Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Cannibal Corpse – Skeletal Domain

Lämna en kommentar

skeletal-domainARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Skeletal Domain
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Måste vi verkligen recensera CANNIBAL CORPSE, ett band som betraktas som dödsmetallens SLAYER? Ja, vi måste göra det för att gör man skivor som “Torture” från 2012, “Kill” från 2006 och senaste släppet “A Skeletal Domain” då många tycker att bandet var som bäst i början av karriären då har man en hel del att ta igen.

CANNIBAL CORPSE är dödsmetallens bäst säljande akt. Jag kan lugnt säga att framgångarna inte stigit bandet åt huvudet. Mer sympatiska och ödmjuka lirare får ni leta efter. Och man har med dårars envishet fortsatt att förfina den formel som funnits från början. Det är ju trots allt brutal och blodindränkt dödsmetall vi pratar om. Finns det mer att ta av undrar ni kanske? Tja, med låtar som Kill Or Become, The Murderer’s Pact och High Velocity Impact Spatter visar bandet att det gör det mer än 25 år in i karriären.

Gitarrarbetet från Pat O’Brien och Rob Barrett är faktiskt bättre än någonsin. Det är fullständigt vrickade grejer som plågas ur instrumenten. Och det vill inte säga lite. Basspelet från Alex Webster är i vanlig ordning sinnessjukt –  det är ytterst få band som kan skryta med en basist av denna klass. Trummisen Paul Mazurkiewicz verkar ha fått en eldgaffel uppkörd i känsliga trakter då han spelar ovanligt hetsigt. Kul att hans trummor har fått en produktion som är synnerligen mäktig. George Corpsegrinder Fischer gastar som vanligt gomseglet ur led.

Kort sagt – gillar du CANNIBAL CORPSE sedan innan finns det ingen anledning att tveka – du ska ha “A Skeletal Domain” hemma. Det är så här death metal låter när den levereras av folk som vet hur man bedriver verkstad. Då behöver man inte snacka. Alls.

 

Skivor

Opeth – Pale Communion

Lämna en kommentar


ARTIST: Opeth
TITEL: Pale Communion
RELEASE: 2014
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En ny skiva från OPETH är någonting som gör att jag alltid spetsar öronen lite extra. Jag tvekar inte att utnämna bandet till en av mina top 5 favoriter genom tiderna, och utnämner utan minsta omsvep gruppen till det enda svenska band i den tyngre genren som en möjlig ”vinnare” till Polarpriset.

Med osviklig integritet för låthantverk har Mikael Åkerfeldt lett bandet från storhet till storhet. Jag vet att det var många som tyckte att ”Heritage” var en alltför stor tugga att svälja. Jag tycker att skivan bör hamna i kategorin ”ingen dålig skiva, men inte lika elitartad fantastisk som bandets övriga diskografi”. Att skivan innehöll aningens för svaga låtar tycker jag var dess största problem, inte som så många, att bandet nu hade övergett sina extremmetalrötter, aka – growlets fullständiga försvinnande. (Vill man ha det är det bara att gå på konsert med bandet – på alla utom en turné har man kört dödsrosslande låtar så det stod härliga till.)

Efter säkert 10 genomlyssningar tycker jag att bandet kommit tillrätta med stringensen på låtmaterialet. Visst, det är fortfarande proggigt och det bjuds ”bara” på rensång, men man måste vara döv för att inte tycka att låtarna på ”Pale Communion” är fan så mycket bättre än de på ”Heritage”. Varenda låt har något element som gör att jag går fullständigt bananas – antingen det är den extrema dikotomin mellan det sanslösa svänget i början av Eternal Rains Will Fall och det oerhört skira i samma låt, eller det extatiskt mäktiga partiet som inträder 6 minuter in i Voice Of Treason.

Åkerfeldt svarar inte bara för stringent låtskrivande – han har fått till en sånginsats som inte annat än imponerar. Med självklar pondus axlar nu bandledaren rensången, en stil han tidigare har uttryckt tycker är betydligt svårare än growlet, med en bravur som går rätt in i hjärtat. I övrigt är det, såklart, mer än habilt spel från övriga bandmedlemmar. Axerot lirar, precis som vanligt, med en självklarhet. Tänk vilken sanslös utveckling den mannens lir har genomgått: från tvåtaktsfantom i BLOODBATH till en trummis som lirar med finess och känsla fullt ut för vad låtmaterialet kräver.

För det är låtarna som imponerar mest på mig – att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret – och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

 

Live

Live: Misery Index

Lämna en kommentar

ARTIST: Misery Index
LOKAL: Biljardkompaniet, Kristianstad
DATUM: 29 juli, 2014

MISERY INDEX från Baltimore i Maryland är inte de stora arenornas band. I bandets gryning inbillar jag mig att bandet lirade på små, ganska nergångna hak i en hemstad som var hårt härjad av urban slitning, knark och korruption. Eller så är det bara så att jag har överdoserat på The Wire.

Förra gången jag såg bandet var det en del av Full Of Hate-turnén som med våldsam kraft härjade runt i landet. Jag såg då ett band som krossade Trädgår’n i Göteborg, ett ställe modell större, och som mer än väl gav huvudakterna BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE en match. Oavsett ställe så visar MISERY INDEX att man är en urkraft i livesammanhang – så även på Biljardkompaniet i Kristianstad denna kväll. Under spelningens gång kommer jag ändå på mig själv att tänka hur underbart absurt det är att se ett band av denna dignitet på ett ställe som marknadsför sig som ”the number one sportsbar” och som huvudsakligen trakteras av biljardspelare.

 

I övrigt imponeras jag storligen av bandet. Det som skiljer MISERY INDEX från så många andra höghastighetsblästrande band är att de har en verkligt gedigen ådra för låtskrivande, inte minst märker man detta på senaste plattan ”The Killing Gods” som fortsätter den verkligt urstarka trenden som tog sin början på ”Traitors”, samt att de har en känsla för brutalt sväng. Ta öppningslåten Carrion Call. Den går sannerligen fort, men har ett väldigt njutbart sväng som gör att den lilla men ack så hängivna publiken headbangar något vansinnigt. Om bandet tycker att de har lirat på roligare ställen så märks det inte – MISERY INDEX är en maskin live och de lirar så tajt att man inte skulle kunna få in ett frimärke någonstans. Trummisen Adam Jarvis lirar som vanligt med en brutal ackuratess som nog får fler än undertecknad att salivera lite extra. Han driver resten av bandet skoningslöst framåt i låtar som Black Sites, Conjuring The Cull, Sleeping Giant, The Illuminaught och inte minst avslutande krossarduon Embracing Extinction och Traitors.

Jason Netherton på bas och sång verkar trivas allt mer ju längre kvällen lider, Mark Kloeppel på gitarr och sång skämtar om att han minsann trodde att det skulle vara svalt i de nordiska länderna och Darin Morris på gitarr ler mot publiken mest hela tiden.

MISERY INDEX lirar skjortan av de flesta band, och jag lämnar Kristianstad med en verkligt gemytlig känsla inombords. Och med svettyngda kläder kan tilläggas. Bor man i Stockholm och gillar extrem musik så har man chansen att se bandet ikväll till det facila priset av noll kronor. Jag tycker man ska ta den chansen, för när MISERY INDEX lirar så här, då är det fest.