ARTIST: Skyforest TITEL: A New Dawn RELEASE: 2020-02-20 BOLAG: Northern Silence Productions
BETYG: 6/10 SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Ryska SKYFOREST är en intressant best, givet hur de blandar bomullsmjuka atmosfäriska inslag, vemodiga mollharmonier och vackra körer med inslag av black metal-sång och blast beats. Eller, ”best” och ”best”… Black metal-inslagen till trots är det i så fall en best med tämligen välvårdad och glansig päls, snarare än en med raggig, blodfläckad man och gulnade tänder. Anrättningen som bjuds på ”A New Dawn” är nämligen helt klart mer vacker än ondskefull eller brutal, och synthar/stråkar vanligare än de blast beats som alltså ändå förekommer.
Låtarna är långa och drömska, och den väsande sången ligger och svävar lättjefullt ovanpå musiken mer som en viskning i bakgrunden än som centralt element. Häri ligger både SKYFORESTs styrka och svaghet. Den tillbakalutade stilen har onekligen eteriska kvalitéer, och om man tillåter sig att vaggas in i musiken når denna emellanåt hyggligt höga höjder. Along The Waves, The Night Is No More och (framför allt) Wanderer är genuint bra spår. Med det sagt så har jag ändå vissa issues med just sången, vilket nog beror ungefär lika delar på utförandet som på produktionen.
Hade sången tillåtits att ta ut svängarna mer, ta lite tydligare plats, och bidra med mer svärta och ångest, så tror jag ”A New Dawn” hade haft potential att vara en riktigt stark platta. Som det nu är framstår domen som något mer osäker. Den fortsätter att växa på mig, men jag misstänker att den trots allt kommer att stanna något under skogens tak. Dock fortfarande en platta jag rekommenderar vänner av post-black-genren att låna sitt öra till!
ARTIST: Bombus & Horndal LOKAL: Pustervik, Göteborg DATUM: 25 januari 2020
Ett rifforama på temat ”när något dör, föds något annat”…? BOMBUS och förbandet HORNDAL bjuder på en svettig afton med nedlagda järnverk, medlemsbyten, mycket bra publiktryck och (tack och lov) ingen synbar bakfylla på menyn.
BOMBUS riffar loss på Pustervik.HORNDAL – Svärtan och ilskan är genuin, men det finns charm där också.
Det är lönehelg, men jag får intrycket att Pustervik antagligen hade varit välfyllt denna regndisiga januari-kväll alldeles oavsett. Kvällens huvudakt BOMBUS är omåttligt populära på hemmaplan, så uppslutningen är som förväntat god. Innan aftonens huvudrätt är det dock dags för HORNDAL att äntra scenen, ett stilmässigt gott val av förband och en akt som sannerligen inte skäms för att ställa sig i strålkastarljuset.
Till en ljudkuliss av gamla nyhetsklipp som avhandlar nedläggningen av järnbruket i hemorten Horndal äntrar dalmasarna scenen. Själva har de hörts beskriva sin musik som sludge/hardcore-inspirerad, men jag tycker mig definitivt också höra influenser från klassiska akter som ENTOMBED och SLAYER. Oavsett så är det imponerade tungt för att liras på sextsträngade gitarrer, och med gott om energi och närvaro, särskilt från frontmannen Henrik Levahn.
HORNDAL skäms inte för sig, utan tar scenen med den äran.
-”Vi är HORNDAL från Horndal… var fan är NI ifrån?!” vrålar han från magens djupaste gömmor, innan ytterligare en musikalisk ståltacka hamras iväg mot publiken. Spelningen igenom är Levahn intensiv och underhållande, med tvära kast mellan fyndig spexighet och genuin ilska. (Kanske inspirerad av tishan på bandets basist, som har trycket ”Elda Under Din Vrede”.) Vid ett tillfälle under spelningen får han samtliga i publiken att sätta sig ner på huk, medan han kliver ut på golvet framför scen och håller en kort föreläsning om nedläggningen av bruket på hemorten, och om den resulterande management-termen ”the Horndal effect”.
