtravande och alldeles, alldeles… nja, okej, inte underbart, kanske, men faktiskt klart bättre än vad jag först tänker att det är. Efter ett gäng lyssningar finner jag mig faktiskt finna Skyfall rätt charmig, med ett par genuint trivsamma passager och snygg produktion. Sliskigt? Absolut! Därmed bedrövligt? Nope.
Amelie: Tyska HELLOWEEN har alltid varit som typ en sämre version av NWOBHM och band som IRON MAIDEN. Till och med låten känns tagen, dessutom med textraden ”fear of the dark”… nej förlåt, ”fear of the night” var det visst. Och Michael Kiske har för mig heller aldrig varit någon favorit bakom micken. Behöver mer sägas? Jag känner kylande vindar vina omkring mig.

LÅT: Storm
ARTIST: SILVER LAKE
VALD AV: Robert

Fredrik: Refrängen är faktiskt genuint catchy, med en välskriven melodi, och de små sorgset melodiösa gitarr-fillen här och var behagliga. Tyvärr kan det inte rädda upp det här annars rätt grundliga haveriet, där Håkan ”Nordman” Hemlins sånginsats i versen lämnar mycket i övrigt att önska, och där helhetsintrycket är klart mer av ”tveksamt Mello-bidrag” än ”atmosfärisk finsk metal”…
Amelie: Jamen, det här var ju gulligt. Eller? Esa Holopainen från fina finska AMORPHIS går solo. Men det låter lite som ett skämt faktiskt i HorN-sammanhang. Hett? Nej möjligen att det blir svettigt varmt när en gosat ner sig lite för mycket i duntäcket. Sen följer frossbrytningarna…
Martin: Refrängen är bra, och det hade kunnat räcka långt egentligen. Om bara inte resten av låten hade varit långa och nästan plågsamma transportsträckor fram till dessa. Tonen gillar jag, den där typiskt finska, men jag nödgas konstatera att herr Holopainens huvudband AMORPHIS är väsentligt mycket bättre.