Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Firespawn – Abominate

Lämna en kommentar

ARTIST: Firespawn
TITEL: Abominate
RELEASE: 2019-06-07
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

FIRESPAWN är ett av de där gängen som med viss rimlighet får kallas för ”all star-band”. NECROPHOBICs live-trummis Matte Modin bakom pukorna, samma bands Alex Friberg på bas, Fredrik Folkare från UNLEASHED på ena gitarren och så Victor Brandt, live-gitarrist åt DIMMU BORGIR och annars hemmahörande även i ENTOMBED A.D. på den andra. Förlåt? Sångare? Ja, jo, han är ju heller inte helt novis på det här med metal, det handlar nämligen om ENTOMBED-legendaren och en av metal-Sveriges mesta mysfarbröder, L-G Petrov.

Att det finns meriter råder det alltså ingen tvekan om, och att den musikaliska malström som herrarna ifråga besvärjer fram utgörs av svulstig, köttig och tung dödsmetall kommer givet stamtavlan knappast som en överraskning. Just tyngden är bitvis riktigt angenäm, särskilt så i spår som inledande The Gallows End, Abominate och The Great One. Det sistnämnda för övrigt ett spår med viss spännvidd, givet de energiska mangelpartier som bryter av mot den förhärskande, malande tyngden. Här – och bitvis även på andra stället på plattan – kan man förutom den mer klassiska old school-dödsmetallen även ana vibbar av till exempel DECAPITATED och NILE.

Hantverket på ”Abominate” är solitt, det finns föga att anmärka på ur ett strikt kompetens-perspektiv. Som exempel kan nämnas att L-G Petrovs growl är rejält fet och inte ett dugg mindre slagkraftig nu än på klassiska verk som ENTOMBEDs ”Wolverine Blues”, vilket torde vara ärt ett litet firande i sig. Allra bäst låter han (och resten av bandet) i The Undertaker, som målar världen behagligt svart. Men – för det finns ett men – det räcker ändå inte riktigt hela vägen fram. Låtmaterialet är som sagt svulstigt, tungt, snyggt exekverat – men också lite väl jämntjockt i längden.

Enskilda moment är riktigt starka, och det är som sagt aldrig dåligt. Men över loppet av en hel genomlyssning så hinner jag börja känna lite som att jag kan det här nu, vad har jag mer för nytt som vi kan sätta rovdjurständerna i? Så, som kontentan av detta: Det vi har här är högkvalitativa delar, men en helhet som faktiskt inte är större än summan av dem.

Skivor

Port Noir – The New Routine

Lämna en kommentar

ARTIST: Port Noir
TITEL: The New Routine
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Lyssnare, möt Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet. Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet, möt Lyssnare.

PORT NOIR är en best av en alldeles egen art, med en stamtavla som hade fått ett parti plockepinn att framstå som närmast OCD-diagnosticerat i sin ordningssamhet. Bandet anger bland sina inspirationskällor band som RAGE AGAINST THE MACHINE, DAFT PUNK, QUEENS OF THE STONE AGE och THE WEEKND, själv tycker jag mig även höra tydliga inslag av SOEN och BEASTIE BOYS senare år. Så ja, som ni förstår, det skulle onekligen kunna spreta rätt bra här.

Det gör det dock inte. Jag vet inte vad för slags trollstav Love Andersson (bas, sång) AW Wiberg (trummor) och Andreas Hollstrand (gitarr) har råkat snubbla över, men de lyckas faktiskt sammanfoga beståndsdelarna till en till synes ganska självklar och högst välfungerande anrättning.

Distade gitarrer till trots är det möjligen gränsfall om ”The New Routine” egentligen hör hemma här, på en sajt om metal och hårdare rock, givet dess bitvis list-poppiga sound. Men någonstans där under det luftigt svala yttre finns ett ångestladdat och mörkt hjärta som pumpar post-metal-blod genom kroppen.  Vilket i och för sig egentligen spelar mindre roll, då det vore respektlöst mot PORT NOIR och deras eget lekfulla ignorerade av genre-avgränsningar att bry sig om petitesser som etiketter.

Det som spelar någon roll är följande: ”The New Routine” är en väldigt bra skiva. Nästan lika bra som den är egensinnig, vilket säger en hel del. Här finns skönhet, nerv, desperation, hooks och kreativitet i överflöd, och Love Anderssons uttrycksfulla röst gör inte saken sämre. Mitt enda förbehåll – nej, önskemål – är att jag hade velat byta ut en liten del luftighet mot motsvarande mängd hårdare desperation, för då hade denna platta golvat mig helt.

Men, som sagt, det här är riktigt bra ändå. Spår som Flawless, Champagne, Young Bloods, Define Us och (i mitt tycke den gnistrande, diamantbeströdda kronan på verket) 13 är samtliga låtar jag kommer att lyssna flitigt på under en längre tid framöver.

Skivor

Periphery – Periphery IV: Hail Stan

Lämna en kommentar

ARTIST: Periphery
TITEL: Periphery IV: Hail Stan
RELEASE: 2019-04-05
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

PERIPHERY är ett av de där banden som man ibland undrar om de kanske är för begåvade för sitt eget bästa. Att Washington-sönerna har musikalisk begåvning är liksom inte en diskussionsfråga, deras skuta seglar på oceaner av såväl teknisk färdighet som förmåga att bygga låtar på nyskapande och kreativa sätt. Ibland kan man dock nästan få känslan av att just själva låtarna spolas överbord av den där flodvågen av talang och aversion mot etablerade låtstrukturer.

”Periphery IV: Hail Stan” är namnet till trots, lite beroende på hur man räknar, bandets femte eller sjätte fullängdare. (Se där, apropå att bryta mot konventionerna!) Det är också den platta där man har lagt längst tid på att skriva materialet, ett helt år har skapandeprocessen tagit. Om slutresultatet kan väl sägas att det är värdigt ett band som räknas som djent-pionjärer. Det är oerhört tekniskt, delvis kaosartat, bitvis hårdare än något annat du lär höra i år, men ibland även med väldigt luftiga, lättillgängliga (ja, till och med P3-vänliga) partier som kontrast.

PERIPHERY handlar inte om att göra det lätt för sig, varken som musiker eller lyssnare. Inledande Reptile är därför ett monster på nästan 17 (!) minuter, en odyssé genom en vindlande musikalisk rumstidväv, som förvisso på sätt och vis imponerar med sin spännvidd och komplexitet, men som också blir väl mastig som startpunkt.

Resterande material är lite mer sansat förpackat, åtminstone i form av låtlängd. Meckiga käftsmällar är de förvisso fortfarande allihop, åtminstone som bestående helhetsintryck. Ett av de mest enhetligt brutalhårda numren, CHVRCH BVRNER, är faktiskt också skivans höjdpunkt med sitt ypperliga tech-mangel. De mer renodlat luftiga spåren, så som till exempel Garden In The Bones och It’s Only Smiles, är förvisso kliniskt snygga men känns åtminstone för mig aningen opersonliga. PERIPHERY är bäst när deras förmåga att skapa förkrossande tyngd tillåts ta plats och skina igenom, som i härligt maffiga inledningen på Follow Your Ghost.

Sammantaget landar jag ungefär där jag brukar avseende PERIPHERY: Det är galet begåvat, och tillika väldigt lekfullt och kreativt. Topparna avseende enskilda moment befinner sig på en höjd där du vanligtvis behöver checka in för att kunna spendera tid, men – det finns ett men – helheten kan ibland bli nästan lite väl överväldigande. Musikerporr mer än lyssnarporr, kanske, om den grovhuggna liknelsen tillåts…?