Initialt är låtmaterialet aningen jämntjockt, men under giggets andra halva med spår som Hin, Fornby Klint (som sakligt presenteras som en låt om en skidbacke, ackompanjerat av frågan om det finns några skidbackar i Göteborg?) och just The Horndal Effect så lyfter det hela väl. HORNDAL imponerar, och lägger faktiskt ribban ganska högt för efterföljande BOMBUS.
Föreläsningsdags!
Det är med spretiga känslor jag inväntar huvudaktens entré på scen. Jag gillar dem, de har en hel del riktigt bra låtar och ett ganska eget sound. Sist jag såg dem var dock på Pumphuset i Borås, en betonglokal med högst tveksam akustik, och vid ett tillfälle när bandet själva erkände att de var jäkligt bakfulla. Den spelningen var… inte bra.
Men ikväll är det nya tag, och allt eftersom kvällen lider skall BOMBUS komma att jobba sig till en arbetsseger. Inledningen är ganska tungt lutad mot material från 2013 års ”The Poet and the Parrot”, och lyfter kanske inte riktigt till fullo, även om publiken för all del är hyggligt med på noterna redan från början. När först Repeat Until Death och sen Rust från förra plattan kommer börjar temperaturen dock skruvas upp ganska rejält, allsången på Rust är stark och berusande.
BOMBUS jobbar hårt, men tar också hem en arbetsseger som följd.
Intensiva (You Are All Just) Human Beings från färska släppet ”Vulture Culture” fungerar också finfint, kombinationen av elegant tapping-lir på gitarren och påtagligt drivet riffande och trumkomp genererar rikligt med energi. Sen går intensiteten återigen ner en smula, innan BOMBUS efter att förhållandevis kort set går av. Riktigt slut på aftonen är det så klart inte, efter en klädsamt kort paus ändrar hemmasönerna återigen scenen för ett encore.
…och vilket encore! Avslutningen utgörs av hypnotiska Biblical, oerhört nävpumpar-vänliga Deadweight och kompromisslöst malande Into the Fire, där framför allt målrakan på den sistnämnda, med sitt frenetiska dubbelkagge-smatter, skickar ilar nedför ryggraden och ger viss gåshud på armarna trots värmen inne på ett välfyllt och upplivat Pustervik. Spelningen har till och från balanserat i vågskålarna, men här tippar det utan tvekan över till en klar och otvetydig framgång. Mumma!
Apropå värdiga avslut, förresten. Ungefär halvvägs genom det ordinarie setet meddelar den ena frontmannen, Matte Säker, att det har blivit 12 härliga år med bandet, men att han nu kastar in handduken och ersätts av nytt blod. Han kliver av scenen, och in kommer hans ersättare (som så vitt jag kan bedöma dock endast lirar gitarr, och lämnar sånginsatsen helt till Feffe Berglund) för att fullfölja kvällen.
Hur många strängbändare är det där uppe på scen, egentligen…?
Under extranumren kommer dock herr Säker tillbaka in på scen, och BOMBUS slutför alltså gigget med inte en, inte två, inte ens tre, utan fyra gitarrister! ”Svulstigt” är bara förnamnet, och som sagt – en värdig avslutning på en afton där BOMBUS tar revansch på sig själva från senast, och bevisar att deras popularitet inte är oförtjänt.
Det brukar ju talas om ”det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!
Topp 10 skivor
10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs ”Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.
9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?
8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – ”In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.
7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. ”Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!
6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. ”Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.
5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. ”Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.
4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än ”Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.
3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – ”Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar ”Heart Like A Grave” är.
2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, ”Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.
1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i ”Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns ”Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på ”Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.
Övriga utmärkelser & betraktelser
Årets ”jag vill dricka öl, och headbanga!”
”From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.
Årets dråpslag. Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.
Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.
Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.
Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.
Årets 1980-tal!
PALADINs ”Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!
ARTIST: Skyforest
