Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Carchosa – S/T

Lämna en kommentar

ARTIST: Carchosa
TITEL: Carchosa
RELEASE: 9 juni 2018
BOLAG: Egen utgåva

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Första frågan som poppar upp i mitt huvud är om den musik Henrik Nygren skapar som enmansprojektet CARCHOSA är att klassificera som thrashig döds, eller som… eh, dödsig thrash? Jag tror att vi, av språkliga skäl om inte annat, kan enas om det förra. Rötterna suger hur som helst vatten från mark som akter likt SLAYER och METALLICA har kultiverat, men det finns ovanpå det underliggande jordlagret av thrash en förna med tydliga inslag av såväl (melodiös) döds som black metal. Det senare inslaget hörs kanske tydligast på sången, som utgörs av hes-skrikig growl och inte melodi-baserad sång.

Så långt inga konstigheter, alltså. Det som kanske är lite mer ovanligt för genren är längden på låtarna, som varierar från sex till tolv (!) minuter. Här kan jag spontant känna att det inte alltid flyger så väl, givet att endast en minoritet av de sju låtarna erbjuder så pass stor variation i uttryck att det långa formatet känns befogat.

Ett annat, dock mindre, problem jag har med anrättningen som serveras är produktionen. Här bör man så klart hålla i åtanke att det handlar om en egen utgåva, och att utfallet varken kan eller bör dömas på samma grunder som något från ett större band med bolagsbudget i ryggen. Trots detta är det svårt att tänka bort det faktum att ljudbilden, utan att vara genuint dålig på något vis, ändå är något tunnare och plattare än man är van vid på större släpp. Det blir liksom aldrig något riktigt tryck i gitarrljudet under det som borde vara tunga riff, och sången ligger bitvis lite lågt i mixen.

Om vi bortser från format och produktion, då – vad har låtarna på det självbetitlade släppet att erbjuda rent musikaliskt? Här är utfallet bättre, då det faktiskt finns ganska gott om drivna riff, trivsamma stackaton och eleganta harmonier. Den låt som tydligast sticker ut i positiv bemärkelse är lite lugnare och snyggare spåret Ghost Insidiuos, som faktiskt är hur läckert som helst. Även efterföljande Disciples är ett hyggligt starkt kort, och avslutande Damnation är klart godkänd. Den inledande kvartett låtar som föregår dessa  (och som samtliga är lite rakare och hårdare) känns dock mindre engagerande. Även om det finns en del snygga riff även där, blir helheten mindre engagerande.

Så vad bär då CARCHOSA för frukt i slutänden? Tja, här finns alldeles uppenbart god riffskrivarförmåga, och det rent tekniska utförandet är också av fin klass. Jag kvarhåller dock vid att låtmaterialet skulle behöva kortas ner, stramas upp och koncentreras till mer slagkraftiga nummer. Lite mer av ”kill your darlings”-tänk, kanske? Om och när det händer, och Nygren och CARCHOSA får den studiobudget i ryggen jag tror att de då skulle förtjäna, kan det här bli riktigt bra. Nu blir det bara ”hyfsat plus”.

Skivor

Death Alley – Superbia

ARTIST: Death Alley
TITEL: Superbia
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Holländska DEATH ALLEY säger sig hysa en rastlös törst för att ge sig ut på djupt vatten, samt understryker i promo-materialet att om man inte vågar ta risker kan man heller inget vinna. Bandet anger så pass sinsemellan olika band som KING CRIMSON, THE STOOGES, HAWKWIND och POISON IDEA som influenser, och verkar stolta över den spretighet som deras crossover mellan luftig 70-talsrock, skränigt punkskrammel, stoner-groove och allmänt flum ofrånkomligen resulterar i.

Jag tycker absolut att DEATH ALLEY skall ha cred för ansatsen, och för att man otvunget väljer att gå sin egen väg. Men, för det finns ett men…

…resultatet är tyvärr inte särskilt bra. Istället för att bli coolt á la KVELERTAK, blir det mest ett… ”meh”. Ibland glimrar det till, som i Feeding The Lions, som är en genuint bra låt, eller i den trallvänliga refrängen till Murder Your Dreams. Överlag händer det dock inte så mycket; det puttrar på i grytan, men kryddningen är lite tam och köttet lite segt, så att säga.

Det finns potential hos gänget, för vissa av riffen är energiska nog för att de borde resultera i bättre driv än vad utfallet blir. Dock behöver såväl produktion som låtmaterial vässas både ett och två snäpp för att holländarna skall beviljas ny audiens. Fritt fram att slå mig på fingrarna med nästa försök – friskt vågat, hälften vunnet!

 

Skivor

Oceans of Slumber – The Banished Heart

ARTIST: Oceans of Slumber
TITEL: The Banished Heart
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

”Här kommer alla känslorna på eeeen och samma gång”, sjunger Per Gessle, och lämnar onekligen alla lyssnare åtminstone med en känsla av förundran över hur en Halmstads-son kan låta så sjukt mycket som en Eskilstuna-bo? Vilka känslor man i övrigt får av Per Gessle låter jag vara osagt, enligt devisen att har man inget snällt att säga, så…

Nu handlar den här recensionen som tur är inte om Halmstads Per Gessle, utan om Texas-bördiga OCEANS OF SLUMBER och deras tredje fullängdare ”The Banished Heart”. Och här finns det onekligen väldigt mycket känslor, allt från nattsvart sorg, krypande desperation och gnagande ångest till bitterljuv längtan och skir romantik. Spännvidden på uttryck är precis som på föregångaren ”Winter”, en av 2016 års bästa plattor, monumental. Som bandets trummis och primära låtskrivare, Dobber Beverly, uttrycker det: ”Skivan utforskar koncept som försummelse, döden, hjärtesorg, kärlek och att finna frid. ’The Banished Heart’ representerar återkomsten, återkomsten av liv eller kärlek efter en lång exil, när allt har verkat förlorat eller hopplöst.”

Låter det en smula högtravande så är det förmodligen för att det är det, OCEANS OF SLUMBER är ett (i positiv bemärkelse) pretentiöst och ambitiöst band, omöjligt att placera i något fack – mer än det skickliga. Även på denna himmel, precis som på vår egen nordliga, finns det en stjärna som lyser klarast, och inget ont om övriga bandmedlemmar, men sångerskan Cammie Gilbert skiner trots allt något mer än sina vapendragare. Hennes röst är ett fantastiskt mångfacetterat vapen, som både förför och oroar. Lyssna till exempel på inledande The Decay of Disregard, där hennes insats bitvis får mig tänka på en av de där svarta änkorna-arterna som dödar och äter sina manliga partners efter fortplantningen. Känslan som förmedlas är olycksbådande och mörk, men samtidigt oemotståndligt kittlande.

Det finns flera andra spår som också når fantastiska höjder, så som episkt långa titelspåret The Banished Heart, melankoliskt vackra Howl of the Rougarou och intrikata A Path to Broken Stars (lägg där särskilt märke till det briljanta gitarrspelet som tar sin början efter dryga halvminuten) för att nämna några. En viss ojämnhet i materialet går dock inte att förneka, vilket är det enda som i mina öron drar ner helhetsbetyget. Det skall dock sägas att givet mängden detaljer att upptäcka i OCEANS OF SLUMBERs hantverke, skulle jag inte bli förvånad om den redan starka betygsåtta som här delas ut kan öka ytterligare ett snäpp över tid.

Det som kan sägas säkert redan nu, är i alla fall att ”The Banished Heart” är en av de där plattorna som kommer att vara med i diskussionen när höjdpunkterna under 2018 till slut skall summeras.